Så börjar denna 650 sidor tjocka reportagebok om det stora grannlandet i öster.

Den norska författaren och journalisten har lärt sig ryska i samband med studier i S:t Petersburg på 1990-talet. Nu har hon bestämt sig för att ta tempen på det ryska samhället i skuggan av ytterligare ett mordiskt anfallskrig på ett broderfolk.

Hon återvänder till S:t Petersburg och träffar sina gamla väninnor från studietiden. En del av dem hyser förståelse för kriget. Det kan nog vara en nödvändighet. Men mellan klunkarna ur mondäna drinkar på en takbar vädrar de oron att deras söner ska behöva rycka in i det militära. ”Min son är inte lämplig som soldat, han jobbar ju med dockteater.”

Andrej kommer från det län i Sibirien som har Tomsk som huvudstad. Åsne Seierstad reser dit och söker upp Andrejs moster och pappa och flera andra som Norgeflyktingen har känt i sin barndom.

Medan Andrejs berättelse har en tydlig kronologi saknar skildringen av besöket hos mostern samma slags struktur. Det blir en ganska lång och detaljerad teckning av livet i det inre av Sibirien. De trasiga familjerna, alkoholmissbruket som tycks omfatta varenda människa, livet utan någon som helst synbar riktning. Åsne Seierstad låter sina intervjupersoner upprepa de lögner Kreml matat dem med. Det är Amerikas fel att Ryssland angripit Ukraina.

Jag associerar till Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand och de märkliga sår i folkdjupet som den absurda diktaturen tillfogade ett helt folk. Man kan inte bli annat än arg över den likgiltighet som verkar föreligga om lidandet som Ryssland åsamkar Ukraina och flera andra grannländer. Det barnsliga ickeansvar som tycks ligga som en våt filt över människorna i världens största land är upprörande. Mest skrämmande för mig är ett samtal hon har med en präst. Denne menar att ”det heliga Ryssland” inte är komplett utan Ukraina och att det är Guds försyn att kriget startade.

Jag skulle önska mig den humanism som Stig Dagerman ger uttryck för i det klassiska reportaget Tysk höst från Berlin strax efter andra världskriget. Men det är svårt. Dagerman låter den tidens mest hatade folk komma till tals. Åsne Seierstad gör något liknande här.

Men så vänder hon på steken och börjar söka upp ryssar som är i opposition. Det är välgörande. De finns! Men företaget är också tröstlöst. Förföljelserna av dem är så fullständigt massivt. Redaktionen för Novaja Gazeta existerar fortfarande men får knappt trycka några tidningar. Hon samtalar vid flera tillfällen med chefredaktören, tillika nobelpristagaren i fred 2021, Dmitrij Muratov. Denne har fått en hink frätande rödfärg hälld över sig. Gärningsmännen går fria. Istället förtrycker myndigheterna honom med stämpeln ”utländsk agent”. Ändå orkar denne man gå till jobbet varje dag!

Också Åsne Seierstad är en modig journalist. Och hon ska ha poäng för sin energi. Det är en väldig kakafoni av röster som möter läsaren i hennes senaste storreportage. Ämnet är såklart viktigt: vi behöver förstå det ryska folket och dess lidelser. Ändå är det något som håller tillbaka ett verkligt toppbetyg. Jag funderar på vad det kan vara. Jag tror att det är att vinkeln saknas. Tilltron till att en mängd röster och miljöer ska berätta den större storyn, den tilltron är nog för stark. Men ett viktigt bidrag är boken.

Similar Posts:

• Att beskriva det obeskrivliga
• Det är komplicerat
• Kampen om Ukrainas framtid
• När kriget är över varas såren
• Pil från fängelset

Boken Att vinna ett informationskrig tecknar porträttet av ett propagandageni, Sefton Delmer. Denne man stod med ena benet i den anglo-saxiska kulturen och med det andra benet i den tyska. Under andra världskriget gick han i britternas tjänst. Med sin djupa förståelse för det tyska språket och kynnet kröp han in under huden på den nazistiska propagandamaskinen. Nazisternas målsättning var att skapa Volksgemeinschaft, folkgemenskap. Delmers målsättning skulle bli att så split och åsamka Hitler-regimen så mycket skada som bara möjligt.

