Få saker är så välgörande som konflikter. Att folk går omkring och är överens kan ju för all del vara mysigt, men inte blir man så mycket klokare av det. Kommer man ihop sig, däremot. Då klarnar konturerna av allt möjlig spännande. Ta till exempel det vinterlånga bråket om Liza Marklunds Gömda. Där har vi […][...]

Socialdemokraternas historia är oupplösligen historien om Sverige. Det går helt enkelt inte att föreställa sig det moderna Sverige utan dem. Samtidigt har partiet förlorat regeringsmakten vid tre tillfällen under efterkrigstiden och för varje gång släppt greppet om dagordningen lite mer. I senaste valet lät man flat sig snuvas till och med på själva epitetet arbetarpari. […][...]

Om man måste välja sida har jag ofta en närmast löjlig tendens att välja läsarnas framför författarnas. Jag kallar den löjlig eftersom alltsammans ju faller utan båda sidor av ekvationen. Utan författare ingenting att läsa och utan läsare ingen större mening med att skriva. Ändå, tycker jag, finns det en poäng i att försvara varje […][...]

Man hör det ju i media hela tiden. Hur unga människor, 80-talisterna, är. Konsumtionsinriktade, självcentrerade, oförmögna till lojalitet, kollektivism eller idealism. Generationen som definierar sig själva genom hur de ser ut snarare än genom vad de faktiskt gör. För vilka livsstil handlar om prylar och lätt utbytbara attityder, inte analys och idéer. Själv 80-talist har […][...]

Än så länge tycker jag att 2009 smakar lite väl bekant. Ekonomisk kris, diverse märkliga ställningstaganden för och emot Förintelsen och så tokkorkade rasistiska uttalanden från samhällets stöttepelare. Har vi inte gjort det här åtminstone en gång redan under min livstid? Själv broderar jag, på grund av slumpen i en passionerad språkhistorielärares gestalt, runor – […][...]

Det sägs att de stora berättelsernas tid är förbi. Med det menar man normalt inte berättelser typ Sagan om ringen eller På spaning efter den tid som flytt. Man menar politiken. De stora lösningarna, tron på en bättre värld, ”från mörkret stiga vi mot ljuset” och allt det där. Alla utopier är förstås inte sympatiska […][...]

Martha Sandwall-Bergström borde, om det fanns någon rättvisa i världen, vara erkänd som en av våra stora arbetarförfattare. Så var det sagt. Om du, som jag, inte läst Kulla-Gulla-serien sedan tolvårsåldern tänker du kanske ”Vänta nu, den där tokromantiska historien om det helgonlika guldlockiga flickebarnet som växer upp som hjälpehjon på ett fattigt torp och […][...]

Två saker är iögonenfallande med Eva Söderbergs avhandling om Kulla-Gulla-böckerna, Askunge, madonna eller feminist? Det första är att den utgörs av i princip en tjock bunt hopbundna A4 – visserligen bättre satta och bundna än en vanlig uppsats, men nog tycker jag att avhandlingen hade förtjänat riktig bokform, inte minst för att ämnet kunde intressera […][...]

Alla som förtjänar varandra får varandra, och så lever de lyckliga i alla sina dagar. Exakt hur får man förstås sällan veta, men Gud så spännande det hade varit. Jag tycker om ändå sådana här moraliska slut. Jag menar, det är väl därför det heter poetisk rättvisa, för att den återfinns nästan bara i litteraturen […][...]

En kvinna som lyckades göra sig respekterad både som konstnär och som naturvetare redan på 1600-talet? Som inte bara gav ut böcker utan också reste i kolonierna och kartlade exotiska djur och växter där? Det är inget direkt etablerat koncept. Maria Sibylla Merian (1647-1717) kom förstås inte från ingenstans. Som dotter i en relativt välbärgad […][...]