Har man sett The Breakfast Club är det svårt att inte se scenerna framför sig när man slår upp En av oss ljuger. Vi har de viktigaste komponenterna på plats, en osannolik grupp elever som fått kvarsittning, och som tvingas komma varandra mycket närmare än de någonsin förutsett, eller velat. Fem får kvarsittning. Bara fyra […][...]

Det börjar redan på bokens omslag, det gull-äckliga. Längst fram i mitten ett gammaldags julbokmärke, en urgullig dock/flicka med ditritad detalj i form av en kniv med blod droppandes från det vassa stålbladet. Bredvid henne står en tecknad grön figur med ett människohjärta hängandes i en kedja runt halsen. Figuren har bister min och blodiga […][...]

I just wanted to write this Indigenous Nancy Drew story that I wished I had read when I was a teen. Så säger Angeline Boulley i en intervju. Hon kom på idén till boken som 18-åring, började skriva när hon var 45, och 10 år senare var den klar. Nu har jag den i min […][...]

Evie har förlorat hoppet om kärleken. Det började när hon kom på sin pappa med att ha en affär. Efter föräldrarnas skilsmässa ter sig de romantiska böcker hon tidigare älskat platta och osannolika. Kärlekshistorierna har förlorat sitt skimmer. Evie samlar resolut ihop sina gamla favoritböcker och cyklar till biblioteket. Som är stängt. På väg hem […][...]

Bianca älskar Jacob. Hon är besatt av Jacob. Han har liksom alltid funnits där i bakgrunden, en första barnslig, omöjlig förälskelse. Bästa vännen Iddes elva år äldre bror. Omöjligt. Eller hur? Så, när Bianca är sjutton, står han plötsligt där, i köket hemma hos Idde. Han har bott utomlands i flera år, knappt varit hemma […][...]

En tonårskille kliver in i en hiss på sjunde våningen. Sextio sekunder senare stannar hissen på markplan, och det är dags att kliva av. Egentligen är det vad som händer mellan första sidan och sista i Jason Reynolds roman Long way down. Samtidigt händer såklart en hel del. För varje våning kliver det på någon […][...]

När Ava vaknar upp är hon ensam i en sjuksal. Det sista hon minns är att hon, hennes mamma och lillebror Tage insjuknade i den nya influensan. Hon vet inte var hon är eller hur lång tid som passerat, och den vitklädda sjuksystern Clara bidrar inte med mycket information. Ava befinner sig i Eden, en […][...]

När jag läser de första kapitlen i Grim tänker jag inte på något särskilt. Jag följer med, lite avvaktande. Det är en bok för unga vuxna, och jag tillhör inte längre den kategorin. Det visar sig snart att det inte spelar någon som helst roll. Berättelsen har slagit klorna i mig. Jag är fast. Kasper […][...]

Alina Starkov är en föräldralös kartritare i det krigsdrabbade landet Ravkas armé. Hon är egentligen inte någon särskild alls, bara ännu en fattig person med ett förflutet på barnhem och en framtid utan något att se fram emot. Alina målas upp som den medelmåttigaste av medelmåttor, hon sticker inte ut på något sätt över huvud […][...]

I Det är någonting som drar i mig är huvudpersonen Andréa lika uppkäftig som sökande efter tillhörighet. Eftersom hon befinner sig i gränslandet mellan barn och ungdom är inget ställe riktigt självklart för henne längre. Å ena sidan har hon tröttnat på att sova över hos bästisen Anja och kolla på Pocahontas, men å andra […][...]