Thoreau är mest känd för sin Skogsliv vid Walden, där han beskriver hur han under ett år drar sig tillbaka från storstad och bebyggelse och lever i samklang med naturen, som ett slags motståndshandling mot vad han anser vara en urspårad och degenererad civilisation som tappat kontakten med sitt ursprung och sin egentliga bestämmelse – att leva i samklang med naturen och jorden och vad den ger. På samma sätt har de författare som Per Helge presenterar gjort. Och precis som hos Thoreau är både deras liv och författarskap ett slags motståndshandling mot det moderna kapitalistiska konsumtionssamhället.

Helges presentation av de olika författarskapen formar sig till en road trip genom USA, från östkusten till västkusten. Helge reser med sin partner från stat till stat och träffar flera av de i boken aktuella författarna – några är döda, men de flesta är nu levande och verksamma. Distinktionen mellan de olika delarna av USA, inte minst betraktade som litterära landskap, är intressant och Helge drar sig inte för att polemisera mot östkustens New York och Boston, där den ”fina” litteraturen och dess författare håller till. De författare Helge uppehåller sig vid finns nästan uteslutande i mellanvästern, och skriver om dess landskap och miljöer – något som enligt Helge fått som följd att de osynliggjorts i de ”finkulturella” sammanhangen på östkusten.

Genom road tripen från plats till plats och författare till författare väver Helge också in en egen släkthistoria om emigrerade svenskar vars ättlingar han söker upp. Det blir ett starkt möte med hans mors syssling Cherry och hennes man. Plötsligt spinns trådar bakåt i tiden och nya perspektiv blir aktuella. Det blir också en illustration av dessa olika författares ärende: att söka sig bakåt, nedåt, till det lilla och det småskaliga, till den minsta gemensamma nämnaren, till det gemensamma ursprunget. Det blir faktiskt gripande i all sin enkelhet, ja nästan banalitet.

Jag har själv knappt hört talas om någon enda av de författare Helge presenterar. Men jag blir sugen på att läsa mer av snart sagt allihop. Det här är något mer än slentrianmässigt gnäll om att ”det var bättre förr” – det här är civilisatorisk kritik som utopi. Genom att återvända till det som människan är skapad för och bestämd till – och här finns ofta ett religiöst, mytiskt drag – uppfyller hon sin bestämmelse och verkliga mening. Helges bok är fascinerande, dels som introduktion av ett antal till största delen okända författarskap, men också som en bild av ett dåtida och nutida USA. En eloge till Per Helge för detta.

Similar Posts:

• Ambivalent natur
• En filosofi för 1800-talet
• Att suga märgen ur livet 2011
• Relalalaxa
• Det är viktigt att lyda lagen – förutom när den är dålig

Här levde hon för att skriva en avhandling i antropologi, med en metod som på fackspråk brukar kallas participant observation – deltagande observation. Man lever tillsammans med en folkgrupp, och deltar i deras göranden och låtanden, för att sedan få konkret material att kunna skriva om eller basera sin forskning på. Hon skall arbeta som lärare på den lokala skolan. Till en början bor hon hos en ”vanlig” familj – pappan är halvt arbetslös, alkoholiserad och uppträder emellanåt hotfullt mot Sigrid. Barnen ser hon inte till. Alkoholismen hos den manliga befolkningen är mycket utbredd, precis som i det övriga forna Sovjetunionen.

