Recension

: Huset Ushers undergång
Huset Ushers undergång Edgar Allan Poe
2013
Novellix
5/10

”någonting poetiskt och därför halvt behagligt”

Utgiven 2013
ISBN 9789187451126
Sidor 34
Orginaltitel Fall of the House of Usher
Översättare Erik Carlquist
Först utgiven 1839

Om författaren

Edgar Allan Poe, skräckromantikens och kriminalberättelsens fader, föddes 1809 i USA och dog 1849. Förutom noveller, skrev han poesi och litteraturkritik. Hans dikt ”The Raven” föregicks enligt poeten själv av ett teoretiskt resonemang där Poe fastställde ett antal kriterier rörande såväl teman, motiv, som språkljud, som krävs för att en dikt ska bli verkligt högstående. ”Kompositionens filosofi” kallade han regelverket.

The Poe Decoder – Här kan man, bl. a. läsa Paul Soares förord till ”Rummet, Virveln och Den döda flickan”

Sök efter boken

Varför tog jag på mig att skriva om Edgar Allan Poe? Jag förstår mig inte på Poe.

Jag förstår ju hans litteraturhistoriska betydelse. Hans inflytande är och har varit enormt. Jag har bara svårare att se varför jag ska läsa Poe idag, utanför någon som helst kurs i litteraturvetenskap. Det är skräckromantik som inte skrämmer det minsta. Inte för att jag är så överförtjust i att bli skrämd heller. Jag kanske helt enkelt är illitterat när det gäller gotiken?

Fast det är ju därför jag gör det. För att Huset Ushers undergång ska vara en av Poes allra bästa, och jag tänker att jag kanske läst fel berättelser innan.

Och det börjar tjusigt. En man anländer till ett ruskigt slott, inbjuden av en vän han inte sett på länge. En vän som fruktar för sitt förstånd. Allting andas undergång.

Jag vet inte hur det kom sig, men så snart jag skymtade byggnaden grep mig en känsla av djupaste förstämning. Jag säger ”djupaste”, emedan känslan inte mildrades av någonting poetiskt och därför halvt behagligt, sådant som till och med anblicken av den mest ödsliga och skräckinjagande natur kan inge. Jag betraktade scenen framför mig – själva huset och det omgivande landskapets enkla linjer – husets kala väggar – de mörka fönstren, som liknade tomma ögon – några täta tuvor av starrgräs – och några få vita, förmurknade trädstammar – med en djup beklämning, som jag bara kan jämföra med opiumrökarens känslor när han vaknar upp ur sitt rus: det bittra återfallet till vardagsverkligheten och bortryckandet av den slöja som dolt det gräsliga. Jag förnam en iskyla, något som drog nedåt och ingav vämjelse – en tankens obotliga ödslighet och förstämning, som jag inte ens i fantasin kunde omvandla till något sublimt.

Det ironiska, eller metaaktiga, är ju att Poes berättare framstår som en mycket van läsare av skräckromantik, och att Poe själv gör allt det där, höljer sitt motiv i ett vackert, stämningsmättat, överdådigt språk. Det är rent förtrollande när man läser bara korta stycken.

Mitt problem med honom här är främst att det blir just så överdådigt, lika stämningsmättat från början till slut. Det börjar med undergångsstämning och slutar med undergångsstämning. Novellen heter Huset Ushers undergång, och huset Usher går under. Inga överraskningar där.

Poe och hans berättare associerar kanske till opium – själv tänker jag mest på att smälla i sig en hel påse med marknadsnougat, bara för att det är den godaste sorten. Det blir ändå alldeles för mycket av samma, en sockerstinn gröt i munnen till slut. Antar att Poe och jag har lite olika referensramar där.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-09-06 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-06 07:39

Kategori: Recension | Recension: #5371

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?