Jag vet att hon fanns någonstans. Jag har hela tiden vetat att jag kom till världen enbart för att träffa henne. Och detsamma gäller henne. Hon kom till världen enbart för att träffa mig. Hon heter Line, hon är min kvinna, min kärlek, mitt liv. Jag har aldrig sett henne.

Sandor Lesters dagar ser likadana ut. Han åker bussen till fabriken om morgnarna, stämplar in och arbetar sitt pass. Lördagar spenderar han med Yolande, en kvinna han inte har några starkare känslor för, men som håller honom sällskap. All sin lediga tid ägnar han åt att tänka på Line, en idé om en kvinna, baserad på hans allra första kärlek. En morgon kliver Line på bussen på väg till fabriken.

Agota Kristof har en särskild fallenhet för att förmedla sällsamma historier där sanning och verklighet är flytande begrepp. Precis som i den hyllade trilogin som börjar med Den stora skrivboken, utspelar sig Sandors monotona liv i ett land utan namn där kriget finns någonstans i utkanten. Läsaren får veta att Sandor flytt till detta land när kriget kom till hans hemland. I detta hemland fanns också Line, hans första bänkkamrat i skolan, dotter till läraren, och Sandors första – kanske enda, kärlek.

Språket i I går är enkelt och rakt, men förrädiskt. Under ytan sveper enorma teman och historier fram som stora skuggdjur. På ytan handlar I går om en omöjlig kärlek som gränsar till besatthet. Trots att tonen är återhållsam är det en drabbande historia som är stormande men aldrig sentimental. Men skuggdjuren som rör sig under ytan är bokens främsta behållning. Främlingskapet som det innebär att komma som flykting till ett land förstärker kärleken mellan Sandor och Line, eller kanske snarare deras behov av varandra. Den totala monotonin i Sandors liv ligger som en grå och stickig filt över berättelsen och skvallrar om stora existentiella frågeställningar om tid och vad det är att leva ett liv. Dessa teman känns igen från Kristofs andra verk och är, tillsammans med tonen och det flytande sanningsbegreppet, något som utmärker boken. Det är en liten, men kärnfull historia som inte är särskilt behaglig att befinna sig i, men som dröjer kvar och expanderar inuti i efterhand.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Den passionerade ordboksanvändaren
• Schablonartat om klass
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Kärlek i omänsklighetens tid

Skolgången sker i skuggan av andra världskriget. Och åren efter freden underkuvades landet av Sovjetunionen. Mamman arbetar hårt, barnen måste bo på internat där läsningen sker efter mörkläggningen. En skolvakt inspekterar att de tvåhundra flickorna ligger i sovsalarna. Ett kort omnämnande av pappan avslöjar att åsiktsfriheten inte är den centrala legobiten i samhällsbygget.

Kapitel följer med inblickar i åren som ung vuxen. En flyktings resa över gränsen som är häpnadsväckande aktuellt. En flyktingsmugglare tar emot betalningen. Observera: först efter att alla sedlar räknats och summan stämmer kan han peka ut riktningen. Framför sig ser flyktingarna in i en mörk skog. Risken att gå vilse är uppenbar.

Kristof skriver sparsmakat. Korta kapitel som skildrar ett liv från en dotters, systers och en skrivande migrants perspektiv. Författaren illustrerar hur historien vridits om i tvära kast under den andra halvan av 1900-talet. Förhållanden och händelser återges med ett sakligt språk befriat från metaforer. En hågkomst av något som sades kan likväl ge material åt en hel scen. Ett minne likaså. Finns det någon läsare av bokbloggen dagensbok.com som har bara ett par skor?

Boktiteln refererar till det som händer när man måste lämna landet som gav dig ditt första språk. Man lär sig ord muntligt men är hjälplös i skrift. Om man överhuvudtaget ger sig i kast med att försöka skriva måste varje enstaka ord kollas upp i ordboken.