Det första som hon måste överkomma är språkbarriären. Hon har läst estniska i London ett par år, men eftersom estniska är ett mycket komplicerat språk (närbesläktat med finska, och precis som det med en stor mängd kasus, vilket medger ett nästan oändligt antal möjliga böjningar av olika ord) går det knackigt. Invånarna i den före detta kolchosen pratar knappast, med några få undantag, någon vidare engelska. Och språkbarriären gör ju att det blir ett ohjälpligt gap mellan henne och lokalbefolkningen. Apropå språk har Estland en intressant svenskspråkig historia, som sträcker sig flera hundra år tillbaka. På skolan där hon jobbar finns t.ex. en svensklärare. Svenskan är inte direkt något som den sovjetiska ockupationsmakten befrämjade, så det nyvaknade intresset kan ses om ett led i motståndshandlingen och önskan om att markera sin nyvunna frihet. I ett av bokens bättre kapitel, om den estländska historien, går Rausing igenom inte bara den våldsamma 1900-talshistorien med dess sovjetiska förtryck, utan även den estländska förhistorien och då särskilt om det svenska inflytandet och t.ex. de svenska missionärer som befolkade just den halvö som Rausing bor på och som den före detta kolchosen ligger på.

Jag har inte läst Sigrid Rausings avhandling, och vet inte hur den skiljer sig från denna memoarbok. En given skillnad är ju dock att den vetenskapliga apparaten med noter och referenser etc är bortplockad. Det här är en på många sätt lättsammare bok. Ändå slår det mig vid slutad läsning att denna bok är ungefär lika personlig som en avhandling. Kanske är det lite väl tillspetsat och elakt att säga så, men för att vara en självbiografisk bok av Sigrid Rausing om Sigrid Rausings år i den nedlagda estländska kolchosen, är Sigrid Rausing märkligt frånvarande. Märkligt opersonlig. Jag nämnde i början hennes vetenskapliga metod – deltagande observation. Men för Sigrid Rausing måste tyngdpunkten absolut ha legat på den andra ordet – observation. Likväl är boken intressant, inte minst som initierad genomgång och skildring av estländsk, och i förlängningen europeisk och sovjetisk, 1900-talshistoria.

Similar Posts:

• En berättelse om ålar och om människor
• Jakten på demokrati
• Att angöra ett nytt land
• Hur kunde det gå så fel?
• Blir du lönsam, lille vän?

Novellsamlingen heter alltså Städer och det är det genomgående temat. De utspelas alla i olika städer: Madrid, Paris, Berlin, New York, St Petersburg. Läsaren får följa ett antal personer som befolkar dessa olika städer. Ett annat genomgående tema för novellerna är den känsla som jag antydde ovan: Det melankoliska i att som människa känna sig som en främling, både inför sig själv, men också inför andra människor. Ur novellen Sehnsucht: ”Det är inte längre jag som fördriver tiden, tänker portugisen under sina promenader, som i Berlin. Det är tiden som gör sig av med mig, tänker han där han står under klockstatyn och väntar.” Här är den genomgripande känslan av att missa något, att bli frånsprungen av tiden och kanske själva livet. Det är samma känsla som doktor Glas i Söderbergs roman ger uttryck för: ”Mig gick livet förbi”. Denna känsla försöker Grigoriev gestalta också genom sin prosa, på det sätt han beskriver olika skeenden. I en av de första novellerna, om en flicka som av sin mamma tvingas raka av sig håret, kan man läsa: ”När flickan och hennes mor går utmed Gribojedovkanalen är det troligtvis vår, men det är regnigt och dystert, och man skulle kunna tro att det i själva verket är tidig höst.” Det är ”troligtvis vår”, men man vet inte säkert, allra minst verkar författaren veta det, vilket förstärker känsla av att handlingen befinner sig i något slags svårdefinierbart gränsland, i en ”längtan efter någonting som man inte vet vad det är, eller längtan till någonting som man redan på förhand vet inte finns” som det heter i en annan av novellerna.

Grigoriev lägger ned mycket omsorg på att fånga känslor och lukter och synintryck. Hans prosa är närmast impressionistisk. Men det som då kanske hamnar i lite skymundan är människoporträtten. Det är ingen av de personer man läser om som fastnar eller som man blir särskilt intresserad av. Snarare är de, precis som de höstlöv som blåser genom staden, eller de otaliga cigaretter som röks i novellerna, bärare eller förmedlare av ett stämningsläge. De är inte människor av kött och blod. Och därför tycker jag i slutändan att Grigorievs noveller i utförandet blir lite väl tekniska, lite väl perfekta. Hur länge, och hur långt, kan de bäras av stämningslägen och geografiska beskrivningar, hur skickligt skrivna de än är? Inte så här länge, är min uppfattning. Det hade krävts något annat. Impressionistiska tablåer räcker tyvärr inte till en hel bok.