Britterna ansågs allmänt ha vunnit propagandadelen av första världskriget. Men under andra världskrigets första år, då de tyska militära framgångarna var förkrossande, tycktes Joseph Goebbles informationskrig ha initiativet.

Många britter lyssnade på de tyska propagandasändningarna med den så kallade Lord Haw-Haw, uppemot en av sex. BBC-sändningarna till en tysk publik nådde betydligt färre, kanske bara en av 80!
Den brittiska strategin hade under hela nazismens framväxt varit att försöka nå och engagera ”de goda tyskarna”. Man försökte vädja till deras demokratiska instinkter, humanism och anständighet.
Men frågan var om en sådan ansats hade någon potential. Med tiden växte insikten att strategin inte höll.

I detta läge fick Sefton Delmer fria tyglar att producera en av de tyskspråkiga radiostationerna. Delmer ansåg att tiden var förbi för en utomstående part att med framgång vädja till tyskarna att vända sig mot sina ledare. Istället gällde det att ”angripa människors koppling till nazismen vid rötterna: behovet att tillhöra en grupp, sadismen och den förenklade identiteten som den erbjöd”.

Författaren Peter Pomerantsev är liksom Sefton Delmer hemmahörande i mer än en kultur. 1977 föddes han i dåvarande Sovjetunionen. Som tioåring flyttade han med föräldrarna till Storbritannien där han numera är verksam.

Tyngdpunkten i boken är Sefton Delmers ljusskygga propagandaarbete i britternas tjänst under andra världskriget. Men Peter Pomerantsev drar gott om paralleller till vår egen tid.

”Om man ögnar igenom talen från samtida ledare från USA till Kina och Ryssland idag så kommer man att märka att de alla spelar på samma känslor av förödmjukelse”. Oavsett om det är Donald Trump, Vladimir Putin eller Xi Jinping så pratar de alla om hur deras länder har dragits i smutsen av yttre fiender. Men nu ska det bli ändring, deras länder har rätt att resa sig igen till en rättmätig stormaktsstatus.

Kremls TV-propaganda om ”den speciella militäroperationen” mot broderfolket i Ukraina hjälper ryssarna att både slippa undan ansvar och samtidigt sadistiskt njuta av att ha övertaget, argumenterar Pomerantsev. ”Detta var en del av det psykologiska avtalet som Kreml erbjöd folket.”

Delmer hade med egna ögon sett hur lockande den auktoritära propagandan var, hur den erbjöd folk en tydlig identitet i en tid av virvlande förändringar, hur den öppnade upp för människors behov av servilitet och sadism.

Men det stod också klart för honom att människor inte trodde blint på propagandan, de spelade med i den utsträckning det tjänade dem.

Sefton Delmer inriktade sig på sprida information, sann och falsk, om den nazistiska elitens korruption. Syftet var att slå in en kil mellan vanliga tyskar, som betalade med sina liv i kriget, och deras ledare som levde mera privlegierat. Ett vanligt tema var överdrifter om nazisternas sadomasochistiska vanor.

Ett annat grepp var att sätta ljuset på sådana för varje tysk uppenbara glapp mellan nazipropagandan och faktiska omständigheter. Om Adolf Hitler hade sagt att Sovjetunionen skulle vara besegrat redan 1941, påminde Sefton Delmer tyska lyssnare om att så inte var fallet, så snart året var över.

Det blev mer och mer effektivt i takt med att tyskarna började få det motigt i striderna.

Goebbels höll noga koll på Delmers attacker (…). Tredje Rikets propagandaminister hade fastnat i ett klassiskt dilemma: om han avfärdade Delmer direkt skulle han bara stärka hans position; om han ignorerade honom innebar det att hans budskap fick stå oemotsagda. Han valde det senare.

Ett veritabelt informationskrig utvecklade sig mellan Goebbels och Delmer. Den senares radioprogram Der Chef avslöjades av tyskarna. Goebbels tvingades börja gestalta Hitler mer som en martyr än en segrare. Sefton Delmer utvecklade en rad nya radiokanaler och program.

