Jesper Weithz har skrivit den satiriska boken 2020 – en framtidsoptimistisk roman. Den handlar om Panter, som föds 2020, samma dag som FN förklarar tvågradersmålet omöjligt att nå. Panter lever i en tid där klimatkatastrofen har eskalerat, inkomstklyftorna är groteska och privatiseringarna har nått nya höjder. Första delen av berättelsen handlar om Panters liv i […][...]

I den avslutande delen av Den söndrade jorden kommer slutet allt närmare, men vad det är som faktiskt ska ta slut är inte lika uppenbart. Liksom i de två första delarna får vi lära oss mer om den här världen, denna gång med ett delvis nytt perspektiv som går långt tillbaka i tiden. Men den […][...]

När Jag, En (One day) gavs ut för åtta år sedan var vi många som hänfördes, inte bara för att vi var svältfödda på kärlekshistorier med queerperspektiv, utan för att idén är så briljant. En (eller A i originalutgåvan, ett namn som inte skulle gjort sig så bra i genitivform om det översatts rakt av) […][...]

Ni vet den där känslan när man inte kan lägga ifrån sig en bok? När man snabbt ser hur sidorna tar slut och inser att upplösningen måste komma snart för det är mindre än hundra sidor kvar… Det här är en sådan bok. Där kräftorna sjunger tar oss med till träskmarken i en mindre ort […][...]

Omslaget till Kristian Lundbergs senaste diktsamling avbildar en typisk svensk trappuppgång. Det brun-beige-blå går ton-i-ton, men trots det är det något med de raka linjerna som är alldeles för perfekt – det blir hotfullt. Ungefär på samma sätt som dikternas enkla, raka språk snärjer in, täpper till, nästan kväver. Perspektivet på omslagsbilden är riktat snett […][...]

Två små kattsyskon går ut i regnet tidigt en morgon. De hittar ett litet moln som fastnat i ett träd och tar hem det till mamma, som bakar bröd av det. Molnbullar. När bullarna är klara och mamman öppnar ugnsluckan svävar bullarna ut i rummet, och när barnen äter av dem kan de också flyga. […][...]

Huset har gråa eternitplattor. En liten detalj, men ändå anger den tonen i romanen Skraplotter. I trilogin Vargskinnet av Kerstin Ekman ligger centrum för händelserna i huvudsak i glesbygdens Jämtland. I den andra romanen drivs personerna iväg till Norge, Småland, Stockholm och Sydeuropa. I tredje delen sträcker sig bågen utanför Europa. Ett besök sker i […][...]

Hur fångar man en läsare? Genom att fokusera på att berätta om en sak för att sedan helt ändra grepp är en taktik. När detta händer en bit in i Det är vi som är klimatet känner jag mig redan trött på berättarstilen. Detta trots att jag har insikt om vad boken faktiskt ska handla […][...]

Jag klyver er itu är Tamara Mivellis debutroman. Det är en kort bok med ett vackert poetiskt språk där varje ord känns som om det hittat rätt. På varje sida ryms en kort berättelse i form av Marys minnen eller iakttagelser. Bokens första sida, första berättelse: Barn ska inte dyka, säger pappa. Deras organ är […][...]

När omslag innehåller överdådiga omdömen från välrenommerade litteraturkritiker drar jag alltid öronen åt mig så att räven där bak får det litet trångt. Är de sådana där ordtrollare som talar om nutida klassiker? Klassiker är väl nu vad som kännetecknar den kultur som står emot tidens tand? Eller mästerverk! Men då är jag å andra […][...]