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Plötsligt en dam i Jalta
• Stilig satir
• Våldsam vacker rytm
• En tom vandring

Och så nu denna volym. Efter genomläsningen är nog min spontana reaktion: Vem är intresserad av detta? Förmodligen endast den som är mycket intresserad av, och till viss del redan insatt i, fransk litteraturhistoria. Övriga göre sig nog inte så mycket besvär. För det här är texter som är späckade med referenser till dåtida gestalter som få nutida människor har hört talas om. Till undantagen får väl räknas Victor Hugo, Teophile de Gautier, Balzac och ytterligare någon vars namn kan klinga bekant. Då är volymen, och essäerna i den, desto mer intressanta på grund av den ingång de ger till Baudelaires eget tänkande och hans syn på litteratur och estetik.

Lars Nyberg, som även översatt, uppehåller sig i förordet mycket vid Baudelaires syn på litteraturens funktion, och framförallt gäller detta hur litteraturen gestaltar och ger uttryck för moralen. Är det något Baudelaire vänder sig emot, är det författare som försöker driva en viss moral och komma med brasklappar och pekpinnar i sina böcker. För Baudelaire är själva litteraturens, eller konstverkets, egen inre logik moralisk per definition – oavsett vad den handlar om. Litteraturen ger inte uttryck för moral – den är moral. Det finns en skadlig konst: det är den som ”förvränger livets villkor”. Därför finns det inga ämnen som är omoraliska. En sådan eventuell slutsats får läsaren dra själv: det är inte något som författaren skall ägna sig åt. Och därmed så vänder sig Baudelaire mot en syn på litteraturen som nyttodikt, att den skulle vara ägnad att i första hand torgföra åsikter eller åsiktspaket. Litteraturen är något annat – något större. Detta gör också att Baudelaire drar ut till försvar för författare som råkar ut för anklagelser om sedeslöshet och omoral. Han hamnade ju själv i en sådan knipa, när Les fleurs du mal censurerades på ett antal dikter vilka ansågs strida mot god smak och ton. Hade han känt Gustaf Fröding, hade Baudelaire otvivelaktigt dragit ut till dennes försvar, när han ställdes inför rätta för vågade dikter i sin samling Stänk och flikar.

Det som jag finner mest fascinerande med Baudelaires litteraturkritik är hur han så fullständigt går upp i de böcker han läser och sedan skriver om. Han försöker förstå verket inifrån, han försöker vara författaren själv. Kritikern måste ”tränga in i de känslor som får sitt uttryck och så intimt erfara dem som om de vore ens egna”. Med risk för att vara lite pretentiös skulle man kunna tala om Baudelaires hermeneutiska empati – hans Verstehen. Men det gör naturligtvis inte att han låter en författare komma undan med vad som helst, tvärtom. Han kan vara nog så giftig, som till exempel i en liten text som är ett veritabelt lustmord på Balzac, både som författare och människa.

”Ingen kommer undan politiken”, hette det i en proggsång från 70-talet. Ingen kommer undan Baudelaire, kunde man också säga. Denna portalgestalt till litterär modernism kommer man inte förbi. Denna volym essäer är en god introduktion till hans tänkande kring liv och dikt.