Å ena sidan är det dystert att ännu en gång läsa om Tredje Riket och dess bisarrerier. Å andra sidan är bilden av propagandamaskineriet intressant. Tänk vad uppenbart det är att ryska och amerikanska informationskrigare kopierar det som Goebbels höll på med. Till och med svenska populister har lånat grepp från nazisterna för att vinna människors hjärtan.

En lärdom av Sefton Delmers alla ansträngningar under andra världskriget är att det inte finns några enkla metoder för att vinna ett informationskrig. Man måste ha begåvning, resurser och tid. Och man måste känna sin fiende.

Similar Posts:

• Dokusåpan det nya Ryssland
• Beevor bryter mönstret!
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hitlers folkstat
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket

Ryssland kommer att bli fritt – den dagen firar vi tillsammans!

Så skriver den ryska författaren Daria Serenko när hon signerar sin bok Flickor och institutioner åt en vän i februari 2022. Ögonblicket därpå arresteras hon och placeras i specialförvar i femton dygn. Dagen efter att hon släppts fri inleds Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Jag önskar mitt hem aska skildrar dygnen i cellen, kontakten med andra intagna, ronderna, försändelserna från vänner och familj. På sätt och vis är hon mycket privilegierad men grunden på vilken hon sitter inspärrad är absurd – hon har publicerat ett utropstecken, vilket är en symbol som används av Navalnyjanhängare – och likadant är det för medfångarna. Det är en verklighet som överträffar dikten eller vandrar hand i hand med den – Kafkas Processen – och det hon kan göra är att tänka och skriva:

Eftersom jag inte har något att göra här i specialförvaret är avståndet mellan verkligheten och skrivandet närmast obefintligt: så fort något händer dokumenterar jag det omedelbart. Jag vet inte om det är dokumentärprosa, autofiktion eller reportage.

Så får vi följa henne i nuet och de senaste åren; glimtar av händelser hon varit med om varvas med texter om och till andra personer, men också nedslag i tiden efteråt, då kriget pågår och hon måste lämna sitt hemland.

Hon vet kanske inte på förhand vad det är, vad det blir, men det jag läser är prosa och poesi, reportage och dagbok som går in i varandra, som visar än den ena aspekten, än den andra. Det växlar mellan vackert och rått, sakligt och surrealistiskt, personliga småsaker och allmän politisk utveckling.

Varje text om terrorn är en tunn och skör pil som oftast träffar fel eller blir nedskjuten i flykten. Bara några enstaka texter kommer att träffa målet, det är alltid en fråga om mer eller mindre lyckade omständigheter. Man måste använda de försök man har för att öka de samlade chanserna.

Och nog gör hon det, använder de försök hon har, och jag hoppas att hennes texter kommer att nå många på väg till målet.

Similar Posts:

• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Det bortglömda krigets fasor
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Kuggarna i maskineriet
• Den ryska revolutionen dissekerad

Sergej är 49 år och förtidspensionerad från sitt yrke som gruvinspektör. Egentligen är han inte så bekymrad över sin diagnos, stendammslungan: ”folk hostade, helt enkelt – det var inget man gick runt och tänkte på”. Däremot har han sällan kontanter eftersom postens levererade avier med pensionsutbetalningar är ett minne blott. De få livsmedel han får tag på kan han lyckligtvis betala med honung, eftersom han är biodlare.

I bokens första halva är livet nästintill stillastående. Vintern är grå och aktiviteterna är präglade av att hålla värmen i det strömlösa huset. Därtill vill han helst undvika Pasja, den andra av byns kvarvarande invånare. Sergejs antipati mot honom uppstod redan i de tidiga skolåren då han utsattes för tjuvnyp och snikig ovilja att samarbeta inför skolproven. När artillerielden ute på fältet intill den övergivna byn nu ljuder för tredje året i rad, börjar de två männen ändå utveckla någon sorts fördragsamhet med varandra. De delar på te, cigarretter och vodka för att tina upp sina kroppar.

När Sergej är ensam fylls han av tankar på exfrun som lämnade honom långt innan byn hamnade mellan de proryska separatisternas och ukrainska försvararnas granater. Tankarna rymmer både ömhet och lite självrannsakan.