Ungrare som gick i exil 1956 var välkomna som arbetskraft. Så också för Kristof, som tycker att jobbet på fabriken är bra. När arbetsuppgifterna består av monotona moment – då finns möjlighet att formulera sig i huvudet. Så småningom är det ett material som en förläggare vill ge ut.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är frispråkigheten. I texten framträder en reflekterande människa. Hon ser hur hon utnyttjade berättandets kraft redan som liten och fick sin lillebror att springa gråtande till mamman. Frispråkigheten omfattar även kritik utåt – främst mot den förtryckande makten. I en annan sekvens formuleras tankar på hur vanskligt det är att balansera tacksamhet med svårmod. En vänlig själ på morgonbussen i Schweiz säger att hon inte ska vara rädd längre. Inuti växer orden som ska förklara att flyktingen som fått fristad betalar ett högt pris:

Hur ska jag förklara för honom, utan att såra honom och med de få franska ord jag kan, att hans vackra land bara är en öken för oss flyktingar, en öken vi måste genomkorsa för att nå det mål som kallas ”integration” och ”assimilering”. Vid den här tiden vet jag ännu inte att vissa av oss aldrig kommer att nå det målet.

En ambivalens i känslolivet som är svår att hantera och beskriva men Kristof låter sig inte hindras.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Kärlek i en flytande verklighet
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

En bit in i inledningen hittar vi vad som inte gör annat än uppfordrar till vidare läsning: ”det var jag som dödade Emerentia”. Magda Szabó har målat ett fascinerande personporträtt som håller mig som naglad vid sidorna. När jag inte läser funderar jag över Emerentia, hushållerskan som tar anställning hos berättaren Magda och hennes man. Hurdan är hon egentligen, Emerentia? Finns det över huvud taget ett egentligen?

Vi befinner oss i Budapest. Magda, som man antar och i sanningens namn skulle kunna säga är protagonisten, förefaller som tämligen ointressant. Hon är berättaren som trots sitt eget inre med de slitningar, motsträviga känslor, tankar och upplevelser som vi alla har, inte tilldrar sig nämnvärt med intresse. Hon är en framgångsrik och prisbelönt författare, men samtidigt alltför alldaglig, ingenting utöver det vi kan känna igen sedan tidigare. Emerentia är något annat. Vad? Det är vad jag försöker utröna och som jag inte når fram till trots att allt till slut tycks ligga i öppen dager. Hon är bunden till den sjukhussäng vi alla förr eller senare hamnar i – antingen i en fysisk eller symbolisk skepnad – bedragen, sviken, blottad, hjälplös, utelämnad. Ändå har hon ödet i sina egna händer.

Den gamla kvinnan var innan detta predikament ”lång och benig, på något vis alltför väldig för sin ålder…muskulös och utstrålade kraft som en valkyria; sjaletten satt som en stridshjälm på hennes huvud”. Hon klassificerade människor antingen som den som sopade eller som någon sopade för. Fysiskt arbete framför allt! Teoretiserande, politik, kultur och intellektualitet skydde hon. Hennes kärlek kom strömmade genom handling sånär som vid ett tillfälle då hon kallar Magda för Magdunska, denna namnböjning som inom sig härbärgerar kärlek och ömsinthet. En speciell passage.

Hon motsatte sig kyrkan som institution med en närmast medeltida mystikers lidelse. Inte bara prästerna och kyrkobesökarna som varje söndag drog sig mot Guds hus smädades, utan också Gud själv och alla bibliska personer. Den enda som undslapp hånfullheten var Josef som hon respekterade tack vare hans yrke – Emerentias far hade varit snickare.

Ändå skulle jag vilja säga att hon levde som Kristus. Hon bar godheten inom sig. Hon värnade de svaga utan hänsyn till nationalitet eller art. Under kriget gömde hon i samma rum både en rysk och en tysk soldat. Hon var de svaga djurens skyddshelgon. Hennes kärlek till dem byggde på en ytterst rationell grund och all form av sentimentalitet hade hon befriat sig från. Jag tänker mig himmelriket som ett hjärtas tillstånd som växer och gror i handling. Ändå anar jag mot slutet ett inte fullständigt förakt mot den som inte sopar. Ändå anar jag ett frö till en tro om ett hinsides.

