Pensionatet Hohenhausen är en historisk roman som utspelar sig från 1870-talet fram till 1945. Intrigen har sin knutpunkt i Pärnu i Estland där pensionatet ligger. Men stora delar av romanen utspelar sig i S:t Petersburg (Petrograd, Leningrad), Tartu, Reval (senare Tallinn), Thorn i Polen samt Helsingfors. Romanens första personer är Herman von Rettich och hans […][...]

Mina och hennes lillasyster Jasna skickas iväg av sina föräldrar och kommer med den sista bussen från Sarajevo innan staden stängs av från omvärlden. Deras första stopp är hos pappans bekanta i Makedonien och Mina tror att det bara handlar om några veckor. Men veckorna blir till månader och det blir uppenbart att de inte […][...]

I tusentals år har människor lämnat sin hembygd för att söka säkerheten på en helt ny plats, som ligger på andra sidan berget, havet eller älven. Och vad är egentligen en gräns? Människorna på dess båda sidor talar samma språk. De går över gränsen och hälsar på släktingar, de handlar varor eller jagar vilt utan […][...]

Kari lämnar dalen, modern, fåren och hunden och beger sig mot Köpenhamn för att besöka Rasmus, en dansk författare och människorättsaktivist hon lärt känna då han var lärare på en internetbaserad kurs hon deltog i. Det blir några märkliga dagar långt ifrån det liv hon vanligen lever och allt är nytt; storstadsmiljön, hans tre döttrar, […][...]

En kvinna får en kryssningsresa i present av sin mor. En vecka på ett enormt fartyg, all-inclusive (exklusive alkohol), för henne och de två barnen – maken måste arbeta. Medelhavet ligger blått och befinner man sig i lä kan man sola och drömma om besöket på Akropolis, det mytiska, overkliga. Men än mer overkligt är […][...]

Det finns en dedikation i Annelie Drewsens roman Prinsen av Porte de la Chapelle. ”Till dig som inte fick stanna i Sverige” lyder den. Det går att uttyda på flera sätt. Det kan finnas en, särskild person som inte fick stanna i Sverige efter det som kommit att kallas ”migrantvågen” eller ”massinvandringen” 2015. Det finns […][...]

Konstnären Ilon Wiklands barndom var minst sagt splittrad. Hon föddes i staden Tartu i sydöstra Estland 1930 och tillbringade där sina första år hos sin snälla mormor. När Ilon fyllt tre flyttade hon till föräldrarna, som bodde på en “fin” adress i Tallinn. Dessvärre hade de inte mycket tid över för sin dotter, som istället […][...]

Souvankham Thammavongsa var redan en etablerad och lovordad poet i Kanada när hon förra året gav ut sin första novellsamling, How to Pronounce Knife. Boken består av 14 ganska korta noveller, de flesta runt tio sidor långa. De börjar ofta med en kort beskrivning, av en särskild plats, person eller händelse, med en tydlig berättarton. […][...]

Ett kilo socker är en bok som berör. Stunderna i köket med farmor Cyla som alltid bjuder på både mat och efterrätt, alltid trugandes – där är det lätt att hitta igenkänning. Cyla är alltid propert klädd, alltid på språng, pysslandes med maten, kaffet, disken. Hemmet. Och maken, Lejb. Det är oftast hans berättelser som […][...]

Jag är uppslukad på ett sätt som jag minns från tonåren. Fast nu misstar jag mig. Jag var ju lika uppslukad för några år sedan när jag avslutat Elena Ferrantes kvartett. Järnspikar, vad den känslan är härlig! Den här gången beror det på att jag läst ut del två i Philip Pullmans senaste trilogi med […][...]