I andra halvan av boken kommer våren med sin värme, som väcker upp bina. Sergej bestämmer sig för att ta med alla sex bikuporna till odlingsmarkerna längre västerut i Ukraina, där bina kan flyga utan att irriteras av soldaters eldgivning. Han tältar invid sina tillfälligt parkerade bikupor och bekantar sig med omgivningar där färgerna blossar i takt med fruktträdens blomning. Han bekantar sig med en kvinna som bjuder honom hem till sig över ljuvligt välsmakande borsjtj. Resan består av några fler landningar med bikuporna som innebär att idyllens scener avbryts med hotfulla veteransoldater eller poliser. En del myndighetsbyråkrater som Sergej kommer i kontakt med påminner om verklighetens diton. Jag kan absolut känna med honom i hans lättnad när krångligheterna klarats av men förtvivlar desto mer över hur en tatarfamilj utsätts för oskyldiga anklagelser.

I romanen anas paralleller mellan bins och människors liv. Den synligaste är väl att livet under vinterhalvåret är nedkylt och att sommarhalvåret erbjuder sinnligheter bortom alla gränser. En annan likhet av det positiva slaget är Kurkovs gestaltning av hur människor liksom bin kan fördela arbetsuppgifter och hitta lösningar som gör att alla kan känna sig som vinnare. Som kontrast finns också en negativ likhet, nämligen att i en del samhällen agerar både människor och bin fientligt mot främlingar.

Kurkovs berättelse har inte byggts upp kring konflikten mellan de vapenförsedda parterna i sig. Läsaren får i stället komma nära en helt opolitisk huvudperson. Sergej levandegörs med saktmodiga tankar som ackompanjeras med friska och praktiskt inriktade handlingar. Han strävar efter att behålla sin vänlighet och hjälpsamhet trots att politiken och striderna drabbat honom och dem han möter synnerligen hårt. Kanske är detta den viktigaste politiska handlingen, nämligen att inte låta sitt liv smittas av påverkanspropaganda av något slag? En vilja att ta sig runt eventuella minor på vägarna är en drivkraft också det. Och i Sergejs fall är det varma skenet från ett tänt bivaxljus mer värdefullt än en granat.

Similar Posts:

• Mittemellan
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Uppror är nostalgi
• Kampen om Ukrainas framtid
• Fulla unga män

Man kan undra vad Putin tänker göra härnäst. Kommer han att använda kärnvapen? Det kan kännas som om allas vår säkerhet är i händerna på en känslokall galning. Om den framtida utvecklingen är det svårt att sia. Dock kan vi studera händelseförloppen fram till nu och bli lite klokare. Martin Kraghs bok Det fallna imperiet är i det sammanhanget utmärkt läsning.

Kragh är expert på att tolka signalerna som når ut utanför Kremls murar. Sedan urminnes tider är det en begränsad krets av äldre män som styr och ställer över världens största land. Oavsett om de titulerat sig tsar, generalsekreterare eller president har dessa härskare haft egennyttan för ögonen och ställt sig likgiltiga inför folkets lidanden. Åtminstone är det lätt att få för sig det. Tänk bara på tsarernas ofattbara rikedomar och utfattiga livegna bönder. Tänk på Josef Stalins olika svältkrig och folkförflyttningar riktade mot de egna.

Men Martin Kragh bidrar med nyansering. Trots att härskarna nästan alltid har varit farliga för folket, är det inte den starka staten som har skrämt ryssarna mest. Nej, resonerar Kragh, staten har betraktats som ett skydd mot oreda och ett allas krig mot alla. Med Putins inträde på scenen skulle den starka staten åter bli det centrala politiska projektet. Ofta traderas att Boris Jeltsin var på rätt väg och att det var efterträdaren Putin som förstörde allt. Men faktum är att den demokratiska utvecklingen kom av sig redan under Jeltsin. Då samlades mycket makt till presidentämbetet. ”Förutsättningarna för en auktoritär vändning byggdes in i landets DNA.” skriver Kragh om de konstitutionella förändringar som genomdrevs i december 1993. Statliga egendomar ”såldes” till en liten grupp män, oligarkerna. I och med Putin avpolletterades en del oligarker. Men nya kom i deras ställe.

