Vems är Sverige? Vad är Sverige?

Det har levererats många tvärsäkra svar på de frågorna de senaste åren. Svar som handlar om enighet, likhet, gemensamma traditioner och värden som måste betraktas mer som en idé än som någon historisk realitet. Svar som utesluter. Svar som jag och många med mig har oerhört svårt att känna igen sig i.

Niklas Orrenius reportageserie Drömmen om Sverige, som nu blivit bok, innehåller en annan typ av svar. De svaren är lite mer trevande, för många av de som svarar har aldrig varit i Sverige. De bara hoppas. Ändå blir deras hopp överrumplande snart mitt.

Sverige är ett bra land. Ett land utan krig. Ett land där alla barn får gå i skola. Ett land där folk är hyggliga, där de verkar förstå att andra människor ibland behöver skydd.

De som ger de här svaren är flyktingar från inbördeskrigets Syrien. Orrenius har träffat dem i flyktingläger i Jordanien, i Bulgarien och utanför svenska konsulatet i Libanon. Andra familjemedlemmar finns i Sverige, där situationen i Syrien faktiskt utgör skäl att få stanna. Problemet är bara att det i princip inte finns några lagliga sätt att ta sig hit på.

Därför handlar de här människornas berättelser inte bara om krigets fasor och om de familjemedlemmar som blivit kvar där, inte bara om en älskad pappas sönderslagna och torterade kropp som man tvingats lämna i en massgrav. De handlar också om smugglare som lurat av en ens sista slantar och om mardrömsfärder över Medelhavet.

Visste ni inte vad som pågick? frågar en tonårig Niklas Orrenius på 1980-talet sin farmor i förordet till boken. Då handlar det om andra världskriget, men en gång kommer våra barnbarn att fråga oss om vår tid, om situationen i Syrien, föreställer sig Orrenius. Varför gjorde ni inte mer? Fattade ni inte vad som pågick?

Det finns så överväldigande mycket att ställa sådana frågor om. I Drömmen om Sverige låter Orrenius dem ta konkret gestalt, få kött och blod, och enskilda människoöden är ju av någon anledning så mycket svårare att värja sig emot än alla de där siffrorna, än hundratusentals döda och miljoner på flykt. Ingen människa flyr ju för att vara del av statistiken. De har högst konkreta skäl, verkliga erfarenheter.

Erfarenheter och drömmar. I Drömmen om Sverige uttalar människor osäkert ortsnamn som Åmål och Eskilstuna och de namnen är nästan utopiska, är en dröm om ett drägligt liv.

Det är en dröm som jag tänker också byggt mitt land, men det är inte en dröm som utesluter, utan som förenar människor. En dröm som jag lite barnsligt föreställer mig att jag växte upp med på 1980-talet, som man på något diffust sätt lärde sig av Bamsetidningar och Olof Palme. Ett Sverige där det är självklart att den som är stark, som råkar ha resurser, också måste vara snäll. Måste vara beredd att hjälpa.