Jag är uppslukad på ett sätt som jag minns från tonåren. Fast nu misstar jag mig. Jag var ju lika uppslukad för några år sedan när jag avslutat Elena Ferrantes kvartett. Järnspikar, vad den känslan är härlig!

Den här gången beror det på att jag läst ut del två i Philip Pullmans senaste trilogi med namnet Boken om stoft. I den förra delen, Lyras färd, var huvudpersonen Lyra endast sex månader gammal. Här möter jag henne efter att det gått nästan tjugo år. Hon ägnar sig åt studier och bor på Jordan College och har i alla år åtnjutit sedvänjan för hotade personer, nämligen rätten till fristad. Men skymningstider råder och nya rektorn lutar sig mot att rätten till fristad ska avskaffas. Lyra måste flytta in i en skrubb och sluta umgås fritt med akademikerna på colleget.

Inte nog med denna förlust av trygghet och osäkerhet inför framtiden. Lyra är dessutom osams med sin daemon. Pantalaimon, som personifierar Lyras inre röst – särskilt närheten till livets vidunderlighet – blir irriterad av Lyras hängivelse till rationellt tänkande. Pantalaimon bevittnar i bokens upptakt ett mord med stöld av föremål som kommer i Lyras händer, men inte heller detektivarbetet kring brottet får dem att dra åt samma håll. En dag är Pantalaimon försvunnen och Lyra står häpen ensam. Omgivningen betraktar henne som en lågt stående människa. En människa utan daemon väcker förfäran och avsmak.

Philip Pullman har Det Där i sitt skrivande. Han är skitbra på att bygga historier som omfattar resor med långa avstånd och uppseendeväckande händelser. Han är suverän i sina miljöskildringar. När han målar upp den parallella världen som liknar vår, där makten centreras hos en enda person och de humanistiska värderingarna kastas på sophögen vet jag inte om jag ska gissa på Hitler, Putin eller Trump som förebild. Flyktingströmmarna från andra världsdelar känns som hämtade från dagens verklighet. Rosenvatten är den viktiga naturresursen som konkurrerande våldsamma maktinnehavare vill komma åt. Denna fantasyvärld speglar många företeelser som ingalunda har försvunnit i vår värld.

Gestaltningen av en ung kvinnas nyväckta sexualitet är däremot inte så lyckad. Och när de karikatyrmässiga männen dyker upp som enbart onda eller enbart goda önskar jag fler nyanser. Förvånat konstaterar jag att jag gillar en smilfink som bara är ute efter att utnyttja Lyra för ekonomisk vinning. Hans insmickrande säljsnack är synnerligen lyhört fångat. Jag förstår att Lyra litar på honom.

Jag ser fram emot att läsa del tre för att få veta mer om hur det går för Lyra och Pantalaimon men också för att se vilket öde som väntar de personer som kritiserar samhällsutvecklingen. Just i denna stund frågar jag mig hur många år det behövs för ett demokratiskt samhälle att upphöra. Tio år? Tjugo? Med rysningar längs ryggraden föreställer jag mig en diktator som hyllas av massorna. Och ingenstans i folkmassan skymtar den oliktänkande för hen är redan fängslad.