Similar Posts:

• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Tidsresa till Paris
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• En levande klassiker
• Resultatet av två års iakttagelser

För första gången i författarskapet arbetar Lindberg med bunden och rimmad vers. Det gäller den långa inledningsdikten, som är ett slags programförklaring – en metadikt om sig själv och om de motiv som Lindberg helst har i sin diktning: de små, vardagliga, enkla tingen. Om dessa heter det att “De yttrar kort sagt aldrig en replik / men har ett inre liv man kan förnimma / som understämman i en tyst musik.” Men det gäller också en av diktsamlingens avdelningar, en samling sonetter med motiv från Stockholms innerstad. De små tingens motiv som jag nämnde leder ibland till att man nästan häpnar över vilka oortodoxa ämnen som faktiskt går att behandla i en dikt; i den första av dessa sonetter beskriver Lindberg hur en tonårsflicka sitter i en lägenhet på Ringvägen – “Med höga valv som själens Notre-Dame / står kvällens stillhet samlad runt Erika” – och nervöst och förväntansfullt chattar med en kille i Örebro “som likt en gud är stor och svår att fatta”. Den religiösa tematiken i hur förälskelsen upplevs är fullt utförd, och skillnaden mellan agape och eros är utsuddad: “Ja, allt hon vet är att hon fått en tro / och hjärtat voltar när hon ser sin dator / mot fönstrets fond av snö på Stockholms gator.”

Den bundna formen är naturligtvis förknippad med vissa risker. Formsträngheten riskerar att resultera i pekoral om den inte fullt ut behärskas. Och visst kommer Lindberg ibland nära att producera en del grötrim – som när “fattiga och rika” rimmar på “ljusvärmen på Ica”, eller “värsta psykopaten” på “trappan till Dramaten”. Men dessa är bara undantag; nästan genomgående klarar Lindberg balansgången bra, vilket är särskilt imponerande eftersom versen i hans tidigare diktsamlingar som sagt varit helt fri.

Dikterna står oftast för sig själva, utan synbara yttre influenser eller referenser. En uttalad referens till Samuel Becketts I väntan på Godot desarmerar sig själv, och det pretentiösa som kunde ha blivit effekten uteblir: “Det är så egendomligt tyst på gatan, / en färdtjänsttaxi väntar på Godot.” Jag kan dock ibland störa mig på en del lite väl övertydliga Tranströmer-referenser. I en av de första dikterna, ”Morgonsamling”, heter det:

“Samtidigt släppte ett tåg av / sjuhundra människor. / De lämnade Centralstationen / med ansikten som tallrikar / och passerade över torget som om / Hunger & Likgiltighet var namnet / på firman de jobbar åt.”

Det får mig att omedelbart tänka på Tranströmers “Resan” ur samlingen Den halvfärdiga himlen, där man bland annat läser:

“På tunnelbanestationen. / En trängsel bland plakat / i ett stirrande dött ljus. / Tåget kom och hämtade ansikten och portföljer. […] Tåget förde med sig / ytterkläder och själar.”

Nästan identiskt bildspråk, nästan identiska metaforer. Jag har svårt att tro att det beror på en slump. Och formuleringen i “Vårt hus”, “Som om en sju år gammal dröm / steg genom pappret från textens baksida”, är också ett gott exempel på typisk tranströmersk metaforik. Och kanske känner man igen Ekelöf i formuleringar kring självlysande skogsstigar och en kväll som “ligger hopvikt som en servett på trädgårdsbordet.”

Det må vara hänt. På det stora hela är detta en fantastisk diktsamling – storslagen i sin enkelhet. Per Lindberg är en solitär inom svensk poesi, och – jag kanske svär i kyrkan nu – bra mycket mer originell än många av våra språkmaterialister. Hans poesi är verkligen ad fontes – tillbaka till källorna. Mer sånt!

Similar Posts:

• Något litet om Tranströmer
• En gigant bland giganter
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik

Engelhardt reser till kolonin Tyska Nya Guinea runt förra sekelskiftet, för att där på en ö grunda en koloni för nudister och vegetarianer som vill tillbe och äta kokosnötter. Engelhardts uppfattning är att kokosnöten besitter mycket speciella egenskaper; det är ”idealfruktens väsentligt högreutvecklade vegetabiliska must som en gång skulle göra det möjligt för honom att transcendera sin evolutionsnivå” – dvs. att utvecklas som människa, att nå en högre syftning. Han kallar sig själv ”kokovor” och talar om kokosnöten som den nya heliga graal; den är Gud själv:

Javisst, kokosnöten var – den tanken manifesterade sig i honom – sannerligen den teosofiska graalen! Det öppna skalet med fruktköttet och den söta mjölken inuti var således inte bara en symbol, utan rent faktiskt Kristi kropp och blod.

