SVT:s litteraturmagasin Babel har haft nypremiär. Med Jessika Gedin som ny programledare och på ny sändningstid. 22:15 på onsdagar är numera Babel-time, något som fört en del protester med sig, inte minst bland kvällströtta bokbloggare. I första programmet har Gedin bjudit in Per Hagman, vilket åtminstone jag tycker är alldeles utmärkt. Att intervjua Per Hagman […][...]

Vi är nog ganska många som saknar att läsa om Lina Neidestams dubbelmoraliska superfeminist Zelda. Mina tunnelbanemorgnar har blivit betydligt tråkigare sedan tidningen Stockholm City lades ner och jag inte längre får fnissa åt Zelda, som var ett återkommande inslag. Därför är det med största möjliga iver jag öppnar denna andra serieroman för att få […][...]

”Inspirerad av pekböcker för barn gestaltas en bok för vuxna om ångest, kärlek relationer och existentiella frågor” står det på baksidan av Nu blir det tvångsfika! Det sammanfattar boken ganska bra. På inbjudan till vernissagen kallar de den för konstbok. Fredrik Carlsson och Maja Fjällbäck använder sig av enkla, serieaktiga teckningar bredvid korta dikter. Men […][...]

Minns ni första avsnittet av Sex and the city? Scenen där Carrie följer med en kille hem och sedan drar så fort hon fått orgasm och kommenterar händelsen med ”I just had sex like a man” för tittarna. Lite så är Frida Ulvegrens serienovell Tack och förlåt. Fast ändå inte. Den är mindre glammig, mer […][...]

Andrés Barbas novell är den inledande novellen i Astor förlags novellserie Astor novell. Den börjar direkt med text redan på omslaget – något som gör sig väldigt bra för novellgenren. Det lämnar inga alternativ för mig som läsare att väja undan och låta bli att läsa. Inga omslagsbilder eller förord finns mellan mig och texten. […][...]

La noche sucks kan vara en av de bästa titlarna som går att ha på en novell. Hur den på samma gång ger smak av en stads sammanförda språk och kulturer och av människorna som bor där och kämpar mot natten. ”Vet du att natten i New Mexico är mörkast i världen?” frågade hon. Och […][...]

Överlevaren är den av de fyra Astor-noveller jag läst som jag upplever som mest konventionell. Eller ska vi säga, vanligast? Känslan av att ha läst samma historia förut infinner sig åtminstone ganska direkt. Novellen öppnar på klassiskt sätt med en mening om döden som genast för tankarna till Camus välkända inledningsmeningar i romanen Främlingen (”Mamma […][...]

Två år senare säger du att dina föräldrar håller på att skiljas. Säg det till studierektorn inne på expeditionen när han visar upp dina dåliga betyg. Säg att de håller på att skiljas och känn dig som om du inte längre fanns. Slippa se regnet är en novell om skilsmässa, skriven ur en tonårskilles perspektiv. […][...]

Ungdomsböckerna som inte skyggar för att skildra tonåringars sexualitet som den är börjar bli mer regel än undantag i den svenska utgivningen. Det är bra. Att känna igen, läsa om andras misstag och förstå att du inte är ensam kan många gånger vara enklare än att prata med kompisarna, föräldrarna eller skolsköterskan. Med Söta pojkar […][...]

Anteckningar om Azorno: I ett flöde av höstens romaner. Hur att läsa? poesi Romanen upprepar sig för att den bör göra det. Ska inte förstås. Finns något i upprepningarna, det musikaliska. Hitta ett sätt att läsa, lyssna på, se. Kvinnorna är ansiktslösa, röstlösa, språklösa. Än mer röstlös är Azorno. röster, kroppar, kläder Kollektiv! De våldsamma […][...]