Med tanke på den här bokens titel borde den vara i alla fall omkring 3000 sidor, drygt en sida för varje år. Det är den alltså inte, på gott och ont. Istället liknar den historieundervisningen som man är van vid, det vill säga en västerländsk aproage förpackad i tidsmässigt kvantitetsskeva avsitt. Det börjar med antiken […][...]

I efterordet av Tingens bok, skrivet av Per Bergström, finner man en del upplysningar om Stegers dikter, som i genomläsningen nog går de flesta förbi. Åtminstone de som inte är insatta i slovensk historia. Det gör dock inte så mycket, möjligen är ett torkhus någonting som kan behöva få en nyttoaspektens och gestaltande förklaring. Tingen […][...]

En försiktig bok är inte "ljusetmörkretljusetdag", men absolut inte heller vildsint, arg eller bländande ljust stark. Dikternas ljus är alla i en dämpad ton. Ibland tänker jag att det är som att gå i en korridor eller gångtunnel om natten. Att det är lite otäckt där i tunneln, men ännu läskigare utanför – och att […][...]

Det lysande mörkret börjar med en relativt personligt hållen presentation av teaterkritikern Leif Zerns förhållande till Jon Fosses dramatik. Det går inte helt fullt att komma ifrån att det känns som att sitta på andra sidan glaset av ett studiorum. Genom den för mig genomskinliga rutan iakttar jag Zern som i ett inledande stadie, något […][...]

Den utglesade poesin breder allt mer ut sig i de svenska bokhyllorna. Den känns lite torr och akademisk på något vis; mycket precis, humorlös och rakt igenom pretentiös. I Danmark har de, har jag hört – en annorlunda tradition även om minimalismen lyckats slå igenom så gott den nu kunnat, också där. Kanske har det […][...]

En av Dagens Nyheters kulturrubriker löd häromdagen: "Tiggarbrev kan ge garantilön." Artikeln handlade om hur författare vänder ut och in på sina privatliv i ansökningsbrev till författarfonden och hur de inte skyr några som helst ömkansmedel, utan redogör om allt ifrån sina kronofogdsskulder till hur många hål i tänderna de har. Det verkar enligt DN […][...]

Förlaget har klassificerat "Landar" som en roman. Det känns mycket ironisk. Landar är nämligen det sista man gör i den här texten, någonstans. Istället flyter det. Nästan allting flyter; språket, platserna, berättarrösten, perspektiven, narratologin, minnet och det ständigt närvarande havet – allting flyter. Det strömmar omkring i en skiftande rytm av metodisk förutbestämdhet och skvättande […][...]

Många är så himla rädda för poesi. Varför är vi det, rädda att inte förstå, missuppfatta, tolka fel? Marie Lundström, litteraturkritiker på Sveriges Radio beskriver det som att det finns en liten kutryggig i alla människor, en som inte kan låta bli att vecka magen och fundera på frågorna som saknar intelligenta svar. Vissa menar […][...]

Isak Lövenstad är en gammal man som bor ensam i ett vitt kalkstenshus på Hammarsö mitt ute i Östersjön. Hit, till det sedan tolv år tillbaka övergivna sommarhuset har han flyttat efter att hans fru Rosa dött. Nu vill Isak helst ta livet av sig, det har han påpekat i många år. När hans äldsta […][...]

Minou får ett hål i huvudet då hon blir dumpad av sin pojkvän genom ett kassettband. Det här är inget porträtt av en förkrossad och ynklig liten före detta flickvän. Även om författaren tillåter henne att vara självömkande och ibland nästan apatisk, finns även de flesta andra känsloregister representerade. Minou är aggressiv, egocentrisk, hämndlysten, småsint, […][...]