Engelhardt är en av många idealister som det vid den här tiden vimlar av, och som förebådar ett 1900-tal som skall explodera av ideal och idéer. En annan idealist som då och då skymtar fram i romanen är ”en liten vegetarian med en absurd svart tandborste under näsan”. Att Kracht på detta sätt skriver in Adolf Hitler i sin roman är ett enkelt, men listigt sätt, att underminera sin huvudperson (hjälte vore nog ett för starkt ord) och göra honom minst sagt moraliskt tvivelaktig. Hitler, också vegetarian, också idealistisk knäppskalle, blir även han en illustration av det myller av idéer som befolkar Europa vid denna tid. Det handlar om ett samhälle och en tid som moraliskt och intellektuellt håller på att bryta ihop, och som desperat söker efter nya frälsare. Och för dessa frälsare handlar det om ett söka efter, och erbjuda, något nytt och bättre än vad det nuvarande samhället kan bjuda. Så också Engelhardt:

Och hans beslut står fast: han skall för alltid ta farväl av detta förgiftade, vulgära, grymma nöjeslystna, inifrån ruttnande samhälle, som är upptaget med att samla onödiga saker på hög, slakta djur och förstöra människosjälen, det är vad han skall göra.

Kracht är naturligtvis medveten om att det är en viss skillnad mellan Hitler och Engelhardt, men sättet att associera dem med varandra är typiskt för hans prosa. Den är genomgående ironisk och distanserad, och man kan knappast spåra någon större medkänsla med Engelhardt, som det i slutändan går ganska dåligt för. Ironin gäller inte bara Engelhardt, utan alla andra personer som dyker upp i romanen, som de misslyckade, alkoholiserade människorna i kolonin, korta glimtar av såväl Hjalmar Söderberg som Thomas Mann.

Och medan Engelhardt ensam, avmagrad och galen är kvar på sin kokosnötsö utbryter Första världskriget med skotten i Sarajevo, och sedan ”leder, milt sagt, det ena till det andra”. Kanske drabbas Kracht ändå till slut av medlidande med ”vår mer än förvirrade vän, vårt sorgebarn” som blivit kvar på sin ö ända till slutet av Andra världskriget, då han mest av en slump plockas upp av amerikanska soldater? Engelhardts idé, hans kokosnötsdyrkande vegetarianism, visar sig slutligen besegrad när han blir bjuden en varmkorv av jänkarna: ”Man serverar honom en smal, med bjärta såser bestruken korv som ligger i en dunkuddemjuk, avlång brödbädd.” Så avlöser idealen och idéerna oupphörligen varandra.

Similar Posts:

• Koko
• Utflykt med mamma i taxin
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0
• Hitler ur ett nytt perspektiv
• En förtrollande i princip storylös tegelsten

Eskil Franck, tidigare präst i Svenska kyrkan, tecknar här en bild av sin uppväxt i en släkt där prästämbetet gått i arv på manssidan i generation efter generation. Pappan är präst i en mindre stad i Bohuslän – en bygd präglad av vad man brukar kalla den gammalkyrkliga väckelsen. Denna kristendomstyp har helt dominerat trakterna norr om och omkring Göteborg, och gör det i viss mån fortfarande. Många har uppfattat och uppfattar den som en sträng kristendomstyp, med fokus på Bibelns av Gud inspirerade ofelbarhet med vad därtill hör – motstånd mot kvinnliga präster och samkönade äktenskap, för att ta de mest kända exemplen. Gudstjänstens fokus är predikan, som syftar till att åhörarna rent intellektuellt skall ta till sig tron. Detta sagt bara som en liten teologisk bakgrund till boken.