Emerentia visste alltid var hon behövdes. Hennes vaktmästartjänst som sträckte sig utanför författarnas hem innefattade en mängd arbetsuppgifter. Hon hade sett och upplevt åtskilligt och valde utifrån erfarenhet noga sina mått och steg. En barndom fylld av tragik kan till viss del förklara hennes tillknäppta natur. Hon var en borg, liksom hennes hem som hon inte upplät någon tillträde till. ”Verandan utanför Emerentias lägenhet var som ett telexrum, här delade man varandra allt: dödsfall, skandaler, glädjebud, katastrofer”. Hon var ett föredöme för alla, ”snödrottningen, tryggheten, de första körsbären om sommaren, dunsarna från kastanjerna om hösten, den grillade pumpan om vintern, häckens första knopp om våren. Emerentia var ren och oklanderlig, hon var vi, allihop, fast en bättre version av oss, hon var den vi allesammans alltid gärna ville vara…”. Orden är Magdas.

Jag slås av den fascination som ibland kommer över mig hur vi genom språk kommer i kontakt med människor över tid och rum. Det är lite rysligt, svindlande. Dörren är en människokärleksroman, men framförallt ett fantastiskt personporträtt. Det förekommer också en knappt synlig ordtråd, blott ett par bokstäver, som bär på en mystik som ärrar. Den spelar in i en väv som gör boken långt ifrån entydig. Inte är den heller särskilt lättläst eftersom den tycks vilja dölja sig själv. Man blir antagligen aldrig riktigt klok på den – precis som om vilken människa som helst.

Emerentia tog och gav något av varje människa. Mig påminde hon om vad som är viktigt i världen – Människan och framförallt den som vi håller av och kan nå. Insikt utan handling är kanske ingenting annat än vämjeligt. Tack, Emerentia. Tack.

Similar Posts:

• Berättarkonst med skruv och klaustrofobiska övertoner
• Att längta efter mer
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning

Att jag får sådana associationer, beror på att jag läst László Krasznahorkais senaste bok Den sista vargen. I bokens första berättelse hänger nämligen en man på en bar i staden Berlin. Han måste, är helt enkelt tvungen, att berätta för killen bakom bardisken om händelsen när han blev bjuden av ett kulturellt sällskap att resa till Extremadura, som är en region i västra Spanien. Mannen är skribent men av allt att döma har han drabbats av leda. Ett stort ingenting har vuxit inuti honom och författarlivet är minst sagt i fara.

När han sitter i baren över ett glas öl ser han ut genom fönstren på gatans människor. Baren ligger långt från de glassiga turistkvarteren, och han registrerar en drogpåverkad människa som ser ut att segna ner på asfalten vilken sekund som helst. När han berättar om resan till det europeiska grannlandet är han ömsom frenetisk och ömsom reflekterande. Barkillen travar nydiskade glas och utbrister ibland ett ”va?!” när han missat något led i den öldrickande gästens berättande.

Mannen med skrivandet som yrke är fast i sin egen berättelse. Hans känsla av inlåsning är skickligt gestaltad med ord som ramlar över varandra. Ingenstans finns en punkt. Inget nytt stycke. När historien cirklar känns det som att titta in i en öldrickande människas hjärna. Det svindlar och skrönan kan liknas vid ett konstverk med klaustrofobiska övertoner. Tankarna far mellan barens nutid och bjudresan då han satt i en taxi med en tolk som skulle visa de böljande slätterna utanför staden. Genom bilfönstren såg han ett ödsligt landskap med enstaka träd, varpå tolken förklarade att vargarna strövade där. Tolken förmedlade även att vargarna skulle skjutas ihjäl – en efter en, beskriver han för barkillen.

Texten håller liv i flera samtidiga ögonblick. Ingenting är förutsägbart och den som vill kan tolka in en civilisationskritik över hur människan som art har fastnat i sitt beteende. Naturens flora och fauna är endast till för konsumtion. Det som förstörs, det förstörs. Det är inte cynism utan rena fakta. Människan är uppfinningsrik och finner nya sätt att tjäna pengar på det som gått förlorat. Åtminstone kan turistnäringen uppfinna historier med hjälp av inbjudna författare.

Förutom historien som utspelar sig i den berlinska baren och i den spanska regionen, innehåller boken ytterligare två noveller. Den andra novellen ger plats åt jägmästarens perspektiv. Han var skötsam i alla sina dar, men så inser jag att jag ramlat i berättarens fälla. Han förändras och sådana förändringar är alltid rolig läsning. Fångstgropar och svanhalsfällor kommer till användning – men kanske inte som förväntat.

