Rysk litteratur förknippas med giganter som Solsjenitsyn, Pasternak, Bulgakov, Platonov, Dostojevskij. De flesta av dessa (med undantag för Dostojevskij, vilket väl säger sig självt) behandlar på olika sätt villkoren för det dagliga livet under Sovjetunionen, där varje dag, särskilt under 1930-talets terrorår, kunde vara en kamp för överlevnad – särskilt om man var en konstnär […][...]

Carl Jonas Love Almqvist är väl tyvärr en av de där äldre klassikerna som sakta men säkert håller på att förpassas till historiens skräpkammare. Snart kommer han förmodligen att vara en död klassiker, i gott sällskap med samtide Atterbom. För vem läser nu för tiden Atterboms Lycksalighetens ö, eller Almqvists Det går an eller Drottningens […][...]

Vissa författare – eller snarare de allra flesta – faller i glömska efter sin död. Det är bara ett ytterst litet, exklusivt fåtal som lyckas hålla sig kvar på klassikernas parnass och blir ihågkomna även efter sin död. En författare som inte lyckats hålla sig kvar är Gustaf Adolf Lysholm. Om denne litteräre och mänsklige […][...]

Det sägs att Paul Auster har gått på tomgång några år. Det monumentala verket, den postmoderna New York-trilogin kom på 80-talet. Under 2000-talet har hans produktion varit sparsam, och nu har man anledning att misstänka att luften har gått ur Auster. Känner han möjligen att det har blivit dags för ett slags bokslut? Det kan […][...]

Den danske psalmförfattaren Grundtvig talar i en av sina psalmer om ”den eviga växlingen här”. Med det avser han då detta förgängliga jordiska liv, där inget är beständigt men allt förgängligt och underkastat den växling som har som yttersta konsekvens att vi alla, utan undantag, en gång skall dö. Hur minns vi de som gått […][...]

När Elias Canetti tilldelades 1981 års Nobelpris i litteratur var det i huvudsak för sin memoarsvit som inleds med Den räddade tungan. Brombergs förlag har i den fina serien Nobelklassiker återutgivit Hans Levanders precisa översättning från 70-talet. Läsaren sätter sig ned med stora förväntningar. Den som har läst Canettis enda roman Förbländningen har nog fått […][...]

Såhär mot slutet av Strindbergåret har vi begåvats med ytterligare en bok om festföremålet. Räcker det inte nu? Finns det inte redan tillräckligt? kanske man reagerar i förstone. Och nog är Strindbergmarknaden för länge sedan översvämmad, och de hyllmetrar som borde vara avsatta för Strindbergforskningen för länge sedan fyllda. Men här kommer en bok som […][...]

För några år sedan tog ellerströms förlag över Lilla serien. Tyngdpunkten har väl alltid sedan den först startades legat på modernare poesi, men med viss regelbundenhet dyker det upp äldre poeter, oftast i urval av yngre kolleger – dvs. nu verksamma författare. Bland urvalet märks Lucidor, Atterbom, Stagnelius, Almqvist, Karlfeldt. För några år sedan utgav […][...]

Stig Larsson har levererat en ny roman. Senast hände det 1989. Då lovade han att aldrig mer skriva en till roman, eftersom han upplevde att han inte kunde förnya sig i den utsträckning som skulle krävas för att skriva något som levde upp till hans högt ställda krav. Stig Larsson har alltid varit en omutlig […][...]

I vårt sekulära samhälle, där kyrkbänkarna mestadels gapar tomma, tycks det religionens opium som Karl Marx talade om ha ersatts av ett annat: Sexets. Det verkar vara en synnerligen beroendeframkallande drog. Vi tycks aldrig få nog av att höra om det eller läsa om det. Och Sophie Adolfsson tycks aldrig få nog av att skriva […][...]