För fem år sedan publicerade sportbloggen SB Nation en artikel med rubriken ”What Football Will Look Like in the Future”. Författare var en av bloggens redaktörer, Jon Bois, och de inledande raderna ser först ut som vilken artikel som helst, med snärtiga meningar som ska väcka läsarens intresse: It’s clear that the sport of football […][...]

Niko Erfanis debutbok är inte så mycket en samling dikter, som en långdikt på hundra sidor med mycket luft. I stort sett varje rad (ibland två rader) får en hel sida på sig. Diktraderna är enkla på det sättet att språket aldrig är tillkrånglat, och de ser enkla ut skrivna endast i gemener och utan […][...]

Emily Carroll är en kanadensisk serietecknare och illustratör som ofta gestaltar skräck i olika former. Runt Halloween 2010 blev hennes webcomic His Face All Red viral och sedan dess har hennes berättelser och böcker vunnit flera priser – men för mig är det den webb-baserade berättelsen Margot’s Room som fortsatt att vara hennes starkaste. Första […][...]

En skrämmande dag förra året öppnade jag datorn för att upptäcka att musplattan hade slutat fungera. Det fanns ingen extern mus att tillgå så det krävdes en utflykt och ett inköp – som tur var så var det just bara musfunktionen som hade pajat – så var ordningen återställd. Jag återfick kontrollen över min dator, […][...]

För lite drygt ett år sedan gav Nirstedt/litteratur ut två nyutgåvor av Sven Lindqvist, dels Bänkpress och Ökendykarna, och dels den här boken som innehåller både Utrota varenda jävel och Nu dog du. Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, […][...]

Har ni hört historien om när Michael Jackson, Marlon Brando och Elizabeth Taylor dagen efter 11 september-attackerna bestämde sig för att fly från Manhattan och världens undergång genom att hoppa in i en bil och köra därifrån? De ska tydligen ha tagit sig ända till Ohio, trots en lång rad pit stops på Kentucky Fried […][...]

Man tar en text, vilken som helst, som skrivits av någon annan. Eller ta egentligen helst en text som verkar tråkig, stel och så långt från poetiskt språk man kan tänka sig. Sen tar man något slags raderingsverktyg (läs: suddgummi. Eller backslagstangenten på tangentbordet. Eller en tjock svart penna att stryka över med). Utifrån den […][...]

Jag bestämmer mig för att inte börja den här boken med ordet ”jag”. Den inleds alltså med en eftergift, ett utstuderat misslyckande. Ett bekräftande av det uppblåsta jaget snarare än ett avståndstagande från det. Möjligen en kastad handske, att jag utmanar mig själv att utmana mig själv. Svansen biter sig fast. Christer Bobergs senaste bok […][...]

Tatjana Brandts senaste bok består av essäer som går på djupet på ett både välskrivet och vältänkt vis kring fyra helt olika författarskap – det handlar om engelska Ann Radcliffe (1764-1823), ryska Fjodor Dostojevskij (1821-1881), engelska George Eliot/Marian Evans (1819-1880) samt amerikanska Ursula K. Le Guin (1929-2018). Utan att det någonsin blir varken kletigt eller […][...]

Erik Bergqvists senaste diktsamling är snygg. Väldigt snygg, till och med. Nästan lite för snygg. Inte bara dikterna utan även omslaget, hela innehållets struktur och till och med innehållsföreteckningen är enhetligt stilrena. Den djupaste, matta svarta nyansen och de tunnaste vita linjerna på omslaget känns lika självklara som varje noga övervägt ordval och utvald radbrytning. […][...]