Eskil Franck växer alltså upp i en välordnad prästfamilj där det är självklart vad man skall tro – och inte tro – och vad som är rätt och fel. Föräldrarna beskrivs som kärleksfulla och omtänksamma, även om Eskil tycker att pappa är ”en medioker präst”. När Eskil kommer upp i tonåren och de första kritiska frågorna kring den kristna tron väcks blir han frustrerad eftersom han inte tycker att han får några tillfredsställande svar. Det kan gälla en sådan sak som varför han inte får vara ute och spela fotboll på söndagen, samtidigt som pappa kan sitta hemma och titta på fotboll på teve. Och varför är Paulus ord om att kvinnan skall tiga i församlingen värda att ta på allvar, när hans ord om att kvinnan skall täcka sitt hår under gudstjänsten inte är det? Franck kallar detta ”perspektivtotalisering” – ett slags godtycklig tolkning som han i vuxen ålder alltmer upplever som en ”omöjlig tvångströja”. Han tar med sig detta in i sina egna universitetsstudier, och gammal ohejdad vana leder honom att själv när det gäller ta de ”konservativas” sida.

Efter avslutade studier arbetar Franck flera år som präst, innan han får möjligheten att doktorera och så småningom i mogen ålder arbeta som utbildningsledare för blivande präster i Svenska kyrkan. När han avslutar denna tjänst har han under ett antal år inte aktivt arbetat som präst, vilket har varit en befrielse för honom eftersom de egna tvivlen vuxit sig allt starkare. Till slut inser Franck att han är tvungen att ta konsekvensen av de alltmer radikala tvivlen och ifrågasättandet av de kristna dogmerna: han avsäger sig 2006 möjligheten att verka som präst i Svenska kyrkan. Han upplever det endast som en befrielse.

Om denna, flyhänt skrivna men stringenta intellektuella självbiografi, kan man säga mycket. Här är inte platsen för att diskutera, försvara eller förkasta Francks teologiska ställningstaganden i olika frågor. Dessa aspekter av boken tilltalar säkert också den som är mer insatt i teologiskt tänkande och kristendomens historia. Men den beskriver en enskild människas brottningskamp med eviga frågor, och på det sättet är den i högsta grad allmängiltig. Att göra något slags psykologiserande värdering av Francks resa från yngling med barnatro till vuxen man utan tro är kanske känsligt, eftersom det är en enskild människas existentiella frågor vi pratar om. Men förmodligen handlar hans utveckling om en oförmåga att göra upp med den kvävande kristendomstyp han upplevt från barnsben. Istället för att göra upp med den själv, tar han den med sig in i sin roll som präst och utför sedan en typ av allt mer desperat boxningsmatch med hela kyrkan som sparringpartner. Därför blir Francks porträtt av denna sin kamp också en intressant bild av Svenska kyrkan, som på olika sätt genomgått stora förändringar under 1900-talet. Det är förändringar som Franck avvisar, eftersom han tycker att det är hycklande att till synes ge upp kristendomens sanningsanspråk. Samtidigt är det ju dessa sanningsanspråk han själv ger upp. Inte heller Franck själv går fri från intellektuella motsägelser. Därför är det här en bok som fascinerar och som borde intressera varje person som själv har snuddat vid de existentiella frågorna.

Similar Posts:

• Vecka 2: Nytt år, nya böcker…
• Högstämt om Judas upprättelse
• Kvinnor, Kvinnligheten och Gud
• Från grubbleri till Jesuspropaganda
• Bibeln ur ett kvinnohistoriskt perspektiv

Luisa har, efter ett smärtsamt uppbrott från sin pojkvän, lämnat Tyskland och åkt till Kina som assistent åt den berömda performance-konstnären Margot som skall göra en installation i Shanghai. Margot använder sig alltid av nakna kvinnor i sina installationer, på ett sätt som alltefter romanens fortskridande känns obehagligare och obehagligare. Här avslöjas sanningar. Och här blir Margots konst en mycket tydligt illustration av en hänsynslös konstvärlds och ett hänsynslöst samhälles utnyttjande av människor. En av de obehagligare gestalterna av de många konstnärer och konstfolk man möter i romanen är en kinesisk performanceartist som låser in sig med en kamera i en kista i flera veckor och bara lever på chips och vatten, och filmar detta. Behovet av att få uppmärksamhet på vilka villkor som helst framstår som så mycket större än behovet av att skapa konst som berör.