I den sista novellen betraktas händelserna med den förändrade jägmästaren ur ett annat perspektiv. Om jag skulle sätta upp en pjäs baserat på denna novell, lutar jag åt att ge den titeln ”Hedonistklubben”. Novellen är skruvad och dess disharmoniska klang slingrar sig efter hand tillbaka och lägger sig över de andra två novellerna.

Similar Posts:

• Er ist ein Berliner
• Jag är en syltmunk!
• Emerentia som lärare
• #val1989
• Hejdlöst vackert

- Jag är verkligen nyfiken på innehållet i de här böckerna. Är det en sorts dagbok?
Claus säger:
- Nej, det är lögner.

Sådan är Agota Kristófs trilogi. Hela tiden. Varje kapitel av de tre romanerna berättar sin historia så rakt på, så enkelt, så medryckande att jag hajar till varje gång jag inser att hon precis slängde in en liten detalj som helt ändrar sammanhanget, synar sin egen lögn. Var och en av de tre romanerna sträcker ut tidsperspektivet – från månader till år till decennier – och inleds med ett ”OK, vad som egentligen hände…” Och allt känns ändå så självklart att det aldrig känns konstlat. En berättare (eller möjligen två, eller möjligen två tillsammans, eller…) som hela tiden måste backa och ta ett djupt andetag för att klara av att berätta sanningen trots att allt han berättat är sant.

Vi bestämmer oss för att härda kroppen så att vi kan uthärda smärta utan att gråta. Vi börjar med att ge varandra örfilar och därefter knytnävsslag. När Mormor ser våra blåslagna ansikten säger hon:
- Vem har gjort det där?
- Vi själva, Mormor.
- Har ni slagits? Varför då?
- Utan anledning, Mormor. Oroa dig inte, det är bara en övning.

Redan öppningen är så fantastisk; två små tvillingbröder, Lucas och Claus, dumpas hos sin ilskna gamla mormor på landet av en mamma som måste få bort dem från storstan nu när Kriget är här. (Att det är Ungern under andra världskriget sägs aldrig rakt ut; inga nationaliteter, inga språk, inga stadsnamn…) Mormor kallar dem horungar och förklarar att de får klara sig bäst de kan, så bröderna börjar – som tvillingar gör i skräckromaner – bygga sin egen gravallvarligt lekfulla värld av sina egna skriverier och teorier om hur världen fungerar. Det är rena rama Getingfabriken eller Äldreomsorgen i övre Kågedalen tills världen utanför alltmer börjar tränga sig på och bli svårare och svårare att få ihop med barndomens magi och amoral.

Genom hela trilogin, från brinnande krig till diktatur till 90-talets förvirrade ”frihet”, berättar Kristóf om Claus och Lucas historia om och om igen, inte genom att stryka och radera den gamla versionen utan genom att bygga på den. Människor och händelser som betyder en sak för sexåringarna blir något helt annat för 20- och 50-åringarna, det som var en nödvändig lögn 1956 är i sig en historia 1990. Claus och Lucas byter roller, från oskiljaktiga till för evigt olika, från en oskiljaktig duo till två möjliga historier som slitits isär av historien och aldrig kan sättas ihop igen. Det är förstås lätt att tolka alltihop som en metafor över Kristófs egen exil, varje möjlig flyktings undran över vad som hade kunnat vara om de stannat eller flytt, den dubbla världen av två vägar som båda är sanna och båda är omöjliga… men det vore att göra trilogin en rejäl otjänst; den är för rolig, för uppfinningsrik, för drabbande för att förklaras så enkelt. Från de härligt groteska första kapitlen till ett slut där människor försöker lappa ihop sina historier i en värld som blivit mycket absurdare än någonting två granatchockade sexåringar kan intala varandra sugs jag med hela vägen, och nu kräver jag fan att resten av Kristófs böcker översätts också.

Similar Posts:

• Den passionerade ordboksanvändaren
• Kärlek i en flytande verklighet
• Dödsfinkar och dårskallar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

Similar Posts:

• #val1989
• En Lenin täckt av fågelskit
• Berättarkonst med skruv och klaustrofobiska övertoner
• Själslig slitning i katastrofens skugga
• Blod tjockare än gulasch

Med dig var jag lycklig. Du var mitt liv. Hur understår du dig att inte vilja leva, när jag ligger för dina fötter?

