Jag undrar nästan om jag ska fortsätta läsa nyutgåvorna av Laura Ingalls Wilders klassiska barnboksserie. Inte för att de är dåliga. Tvärtom. De är precis lika fängslande som jag minns dem från när jag var liten. De är bara så vansinnigt romantiska. Jag slår igen dem och suktar efter att försöka bygga en timmerstuga från […][...]

Det finns uppenbarligen en föreställning om att det är skillnad på konst och konst, skillnad på olika kulturyttringars verkliga betydelse för människor. Det finns enligt den föreställningen de musiker som skapar konst, och så andra musiker som skapar konsumtionsprodukter i form av musik som hamnar på listorna. Som om detta i sig skulle innebära en […][...]

Livet är inte så lätt för huvudpersonerna i Willy Vlautins roman De fria. Värst är det kanske för Leroy som ligger i koma efter ett misslyckat självmordsförsök han utfört i ett ögonblick av klarsyn. Han har levt som i dimma de senaste sju åren, ända sedan han blev allvarligt sårad under tjänstgöring i Irak. Hans […][...]

Att skriva utifrån sig själv är ändå inte så självutlämnande, hörde jag serietecknaren Åsa Grennvall berätta för ett tag sedan – folk läser ändå bara in och vill prata om sig själva. Sällan känner jag mig så skyldig till en sådan relation som när jag läser Moa Eriksson Sandberg. Att huvudpersonen i hennes debutroman Söta […][...]

Midsommar i Säterdalen, någon gång under gymnasietiden. Vi har precis kommit in genom entrén när Anders stannar mig och frågar hur jag gör när jag kollar mina naglar. Sträcker jag ut fingrarna, eller böjer jag på dem? Jag känner hur jag blir osäker på vad jag ska svara, vad som är rätt svar. ”Så här […][...]

Det är förstås inget ovanligt att översättningar publiceras i en annan ordning än den böckerna från början är publicerade i. Julie Otsukas prisbelönta andra roman, Vi kom över havet, kom på svenska redan för ett par år sedan. Först nu kommer debutromanen När kejsaren var gudomlig och jag förstår absolut varför. Även om båda är […][...]

När jag började läsa Chimamanda Ngozi Adichies Americanah gjorde jag det mest i ett försök att slå ett litet hål på den stora vita fläcken, som täcker min litterära karta över afrikanska författare på samma sätt som ett Atlas gör från tidigt 1800-tal. Jag vill helt enkelt ta del av det moderna Afrika. Det Afrika […][...]

Den gamla Forden är full av kulhål. Rutorna är sönderslagna. Beverly Parsons tar med sin son Dell för att titta på bilen eftersom det sägs att Bonnie och Clyde, bankrånarparet som blev rikskändisar i 1930-talets USA, sköts till döds i den. 10 000 dollar till den som bevisar motsatsen! Beverly frågar sonen om han skulle […][...]

Det finns ett replikskifte, eller egentligen ett ständigt pågående gräl som sträcker sig genom och bortom hela den visserligen kortlivade Aaron Sorkin-serien Studio 60 on the Sunset Strip. Matt och Harriet är seriens star-crossed lovers, fullkomligt galna i varandra och fullkomligt oförenliga: han Hollywood-liberal, hon uppfostrad inom den kristna högern. Fast hon sällan försvarar inskränkt […][...]

I centrum för Norman Maneas roman Lyan står en grupp intellektuella exilrumäner i USA. Eller nej, inte en grupp i den betydelsen att de delar tillvaro. Inte nu. Det som gör dem till en grupp, som tvingar dem att se sig som delar av samma sammanhang, är deras gemensamma förflutna. Deras gemensamma erfarenhet av att […][...]