De flesta människor som man möter i romanen gör ett udda intryck. De flesta konstnärerna framställer sin konst med mycket höga insatser. Konstnären ovan är ett exempel. Man får också möta en person vid namn Andrew som gjort hela sin kropp till en levande installation. Han har låtit operera in okända föremål i sin kropp och filmat och fotograferat detta. Det finns fler liknande karaktärer i romanen. Att Luisa får möta dessa i en miljö som är så totalt annorlunda mot den hon är van vid gör att romanen präglas av en lätt overklighetskänsla. Personerna har del i detta, men alltså miljön minst lika mycket. Att läsa Shanghai Performance är lite som att se Lost in Translation. Det ligger en overklighetskänsla i att befinna sig i en totalt främmande kultur, och inte riktigt veta vad som är dröm och vad som är verklighet.

Ju längre romanen fortskrider, desto mer får man veta om konstnären Margot och henner personliga öde. Och det är inte till hennes fördel. På vilket sätt skall jag här inte avslöja för den presumtive läsaren. Scheuermanns roman kan läsas som en bok om ett personligt öde, eller egentligen två öden – Margots och Luisas. Men den kan också läsas som ett kollage med ett antal mer eller mindre vilsna existenser, och framförallt hela konstvärlden och Shanghai, som komponenter.

Similar Posts:

• Familjehemligheter
• Kärlek och lust i otakt
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• Klassisk skräck i samtida format

Mandarinerna handlar om några intellektuella i Paris mot slutet av Andra världskriget. När romanen tar sin början har Paris precis blivit befriat från tyskarnas ockupation. Året är 1944. Hur skall den vidare motståndskampen under slutet av Andra världskriget föras? Hur skall dessa människors liv återgå till det ”vanliga”? Eller finns det något att återgå till; är inte frågan hur de skall kämpa för att skapa något nytt ur allt raserat? Så gott som alla är vänsterintellektuella, och många av diskussionerna rör sig kring hur politiken skall organiseras. Flera av romanens gestalter är medlemmar i det franska kommunistpartiet.

Man har ofta läst Mandarinerna som en nyckelroman om de Beauvoir, Sartre och Albert Camus. Simone de Beauvoir skulle då vara Anne Dubreuilh, gift med Robert Dubreuilh – dvs. Jean-Paul Sartre, och tidningsredaktören Henri Perron skulle vara Camus. Anne förekommer romanen igenom med avsnitt i första person. Här för hon sin egen talan. Oavsett hur mycket biografi man kan läsa in i romanintrigen och dess huvudpersoner, kan man tänka sig att de Beauvoir här utnyttjade första persons berättarperspektiv för att själv få föra talan framför sin livskamrat som alltid stod i centrum i verkliga livet. I sin egen roman stod hon själv i centrum. Men lika mycket som en enskild person, eller flera personer, står i centrum, står omvärlden och politiken i centrum. Vad som är fascinerande är att det aldrig blir långrandigt eller tröttsamt att följa huvudpersonernas diskussioner. På det sättet påminner den om Peter Weiss monumentala verk Motståndets estetik, vilken också utspelar sig i motståndskretsar under Andra världskriget. Huvudpersonerna i Mandarinerna ägnar sig också åt en ”motståndets estetik” när de diskuterar politikens, kärlekens, konstens, litteraturens och livets möjlighet i en trasig värld.