Monstret är två berättelser som vävs ihop. Å ena sidan Darius tragikomiska roadmovie som för honom genom det som försökt återbilda sig som Centraleuropa, men som han som gammal östtysk inte kan se som annat än Öst, från Donau till Ararat, i jakten på en död kvinna som han trodde att han älskade nog. Å andra sidan Floras anteckningar från åratals kamp; mot en kärlekslös uppväxt, mot utanförskapet som invandrare och kvinna, mot depressionens svarta hund som aldrig släpper taget. Och jag menar ”å ena sidan” bokstavligen: Boken är delad rakt itu, vågrätt. Övre halvan av varje sida är Darius historia, den undre halvan – den både han och vi läser medan hans BMW för honom längre och längre tillbaka i historien – är Floras. Det ser ut som en gimmick, och det kräver en hel del bläddrande fram och tillbaka, men effekten är slående. Texterna jagar på, pratar med och skapar borduntoner till varandra, i glappet mellan ett gift par, mellan språk, mellan länder som finns och de som fanns, mellan Darius försök att hitta något att leva för och Floras nattsvarta marsch genom en depression som vi vet hur den kommer att sluta.

Fria samhällen underlättar utvecklandet av depressioner, repressiva snarare neuroser. (Aha. Och nu då? Har du något förslag, du som är så smart? Du behöver väl inte sjåpa dig så.) Men depressioner måste ha något slags positiv funktion, annars hade de blivit utrotade av evolutionen för länge sedan?

Det är något mytiskt över Moras anslag, en skapelseberättelse körd baklänges. Hon väver in så många detaljer, från deras förflutna och deras nutid, fokuserar de senaste 45 årens historia genom två trasiga människor; ett kluvet land, ett kluvet Europa, en bipolär historieskrivning som pendlar mellan mani och depression i samma gamla uråldriga fotspår fast det finns samma gratis wifi i både Berlin och Jerevan. Och ändå, trots att makroperspektivet alltid skymtar i ögonvrån, är det Darius och Flora som stannar kvar hos mig. Boken gör ont äen när den får mig att skratta, men det kanske den måste göra. Den går med klara ögon in i sin undergång, eller framtid, eller vad det än må vara som väntar efter sista sidan är skriven.

Måste jag alltså räkna med att alla framtida smärtor kommer att gå ännu djupare? Tvärtom hade varit bättre. Att varje smärta gjorde en ytligare. Och vad blev man då till slut?

Similar Posts:

• Minnesvärt om minnesförlust
• Bellezza
• Reflektioner om Europa och EU
• Noooooo fuuuuuture
• Tema: Brännpunkt öst

för allt detta sker så många gånger, i onödan
hur korridoren med sitt vita kakel
bara förblir sig själv, inte mer,
några delar, om du så vill, som hänger samman.

Att gå sönder är så är en lättillgänglig diktsamling. På sätt och vis. Språket är klart, dikterna är enkelt uppställda. Man behöver inte bryta sig in. Men som Erik Bergquist konstaterar i sitt efterord är det betydligt svårare att veta vad man ska göra därinne. Varje dikt manar fram en förlust, outsagd och icke-specificerad. Förlusten och meningslösheten, tomheten, går nästan fysiskt att ta på i dikterna. Men vad ska jag med den till? Vad vill denna förlust säga mig? Vad ska jag göra när jag vandrar mellan dikterna, vandrar i förlust och repetition. Det är som sagt lätt att ta sig in, svårt att veta vad göra när man väl är inne. Men det är omöjligt att ta sig ut. Att gå sönder är så är ett klaustrofobiskt tillstånd, vi börjar om, vi repeterar, vi hoppas och längtar efter en utgång, en utväg, men varje gång är det förgäves: ”Om jag inte vore rädd för nästa rad skulle jag aldrig komma vidare”. Inte ens när diktsamlingens sista rad är läst lyckas man ta sig ut:

men jag såg bara bort mot
den smala glipan som vidgades,

genom den strömmade ljus, det var ingen dörr,
möjligtvis ett brevinkast, eller inte ens det,
jag vet inte, det kan inte ha varit mer, det är jag
säker på, det kan helt enkelt inte ha varit en utgång.

