Det är morgon och Hanna har, tyvärr, varit tvungen att ta sig en liten sup innan jobbet. Det gick inte att undvika när hon hade tvingades se både sitt ex och sin före detta bästa kompis på tidningens mingelsidor. När hon en stund senare kör mot jobbet behöver hon tyvärr passera en nykterhetskontroll, och självklart blir hon invinkad att blåsa.

Ja så inleds I stort sett mänsklig som är en rolig, allvarlig och finstämd berättelse om Hanna. Hanna är faktiskt inte så bra på det här med att vara vuxen. Det är en berättelse om att tvingas ta tag i sig själv, att växa upp. Att lämnas ensam kvar. Igen. Och igen. Och att inte ha det där pannbenet som man kanske önskar att man hade. Det är en berättelse om att vara människa, och inte en särskilt bra sådan heller.

När Hanna är 13 möter hon alkoholen för första gången. Och för första gången har hon, och bästa vännen ett mål.

”Från och med den dagen får hennes liv också en riktning – planeringen och jakten för att komma över alkohol till nästa helg.”

Utan att Hanna vet riktigt hur det gått till fortsätter livet. Hon jobbar kvar på Tallen (där hon började i väntan på att livet skulle börja). Hon anpassar sitt liv till Andreas och hans förväntningar. Hon tappar kontakten med sin bästa vän. Hon väntar. Och planerar för nästa alkoholintag. Hon döljer, gömmer, rationaliserar. Tills hon plötsligt sitter där på polisstationen och inte kan dölja mer. Hon måste ringa efter någon. Men vem?

Helena Lindegrens språk är fantastiskt att läsa, det är rappt, roligt och i bakgrunden rinner alltid älven. Det är en berättelse färgad av omgivningarna, naturen, platsen och dialekten. Ensligheten. Jag blir förvånad när jag inser att I stort sett mänsklig är Helena Lindegrens debutroman.

I stort sett mänsklig är också en förstklassig uppväxtskildring, tonårslivet, ångesten, kärleken, och återigen ensligheten. Det känns trovärdigt, men vad är det som gör att de andra växer upp och går vidare men Hanna på flera sätt blir kvar i det som varit? I väntan på nästa helg. Nästa glas. Nästa box.