Drakens bok är snygg. Särskilt om man gillar drakar. Och vem gör inte det? Man blir dock besviken om man väntar sig att den också ska handla om de flygande eldsprutorna. Förordet berättar visserligen om den urgamla, mycket onda kraften som väcker draken Kval till liv, men sen blir hela boken ur draksynpunkt mest en […][...]

Det verkar gå att variera vampyrtemat i oändlighet. Eller i alla fall försöka variera. Hos Scott Westerfeld är synvinkeln väldigt nutida – eller så verkar det i alla fall till en början. Tjugoårige huvudpersonen Cal får nämligen förklara att vampyrer alls icke är övernaturliga varelser – de har bara blivit infekterade med en parasit, som […][...]

Så kom hon upp sig i gräs, gräsmattorna utanför tågstationen i den döende bruksorten. Omringade av parkeringsgrått och de grå vägarna ut ur stan. Hur sedan asfalten sakta smälte undan under bussens färd från stationen. Hur allt smalt till grönt. Skog uppstod, och skogens skuggor över bussen. Solens epileptiska anfall genom granarnas grenar, som bussen […][...]

Max Lundqvist hette en gång Marianne. Han var en av de första i Sverige som bytte kön, och han gjorde det i skymundan. Det blev inga scener i familjen, inga tidningsrubriker, inga misslyckade operationer med tragiska följder. Det är inget man någonsin pratat om i släkten, men inte för att man inte har tyckt att […][...]

Jag hade nästan glömt att jag ju faktiskt vet varför alla läser deckare. När jag läser "Skumtimmen" kommer jag på det igen. När deckare är som bäst är de ju så sjukt bra, närmast beroendeframkallande. Jag längtar hem från jobbet för att läsa, och när jag väl läser så sker det i 70-sidorssjok, utan att […][...]

John är tolv år gammal när hans mamma dör i en bilolycka. Den här boken skildrar Johns liv från en vecka innan till några månader efteråt. Den är skriven med en absolut känsla för direkthet och det är inte John som i efterhand berättar om händelserna, det är John som säger vad som händer nu. […][...]

"Kupa" är som ett litet reservat av litteratur. Att läsa den är att befinna sig i ett annat tillstånd, vagt oroad, utan kontroll men väl omhändertagen. Sådan är också tillvaron för dess huvudperson, den jagberättare vars identitet vi aldrig får veta något om. Han eller hon befinner sig i ett hus som man förmodar befinner […][...]

Bram Stoker är berömd för en bok: Dracula. Den satte tonen för alla framtida vampyrberättelser, och Stokers skildring av vampyrer som varelser känsliga för vitlök och krucifix som går att döda med en påle genom hjärtat har blivit stilbildande för hur de porträtterats ända sen dess. I övrigt skrev Stoker mest noveller – och varför […][...]

Jag läser om Maria Gripe. Inte Tordyveln flyger i skymningen, den bok som jag alltid brukar säga att jag skulle ta med mig till en öde ö. En omläsning skulle nog krävas för att fortfarande vara säker på det uttalandet, men det är inte det jag gör nu. Istället har jag börjat på Skugg-serien, som […][...]

Det dröjer till långt in i boken innan jag fattar att det faktiskt är åttiotal det handlar om. Det doftar så mycket femtiotal om denna grundhistoria om en pojkes uppväxt, överlevnad och slutgiltiga konfrontation med fadersarvet. Kanske är det bara vanan, för hur många gånger har de inte skildrats både i litteraturen och på film, […][...]