Baksidestexten på Fjärde torsdagen i november är så klyschig att jag länge funderar på om jag ens skall orka läsa boken: För att överleva måste Jörgen och Adam göra något de inte gjort på mycket länge; krama varandra. För en cyniker av tjugonde århundradet som sedan länge genomskådat trötta uttryck som carpe diem låter baksidan […][...]

Springbrunnen har en krans av gapande fjälliga fiskar som rids av fläskiga keruber med liderliga ansikten och flygande hår. Så inleder Åsa Nelvin sin bok Tillflyktens hus. Hon beskriver i denna första, inledande mening hur det skulle kunna vara, hur det skulle kunna se ut. Sedan konstaterar hon krasst att så är det inte. I […][...]

Jag tror inte riktigt att jag hittills förstått att det är över tio grader och tillräckligt varmt för att jag skall kunna cykla omkring i flera timmar utan mål och mening och utan att frysa. I går förstod jag det och det var fint. En annan sak som är fin är att man faktiskt kan […][...]

Igelkottens elegans är en sån där bok som jag inte kan lägga ifrån mig. Den är en sån där bok som jag under tiden jag läser fanatiskt försöker tvinga mina vänner att läsa, bara för att jag själv blivit så förälskad i den. Och eftersom förälskelser gör en helt oförstående inför omgivningens bristande entusiasm hör […][...]

Litteraturvetenskap A, så heter den kurs som jag våren 2007 påbörjade mina universitetsstudier med. Litteraturens historia i världen hette den bok som kom att prägla den våren mer än någon annan. Boken blev mitt uppslagsverk och min sanningssägare ur vilken jag okritisk sög upp all den information jag kunde tänkas behöva för mina studier. Såhär […][...]

Att läsa Otystad är för mig som att göra en nostalgitripp, som att flytta tillbaka tiden några år och se saker som de var då, då när jag bodde i staden vars musikliv som behandlas. I boken nämns platser, uteställen och artister som är välbekanta och som till stor del påminner om tiden jag spenderade […][...]

Jag har en faiblesse för historier som är koncentrerade. Böcker som utspelar sig under en kort period, på ett och samma ställe, och där den enda utflykten från platsen är den som sker i tanken. Denna kärlek vet jag inte riktigt vad den beror på. Möjligen kan det ha att göra med att jag känner […][...]

Det tar ett tag innan jag kommer in i den värld Thomas Tidholm målar upp i Ödemarkerna. Det tar ett tag innan jag inser att den lyrik jag läser inte behöver ha ett samband. Att dikterna faktiskt kan tala för sig själva, och att det inte behöver vara någon sammanhängande röd tråd bara för att […][...]

Tre historier i en och samma bok. Fristående till viss del, men också nära, nära varandra. Trådar som binds samman och brott som begås, länkas samman. En våldsspiral i en trakt, Trakten, där mordet på den amerikanska flickan 1969 påverkar tillvaron även för dem som inte ens var födda då det begav sig. Jag har […][...]

När jag läser Nederland åker jag tåg. Då jag tittar upp första gången befinner jag mig någonstans mellan Hallsberg och Laxå. Utanför går landskapet i höstfärger och det jag ser är åkrar, skogsdungar och en och annan lantgård. Jag inser att min tillvaro är ganska långt borta från bokens glittrande Manhattan. Ändå har jag förvånansvärt […][...]