Ryssland utkämpade sitt eget inhemska krig mot terrorismen på 00-talet som hade viss enande verkan. Trevande började Kreml utforma symboler och berättelser som skulle stärka den nationalistiska stoltheten. Putins parti, Enade Ryssland, triangulerade kommunisterna och liberaldemokraterna och blev störst i Duman från och med parlamentsvalet 2003. Under Putins tid har ungdomsrörelsen Nasji skapats. Dess syfte är ”att hindra en färgrevolution från att uppstå i Ryssland. Mandatet tolkades som liktydigt med att motverka någon som helst opposition – så länge denna uppfattades som liberal, prodemokratisk eller provästlig”. Viktiga fristående organisationer i civilsamhället har förbjudits eller klassats som ”utländska agenter”. Några fria medier finns knappast kvar.

Utrikespolitiskt har Putins regim agerat förutsägbart, argumenterar Kragh. ”Det klassiska antagandet inom utrikespolitiken, att stater konkurrerar i en anarkisk världsordning, blev en grundläggande utgångspunkt i Rysslands förhållande till andra länder.” Följaktligen har Kreml startat lågintensiva krig i flera av grannstaterna för att tynga ner och försvaga dem. Väst har utmålats som en fiende. Men det är inte Ryssland som inlett fientligheterna, enligt Kremls sätt att se det. Bara genom att vara liberalt och demokratiskt utgör väst ett hot eftersom den ryska befolkningen kan ta intryck och börja önska reformer i den riktningen även hemmavid. Relationen mellan väst och Ryssland är därför dömd att vara olycklig. Åtminstone tills de eller vi ändrar oss.

Martin Kragh har ett utsökt språk, hans skildring är nyanserad och precis. Boken präglas av bredd och djup i sin pålästhet. Kragh kan ösa ur alla möjliga slags källor. Det kan vara från tiden då Lenin ersattes av Stalin. Eller så kan han dra fram skeenden från Peter I:s 1700-tal eller Alexander II:s 1800-tal.

Analysen av Putins personlighet och märkliga karriär är intressant. När östtyskarna 1989 sökte befria sig var Putin KGB-agent i Dresden. Tillsammans med kollegerna brände han dokument på kontoret tills kaminen sprack. När folket slog en ring kring ryssarna ringde de den lokala ryska militärbasen. Men därifrån skickades ingen hjälp. Beskedet till KGB-agenterna var att det saknades order. ”Moskva var tyst” fick de veta. Där och då insåg Putin att imperiet hade fallit samman inifrån, har han berättat. Sovjetkollapsen tog honom hårt, på ett personligt plan.

Putins ambition kan mycket väl vara att försöka återupprätta Rysslands ära efter den näsbrännan. Lägg till att kretsen kring Putin är systembevarande för sin egen skull samt att Ukrainas närmande till väst i allmänhet och EU i synnerhet bedöms kunna ha smittande effekter på ryssar. Putinklickens krig är existentiellt.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Att leva i Ryssland under Putin
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Rysslands baksida

Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna samt Ukraina. I boken Bakom och bortom järnridån presenterar hon en jämförelse av ländernas samhällsutveckling efter andra världskriget och efter Sovjetunionens fall. Hon har fördjupat sig i andra statsvetares bidrag, diplomatisk korrespondens och mediers utrikesbevakning. Hon har också genomfört en mängd intervjuer på plats. De två huvudfrågorna har varit: Hur gick det till när ledande samhällspersoner började utforma styrelseskicket mot ett mer demokratiskt sådant? Och varför blev resultaten så olika?

I bokens första del ges en bakgrund till respektive land – Estland, Lettland, Litauen och Ukraina. De hade tillhört olika imperier och förbindelser till grannstaterna var inte heller enhetliga. Redan när de fortfarande var en del av Sovjetunionen hade republikerna sin egen jordmån där universitetscentra eller industriell utveckling frodades på varierande sätt. Bennich-Björkman finner belägg för att det fanns ”flera Sovjet”.

