Mina och hennes lillasyster Jasna skickas iväg av sina föräldrar och kommer med den sista bussen från Sarajevo innan staden stängs av från omvärlden. Deras första stopp är hos pappans bekanta i Makedonien och Mina tror att det bara handlar om några veckor. Men veckorna blir till månader och det blir uppenbart att de inte kan stanna i den överfulla bostaden, så de hamnar mer eller mindre av en slump på en buss till Sverige. De lyckas under hela den här tiden inte få kontakt med föräldrarna och vet inte ens om de lever.

Hem Mina hem är Fatima Klanco Al Mulkis första roman och eftersom hon själv har en bakgrund som flykting från forna Jugoslavien kan man utgå från att hon vet vad hon skriver om. ”Detta är en fiktiv roman, även om jag delar hud med Mina ibland. De flesta människor jag skriver om har sprungit ur min fantasi, men de erfarenheter jag beskriver delas av många verkliga människor.”

Det som berör mig mest är Minas historia som motvillig flykting, något som hon delar med många andra flyktingar både innan kriget i Jugoslavien och efter det. Hon har ingen önskan att lämna sitt land, sitt hem och sina föräldrar. Hon vill inte stanna vare sig i Makedonien eller senare i Sverige. Hon vill hem. Hem till Hotonj, till sitt äppelträd och familjens hus. Hon förstår att det inte går under kriget då hon dessutom får ta hela föräldraansvaret för sin syster, men inte ens när hon motvilligt lärt sig svenska och blivit förälskad, känns Katrineholm som hemma för henne. Hon kan inte kalla lägenheten som hon bor i med sin man för ”hemma”, vilket naturligtvis sårar honom.

Minas hemlängtan är det som bär romanen och att hon inte kan starta ett nytt liv innan hon har varit tillbaka och sett hur det ser ut där nu är lätt att förstå. Fatima Klanco Al Mulki låter Mina berätta i jag-form och med ett ganska enkelt språk. Hon tvekar inte att skildra hennes mörka tankar. Krig, etniska konflikter, flykt och oro för dem som blev kvar sitter djupt i Mina.

Jag kommer ingenstans hur mycket jag än kämpar, tänkte jag och suckade. Sedan skakade jag på axlarna som för att skaka av mig känslan rent fysiskt. Det fungerade faktiskt. Lite grann i alla fall.

Det enda som jag känner att jag kunde varit utan, är berättelsen om Minas yngre bror Jusuf. Det tillför inte berättelsen särskilt mycket utan stör mig faktiskt mest. Minas tankar, känslor och upplevelser håller för hela romanen!