Jag antar att det säger en del om att man är mer orienterad när det gäller böcker än växter när man glatt läser ”läs-skyddad” (och ser framför sig en mysig liten vrå där det är fint att sitta och läsa i början av våren) istället för ”lä-skyddad”. Just därför tänker jag att Christina Högardh-Ihrs Från […][...]

Det börjar med jorden. När jag först tittar på innehållsförteckningen känns det ärligt talat lite som när man var liten och måste äta upp sin soppa innan man fick pannkakor – två hela kapitel om kompost och jord innan vi kommer in på själva växterna? Hade jag inte precis läst Stefan Sundströms hyllning till komposten […][...]

”Ät ingenting som inte din mormors mor skulle betrakta som mat.” ”Undvik matvaror som är garanterat hälsosamma.” ”Minns att den du äter också äter.” Den amerikanske journalisten Michael Pollans mattips är snusförnuftiga, näst intill självklara och förvånansvärt tänkvärda. Vad han i Till matens försvar vänder sig emot är trenderna för och emot enskilda näringsämnen, trender […][...]

Ibland när jag misströstar om utvecklingen, om att mänskligheten någonsin lär sig något av sina misstag, så tänker jag på Dallas. Det brukar pigga upp. I 1980-talets ikoniska tevesåpa kunde svärmorsdrömmen Bobby, den gode Ewing-brorsan, ägna hela avsnitt åt att gå i taket över att hans hustru ville ha ett yrke och inte bara vara […][...]

“When she woke, she was red”, börjar Hillary Jordans senaste roman. “Not flushed, not sunburned, but the solid, declarative red of a stop sign.” Kvinnan vars hud nu är ofrånkomligt röd heter Hannah Payne och är 26 år. Platsen hon vaknar upp på är ett slags fängelse i ett inte alltför framtida Texas och den […][...]

Rent filosofiskt skulle säkert de allra flesta människor utan problem skriva under på att även kriminella kan älska sina barn. Eller på att barn inte är skyldiga till vad föräldrarna har för sig. Hur vi agerar i verkligheten verkar inte ligga helt i linje med den filosofin. I reportageboken Pappa & kriminell finns till exempel […][...]

Själv är jag än så länge frivilligt barnlös. Det är inte så lätt att veta hur det kommer att utveckla sig, men det gör det förstås omöjligt att skriva om ett ämne som ofrivillig barnlöshet och ”kampen för att bli förälder” (som det heter i undertiteln till Marie Granmars bok) utan att lämna öppet för […][...]

Det tar ett tag innan jag lyckas sätta fingret på vad som fattas. Trots att andra delen av Jennifer Worths memoarer heter Barnmorskan i East End (del 2), och omslaget pryds av söta bebisbilder från teveserien med samma namn finns det inte en jäkla bebis i den här boken. Förklaringen är inte svårare att hitta […][...]

Sedan själva filmtekniken uppfanns har det aldrig gått mer än några år mellan filmatiseringarna av Victor Hugos roman Les Misérables. De senaste decennierna är det förstås musikalversionen av berättelsen som haft störst genomslag och när nu Hollywood till slut lagt vantarna på den också (det enda förvånande med det är ju att det ändå tog […][...]

Jag har faktiskt inte sett filmen Precious innan jag läser romanen den bygger på, men jag ser den nästan sekunden efter att jag slagit ihop boken. Inte bara för att den ska vara bra och jag har haft den liggande ett tag, utan framför allt för att jag är så nyfiken på hur i helskotta […][...]