Om det är omöjligt att ta sig ut ur Att gå sönder är så, får man kanske helt enkelt bara stanna kvar i formuleringarna, lunka från dikt till dikt. Trots den instängda känslan är det en vacker plats att befinna sig på, en plats där solen börjar lösas upp ”[s]om en tablett”.

Similar Posts:

• Rytm, rim och ungersk poesi!
• Människonära dikter
• Diktens universum
• Poesi utan poetiserande
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning

”Jag vet vad det är för fel på mig”, sa han till Ellesley. ”Jag lider av akut nostalgi. Jag skulle vilja vara ung. Finns det något botemedel mot det?”

Men så spricker ju allt redan i Venedig, när han går vilse i de där dimmiga gränderna och inte hittar hem till henne igen på hela natten, och när de springer ihop med en arrogant gammal barndomsvän till honom och han påminns om allt det där han lämnade bakom sig. Han försöker förklara det för henne som han säger sig älska, men han har inte ord till det och så åker hon åt ett håll, han åt ett annat, äktenskapet verkar vara slut innan det ens börjar och Mihály driver runt i 30-talets Italien som en medeltida pilgrim på jakt efter något han tappade bort redan som ung student. Han har ju huvudet fullt av dem han hängde med, kretsen runt det dekadenta överklasstvillingparet med systern som alla älskade och brodern som alla beundrade, extasen de jagade i spriten och teatern och de självutplånande idéerna…

Och det är här jag måste bita mig i tungan för att inte jämföra boken med Den hemliga historien … fan. Det är orättvist att jämföra romaner på det sättet, speciellt när så många år skiljer dem åt, även om jag inte vore förvånad om Donna Tartt hade en två-tre sönderlästa ex av Resa i månljus i källaren. Det är ju långtifrån samma roman, även om både persongalleriet och idéerna ibland får mig att vilja läsa det här som en uppföljare till den där romanen jag älskat sedan 20-årsåldern – men det är ju den där fällan med nostalgi, ja. Och medan Erzsi rycker på axlarna och drar till Paris (för vad gör man när man plötsligt är singel igen) snubblar Mihály runt bland Italiens mångtusenåriga minnesmärken och kloster och konstskatter och försöker komma på vad det är han jagar … Kanske de av hans gamla vänner som fortfarande lever finns här någonstans, kanske de kan hitta tillbaka till vad det nu var, kanske han åtminstone kan få ett tydligt svar på vad som hände med dem? Får han ro då, och kan återvända hem med sin fru under sin arm och ta upp vuxenlivet?

Där är alla de där olika karaktärerna som åldrats decennier mellan minnet och nutiden, det där ungdomliga sökandet efter ett rent ideal, som Tartt kontrasterar med Reagans 80-tal och Szerb med Mussolinis Italien. Det är ju ett fascistiskt land Mihály reser genom, världskriget står för dörren; det är inget som Szerb slår på stortrumman om, men inte helt olikt Fallada (fast mycket mer subtilt) ser han det komma och låter det skymta i gliporna. Det är en bok som skriven för att överleva decennierna, för att både frammana nostalgi efter något förlorat (det gamla, ännu ej av ideologier sönderslagna, Europa) och höja ett varningens finger för vad som händer när både människor och folk går vilse i det. Det är en 1900-talets ironi att Szerb slutade i ett koncentrationsläger, mördad som ännu en i en ansiktslös massa som inte hörde hemma i den där perfekta världen som lovade en helt ny nostalgi.

…vilken lycka det vore om han också älskade henne och kunde bli fri från det förflutna och de döda. Men han visste att det inte gick.

Men innan dess skrev han den här romanen (och flera andra – Nilsson förlag publicerar resedagboken han skrev under sin egen resa i Italien vid samma tid nästa år), och med god hjälp av Maria Ortmans översättning är den ofta så löjligt vacker att jag tappar andan. Han låter sina karaktärer vandra runt i en värld som snart ska rasa, gå ut och in ur gamla minnen som omger dem som slöjor – vi lever ju aldrig bara i nuet – och stilen är så lätt, så precis, med både humor och hjärta nog att få något att värka inom mig. Det är en reseguide i många dimensioner, som får mig att vilja sitta på ett tåg som dunkar ner genom Europa även om jag vet att uniformerna blir fler på stationerna. Se på omslagsbilden; molnen som samlar sig över den antika staden som hotar sjunka i vågorna, men månen skiner ner på de förfallna men ändå så vackra fasaderna. Håll fast i styråran.