Mandarinerna är en som en bred fresk över en tid som redan, för oss 2000-tals-människor, är ganska avlägsen. Trots att den är så tydligt tidsbunden känns innehållet och huvudpersonernas liv tidlösa och tidlöst skildrade. De frågeställningar som berör dem på djupet är eviga. Och därtill lever dessa litterära karaktärer på ett sätt som är få romaner förunnat. Vem vill läsa Sartres viktigaste roman, Äcklet, kanske en av 1900-talets tråkigaste, när man kan läsa Mandarinerna? Äcklet är tyvärr en genuint tråkig bok, inget annat än schematisk illustration av Sartres existentialistiska filosofi. Mandarinerna, däremot, är levande litteratur. Läs denna bok, läs Simone de Beauvoir!

Similar Posts:

• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Filosof värdig namnet
• Tidlöst om människans komplexa natur
• Sartre och kriget i Irak

Romanen utspelar sig i ett framtida Ryssland – dock bara några år i framtiden. Året är, som titeln antyder, 2017, och Ryssland förbereder sig för att fira minnet av oktoberrevolutionen 1917. Detta är dock något som knappast behandlas särskilt utförligt, utan som mer ligger som en klangmatta under handlingen. Mer i bakgrunden antyds också ett nytt slags Ryssland, där konkurrensen människor emellan är stenhård och de mänskliga banden är sköra som tunna trådar. I detta Ryssland ger sig den mystifike professor Anfilogov ut på en expedition till okänd plats – förmodligen någonstans i Sibirien – för att leta efter ädelstenar och juveler som hans medhjälpare Krylov sedan skall sälja.

Om man kan säga att en historia som råd tråd snarare har huvudsaker, snarare än huvudpersoner, så är dessa huvudsaker i 2017 just ädelstenarna. Slavnikova blottlägger en – åtminstone vad jag i egenskap av okunnig lekman kan bedöma – imponerande geologisk kunskap. Ädelstenarna spelar stor roll genom hela romanen och ger historien ett svåråtkomligt och dunkelt ”skimmer”. Krylov kommer själv från en stad bortom Uralbergen i ett område som helt dominerats av ädelstenar, där varenda unge redan i skolan var ute och letade glittrande saker eller undersökte olika bergsarter. Men Slavnikova kallar dessa berg för de ”ripheiska bergen”. Den som är bevandrad i äldre mytologi och historia vet att detta är ett i bästa mening fantastiskt namn. När historikern Adam av Bremen på 1000-talet nedtecknar ärkestiftet Hamburgs historia och beskrev dess nordligare delar, talar han om att det i öster gränsar ”till de ripheiska bergen, där det finns väldiga ödemarker och höga snömassor, och där flockar av vidunderliga människor hindrar ett vidare framträngande.” I dessa ripheiska berg finns ”amazoner, hundhuvuden, cykloper” etc. Bara genom att använda denna gamla historiska föreställning osäkrar Slavnikova den historiska trovärdigheten eller realismen i sin berättelse. Det är mycket suggestivt gjort, och gör att man ytterligare känner sig indragen i en gigantisk fantasi.

Något annat som bidrar till denna ”fantastiska” känsla är Slavnikovas språk. Det är så metaforrikt och tungt belastat av språkliga krusiduller att man ibland får läsa om stycken för att förstå vad det egentligen handlar om. Såhär beskrivs t.ex. en kvinna precis i romanens inledning:

Den okända kvinnan avtecknade sig genom en flortunn klänning, och i kokongen av solljus anades hennes konturer som en skugga på en dammig fönsterruta. Hennes kropp hade den egendomliga, långsträckta fullkomningen hos en skugga, och på hennes axel vilade en rund ljusdager, genomskinlig och skär som nagellack.

Det är oerhört vackert, nästan omtumlande, men gör att läsningen i längden blir ganska ansträngande. Men ansträngande eller inte är detta på många sätt en fantastisk roman, som på ett eller annat sätt ger utdelning åt den som vågar djupdyka i dess språk- och föreställningsvärld. En stor eloge åt förlaget Ersatz för denna satsning.

Similar Posts:

• Nytt ryskt
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Beevor bryter mönstret!
• Djävulsk briljans
• Våld, åtta till fem