Få saker är så välgörande som konflikter. Att folk går omkring och är överens kan ju för all del vara mysigt, men inte blir man så mycket klokare av det. Kommer man ihop sig, däremot. Då klarnar konturerna av allt möjlig spännande.

Ta till exempel det vinterlånga bråket om Liza Marklunds Gömda. Där har vi å ena sidan en hel bunt läsare som är genuint förbannade. De känner sig lurade. Något de trodde var äkta visade sig vara … ja, vadå, egentligen? Lögn? Något annat än sanningen? Eller helt enkelt något lite suddigare i kanten än de hade föreställt sig?

Å andra sidan har vi en bokbransch som är komiskt tagna på sängen. Det tar dem månader att få ur sig ett krystat ”Nej, det borde kanske inte ha stått SANT stämplat över hela boken när nu ingen faktiskt brytt sig om att ens fundera över om det som stod där var sant eller inte.”

Det är två så helt separata föreställningar om sanningen att de båda parterna går varandra alldeles förbi. De kan liksom inte ens vinka på långt håll. Känner inte för det heller. Förlagsmänniskorna sitter förmodligen hemma på sin kammare och muttrar något i stil med att det där med sanning är väl ändå jäkligt 70-tal. Har vi inte haft postmodernism och sanningen i betraktarens öga ett bra tag nu, va. Läsarna, återigen, ser helst att folk slutar ljuga dem rätt i ansiktet. Det så kallade vanliga folket är visserligen rätt vant vid en smula nedlåtande, men någon jävla ordning får det väl ändå vara.

Så länge ”sanna historier” säljer kommer vi naturligtvis att få dras med de där stämplarna. När jag själv var i slukaråldern var Inte utan min dotter titeln framför andra – en bok som i efterhand fått enormt mycket kritik för sin ensidigt negativa bild av Mellanöstern och människorna där. Men kan man därför säga att den är osann? Den skildrar ju författarens upplevelse av något som faktiskt hänt. Eller möjligen någon spökskrivares upplevelse av ”författarens” upplevelse.

Ibland tror jag att det snarare är den rena fiktionen som sitter inne med sanningen. Bland de coolaste politiska tevekommentarer jag hört är en man som för några år sedan plötsligt, istället för att säga något direkt om Carl Bildts roll i Lundin Oil-skandalen, började läsa ett stycke ur Pappan och havet. Det var om när Mumintrollet mot bättre vetande låter Lilla My ställa till med massaker på myrorna som stör i hans favoritdunge. Själv skulle han aldrig skita ner tassarna med det, men nog vet han. Nog blundar han.

Häromdagen slog jag, less på nyheter om varsel och otrygghet, bonusar och ofantliga avgångsvederlag, upp barndomsfavoriten Tuff och Tuss på äventyr av Gösta Knutsson. Där läste jag om när boxerfrun vid buffén roffar åt sig alla revbensspjäll framför nosen på den suktande Tuff.

”Det är fler här som tycker om revbensspjäll”, sa Tuff stillsamt.
”Men inte så mycket som jag”, sa boxerfrun och fortsatte att plocka fullt på sitt fat.

Det är tamejtusan det sannaste jag har läst på länge.