Similar Posts:

• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Sicilien först
• Underskatta inte en gammal dam!
• #neverthelessshepersisted

Att Natt klockan tolv på dagen (titeln en inte helt lyckad översättning av den betydligt klatschigare Midnight At Noon) från 1941 är en romanlång utveckling av samma idé är så uppenbart att till och med karaktärerna i den märker det, men det borde de ju; de är ju lärda ryssar… f’låt, medborgare i ett ospecificerat stort land i öster där alla har ryska namn och där det var en kommunistisk revolution 20 år innan boken utspelar sig, och där det i verkligheten hade ägt rum just sådana rättegångar nyligen). Huvudpersonen Rubasjov är en av det gamla gardet, han har varit med hela vägen från början; de underjordiska dagarna, revolutionen, inbördeskriget, de misslyckade försöken att sprida revolutionen utomlands… och sedan maktkampen, utrensningarna, rättegångarna. Så när nu hemliga polisen (unga män, uppvuxna efter revolutionen, fyllda med den skoningslösa retorik han själv uppfunnit) hämtar honom mitt i natten och kastar in honom i en cell är han inte förvånad. Stal… f’låt, ”Nummer 1″ har ju rensat bort alla andra, det måste bli hans tur förr eller senare. Men nu återstår ett val: hur, och för vad, ska han dö? Som en öppen regimkritiker som bara ger makten mer ved på elden, som en ångerfull dåre, i tystnad utan rättegång…? När han sitter där i sin cell och väntar på det oundvikliga vandrar tankarna, både i ensamheten och i samtal med förhörsledare och medfångar. Han har idéer, men vad förmår idéerna när Idén redan har segrat? Det är ju inte det att han slutat tro på idealen – tvärtom, alla han trampat på och allt han offrat har bara gjort dem viktigare. Men han kan inte undvika ironin i att en revolution som utlovade förändring och framsteg verkar vara tvungen att låsa fast sig i en mordisk diktatur som inte tål oliktänkande för att skydda idén den baserade sig på. Är det värt det? Kan det inte vara det? Vad är alternativet?

Minns du stället i bibeln när stammarna i öknen började ropa: Låt oss välja en anförare och vända tillbaka till Egypten?

1930-talet, alltså. Ett Europa som på dubbla led i språngmarsch var på väg mot förintelse och rättfärdigade allt med retorik om folkets bästa, om utopin, och om katastrofen som väntade om den andra idén vann. Någonstans i mitten den fina, liberala eller kristna eller socialdemokratiska demokratin med sina idéer om tolerans och öppenhet som syftar till… vad? Vad är målet, vad är utopin, vad är endgamet förutom det man har här och nu – och hur konkurrerar det med en ideologi, vare sig den är politisk eller religiös, som erbjuder oändlig lycka och därmed rättfärdigar oändliga offer? Om valet står mellan att vara omänsklig eller behandlas som det… Det Koestler riktar in sig på är större än bara en specifik regim, en specifik ideologi, det är hela frågan runt ändamål och medel, och om vi överhuvudtaget kan ha det ena utan att behöva acceptera oacceptabelt mycket av det andra.

Jo, även om boken är rejält daterad (och ärligt talat mer än lovligt torr i långa stycken) är Koestlers kämpande med begreppen absolut relevant än idag. Och lite stör jag mig på det – både för att den fan inte borde vara det, men också för att det är den sortens bok som egentligen vill vara en filosofisk essä så mycket att den nästan glömmer att vara en roman. Men även om Rubasjov har svårt att hitta någon väg ut ur sitt idealistiska moment 22, hittar Koestler någonstans ett slut som, trots att molnen hopar sig och idéerna bara låses fast allt hårdare, antyder något bortom murarna.

Similar Posts:

• Det finns inga bin längre i Volynien
• ”Jag trodde … ”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Revolution rock
• Bara Tanja blev kvar