Nu har andra delen i Leila Slimanis trilogi om familjen Belhaj publicerats på svenska. Den som läst den första delen känner igen familjemedlemmarna och personerna i deras omgivning. Vi återkommer således till den franskfödda Mathilde. Hennes förälskelse i soldaten Amine som stred för den franska sidan under andra världskriget, ledde till ett jordbrukarliv på mannens ärvda mark nära staden Meknès. Nu är det 1960-tal och apelsin- och olivodlingarna ger klirr i kassan. Parets strävan har också gett tillträde till finare tillställningar där Amines manliga utstrålning har effekt på svärmande kvinnor.

Romanen börjar med ett byggprojekt. Tomten intill huset rivs upp för nu ska minsann en pool anläggas för frun i huset, Mathilde. Det känns nästan som att Amine utför en försoningsgest, men jag hinner inte mer än snudda vid tankarna, förrän jag måste hasta vidare för att följa deras barn och allt de är med om i sina begynnande vuxenliv.

Dottern Aïcha studerar medicin i Strasbourg men sonen Selim är inte studiemotiverad över huvud taget. I bakgrunden formar sig det moderna Marocko med inrikespolitisk dramatik – också här finns inslag av proteströrelser bland de unga. För Aïcha är det självklart att vara lojal med föräldrarna, hennes upprorskänsla riktar sig snarare mot den man som vill linda henne runt sitt finger. Att hennes bror Selim är obekväm i att förkovra sig på det intellektuella planet blir starkt fångat i scenerna när han tränar i sin favoritsport, nämligen simning. Den yngre generationen kommer i kontakt med många västerländska företeelser som inte föräldrarna gjorde. När Selim rymmer från sin familj är det lätt att tänka på musikalen/filmen Hair men reliefen blir annorlunda i och med att händelserna placerats i kuststaden Essaouira.

Tonen som författaren väljer är den svala och oberörda berättarens. Däremot har berättelsen i sig inget svalt innehåll. Scener växlar snabbt och i Slimanis berättarstil ser det ut som att handlingar sker i blindo, eller åtminstone enligt ett förutbestämt öde.

Att det fräser och väser ingår i själva konceptet, särskilt märks det i hur människorna porträtteras. Alla tillåts ha mörka drivkrafter eller ha ett vresigt temperament. Kropparna fylls av iver och upptäckarlust men hos några av figurerna är sexet ett rent självskadebeteende.

Även om jag tycker om att svepas med av den här brett upplagda släktkrönikan, känns tempot aningen för hastigt och spretigt när kapitlen avlöser varandra. Det beror med största sannolikhet på att jag är så mycket trögare i mitt sätt att navigera i tillvaron. Att inte låta romanpersoner ägna sig åt existentiella kval eller formulera ord om skönheten i världen är absolut ett lika gångbart grepp i litterär mening, det vill jag understryka.

För det finns ändå ett tema eller två som håller ihop berättelsen. Det ena är det stora moderna projektet. Här är ett land där BNP stigit det senaste decenniet efter frigörelsen, men de högre samhällsklasserna bär skygglappar inför den stora delen av befolkningen som fortfarande går på samma stampade jordgolv. Som en kontrast till bilden av ett framåtskridande samhälle (nåja, förtryck av oliktänkande pågår) löper det andra temat, nämligen människornas sinnlighet och stundom okontrollerade begär. Det råder ingen brist på elektricitet i Dansa med mig och jag undrar om samma otåliga tempo ska följa i del tre?