Jag vet varför burfågeln sjunger från 1969 är Maya Angelous första självbiografi eller självbiografiska roman. Första av sju, än så länge, och det hade man ju kunnat tycka var i mastigaste laget. Om det gällt någon annan än Maya Angelou, vill säga. Utan att vara oerhört insatt – jag tror att jag fastnat för hennes […][...]

När jag första gången läste Margaret Mitchells klassiker Borta med vinden fascinerades jag säkert av den amerikanska södern under inbördeskriget på ungefär samma sätt som jag fascinerades av fantasyvärldar. Jag gick i högstadiet och hade minst sagt vaga begrepp om de historiska sammanhangen. Sammanhangen, ja, för det handlar ju inte bara om tiden som skildras, […][...]

Få amerikanska romaner har nog ett sådant rykte som Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Den ska inte bara ha medverkat till att avskaffa slaveriet och nämns ofta som exempel på att litteratur faktiskt har makt att påverka, utan måste också vara en av de amerikanska klassiker som det refereras till allra oftast. Bara i […][...]

Med en vit mamma från Kansas och en svart pappa från Kenya har väl ingen tvivlat på att Barack Obama 2008 blev USA:s första svarta president? Hur kommer egentligen det sig? Med en vit förälder kunde han väl lika gärna räknas, och räkna sig själv, som vit? Eller är det fortfarande ”en droppe negerblod”, regeln […][...]

Journalisten Alex Haley besöker British Museum och fastnar framför Rosettestenen. Någonting med hur man lyckats uttolka hieroglyferna på den genom att jämföra olika tecken väcker en tanke. Vore det möjligt att tyda de ord och namn hans egen familj berättat om i generationer, de som härstammar från den urfader släkten kallar ”afrikanen”, han som ska […][...]

Jag har en bekant som hävdar att Gustave Flaubert behandlar Emma Bovary illa. Orättvist, liksom. Det är inte särskilt logiskt, hur en romankaraktär skulle kunna vara något mer än författaren som skapat henne. Eller också är det väldigt logiskt? Måste inte fantasins alla möjligheter alltid vara större än boksidan, än verkligheten? I alla fall kommer […][...]

Harold fyller 32 och ska firas av vännerna hemma hos Michael. Samtidigt hör Alan, en gammal collagevän till Michael, av sig. Han är upprörd och vill komma förbi. Han har kanske lämnat sin fru. Vad den konservative Alan inte vet är att Michael och hans vänner är bögar. Som om gruppen inte vore nog full […][...]

En dagbok. Den första anteckningen är daterad 6 februari 1887, Hotell Montague i Quincy, Massachusetts: Oroande upplevelse i går kväll i Fru A:s hem. Inte så dramatisk – bekväm, men ganska patetiskt sjaskig miljö – och bara en svagt olycksbådande atmosfär (speciellt i kontrast till Valpurgisnatten som presenterades av den där skamlöse charlatanen i Portsmouth, […][...]

Varför tog jag på mig att skriva om Edgar Allan Poe? Jag förstår mig inte på Poe. Jag förstår ju hans litteraturhistoriska betydelse. Hans inflytande är och har varit enormt. Jag har bara svårare att se varför jag ska läsa Poe idag, utanför någon som helst kurs i litteraturvetenskap. Det är skräckromantik som inte skrämmer […][...]

I morgon utgör USA temat för dagen på dagensbok.com, men redan här kommer en försmak. Precis när vi i somras började arbeta så smått med vårt USA-tema kom novellförlaget Novellix med en ny fyrklöver, av en händelse som ser ut som en tanke bestående av amerikanska klassiker: F Scott Fitzgerald, Edgar Allan Poe, Sylvia Plath […][...]