Och till slut fick Eva sin Adolf och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller nej, så vad det ju inte riktigt. Dagar var ju inte ens i plural och lycka är väl ganska svårt att nå instängd i en bunker omringad av hundratusentals fiender. Nej deras äktenskap var kort, redan dagen efter […][...]

I debatten som skett kring livstidsstraffet har det funnits en större enighet kring frågan om tidsbestämning av straffet än om själva längden på straffet. Att få ett slutdatum på sitt straff, oavsett hur långt bort i tiden det ligger, ses som humanare än att helt få sväva i ovisshet. Vet man sitt slutdatum har man […][...]

Hur väl känner vi våra föräldrar? Vet vi vilka personer de är egentligen, vilka de är förutom ens föräldrar? Känner vi till deras bakgrund, vad de ville bli, vad de blev och varför de blev dem som de blev? Känner vi till deras drömmar och förhoppningar? Och de som svarar ja, är ni verkligen säkra […][...]

Liberia upprättades som stat på 1800-talet för att ge frigivna slavar från Nordamerika en chans att återvända till Afrika och där skapa sig en ny framtid. Men namnet till trots blev Liberia aldrig någon frihetens utpost. De frigivna slavarna tog direkt efter sina forna herrar och skaffade sig egna slavar. När det inte längre fungerade, […][...]

Ända sedan Sjöwall & Wahlöös genombrott har det ju varit lite av en oskriven regel att den svenska deckaren ska säga någonting om sin samtid. Idealet är att både ta tempen på det rådande samhällsklimatet och komma med en rejäl slev samhällskritik. Inget fel i det, tvärtom kan man genom just brottslighet ofta komma till […][...]

Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti. Men att se hans ryske motsvarighet berätta om att han på […][...]

När jag var sju, åtta år fick jag mitt allra första Tintin-album: Tintin i Kongo. Kanske inte den givna presenten till någon på lågstadiet i dessa upplysta dagar, men tiderna var ju annorlunda då. För även om jag inte är så gammal att det skedde under den tid som the Office-karaktären David Brent beskrev som […][...]

Hundra år skiljer den cyniska och lite småbittra Hanna från den idealistiska demokratikämpen Signe. De är två unga kvinnor vars öden länkas samman genom ett antal föremål. Dessa föremål skapar en bro som sträcker sig över ett sekel och som ger läsaren en imponerande parallellhistoria som med avstamp i vår tids Stockholm leder till det […][...]

När Richard Yates skrev sin sista roman levde han under knappa ekonomiska förhållanden, var alkoholiserad och hade passerat sin karriärmässiga höjdpunkt, den National Book Award-nominerade debuten Revolutionary Road, med ett kvarts sekel. Jag kan inte med säkerhet påstå att han var olycklig, men jag kan i alla fall påstå att hans egen person skulle platsa […][...]

När George Pelecanos för tjugo år sedan debuterade kallades Washington DC för ”the murder capital” och var en stad som delade sitt vita hus och sina pampiga monument med crackmissbruk, gängkriminalitet och fattigdom. Två helt skiljda världar i en och samma stad, som trots att den inte delades av någon berlinmur ändå levde sina separata […][...]