Det lokala styrande kommunistpartiet i de fyra republikerna intog nämligen olika förhållningssätt till medborgarna inom det tänkande och skapande samhällsskiktet. Likaså har den centrala nivån i Moskva agerat ombytligt gentemot republikernas lokala kommunistpartier. Kreml beordrade om utrensningar och deportationer för att komma åt antisovjetisk verksamhet. Tidpunkten för dessa hade betydelse för intelligentians comeback och bäst klarade sig Estland. Omvittnat är också så kallade tövädersperioder – det vill säga de tidsskeden när kontrollen av republikerna och dess medborgare inte var lika kännbar.

I konkret mening, har det handlat om att ge utrymme för människors behov av skapande och deras vilja att bevara sin historia, förklarar Bennich-Björkman. Exempelvis att invånare tillåtits arbeta med återuppbyggnaden av hus i gamla stadskärnor, göra städinsatser på kyrkogårdar eller samlas i diskussionsklubbar. I fallet Estland fanns möjlighet att diskutera teorier inom marknadsekonomi också innan murens fall (!) och Sovjetunionens upplösning. Bennich-Björkman benämner de här rörelserna som existentiellt motstånd och i varje republik utformades idéströmningar på skiftande sätt beroende på hur det sett ut tidigare i historien och hur personer inom det lokala kommunistpartiet balanserade situationen.

I bokens andra del är fokus på de aktiviteter och beslut under 1990-talet som lagt grunden för hur länderna lyckats (eller inte lyckats) skapa sina demokratiska styrelseskick. I Estland bestämde de ledande personerna mycket tidigt att utvecklandet av företagen skulle separeras från det lagstiftande området. I Lettland uppstod en situation där ledande politiker blev alltför nära vän med företagsintressen, något som också var fallet i Ukraina. Bennich-Björkman refererar till en av sina intervjupersoner i Litauen och hans kommentar av 1990-talet:

[---] under detta decennium så märktes det att företagarna såg på partiet ”som verktyg för att nå privata mål”. Men därefter har många blivit alltmer etablerade och har snarare behov av stabilitet och institutioner än av direkta favörer från politikerna: ”De behöver inte punktinsatser från det politiska systemet, de behöver stabilitet”, [---]

De avsnitt som har fokus på Ukraina ger en välbehövlig bakgrund till landets mångåriga korruption. Två steg fram och ett steg bak är en bild som dyker upp i mitt huvud. År 2005 och 2014 har varit omtumlande år när befolkningen visat missnöje med landets situation och krävt ansvar av politiken. Det har inte heller varit någon fördel att ha den ryska nationen som granne.

Greppet att göra en jämförande studie av alla fyra länder är fruktbart på många sätt. Vare sig det handlar om betydelsen av universitetscentra eller relationer till grannländer har de undersökta länderna haft en egen särart som hade betydelse vid bildandet av självständiga nationer. Framträdande individers egna personligheter har inte heller varit oviktiga, vissa har varit lagda åt förhandlingar och gett rum för samexistens medan andra reagerat med motvilja inför kompromisser.

Boken är i sin form inte helgjuten. Delar av materialet har sannolikt författats i olika tider och under skilda förutsättningar. Det nämns också att Bennich-Björkman tagit vara på tidigare presentationer från andra sammanhang, något som kan förklara upprepningarna av resonemang. Att beskriva historiska förlopp och verksamma krafter i ett samhälle är inte enkelt. Jag är på det klara att många faktorer varit involverade när de baltiska länderna blivit egna nationer och att Ukraina haft ännu svårare utgångspunkter. Men ändå tror jag att texten kunnat bli något mer lättillgänglig.

Trots allt har all lästid varit värd sin möda. Jag har kunnat täppa till många kunskapsluckor i historia och samtidspolitik. De tre länderna Estland, Lettland och Litauen är verkligen olika. Bennich-Björkman visar att om de ekonomiska intressena integreras med den politiska maktutövningen så blir demokratin instabil eller åtminstone ”försenas” den påtagligt.

Avslutningsvis fascineras jag av tanken att morgondagens historia – den inträffar nu, idag. Utveckling sker aldrig per automatik eller enbart på ett teoretiskt plan. Det är levande människor i lagarbete som ser till att det uppstår förändringar som är betydelsefulla för de flesta människor.

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Jag? Jag är en människa.”
• Flexibilitetens övre gräns
• Det är komplicerat
• Uppror är nostalgi

Tillbakablicken visar att Olenka tyckte mycket om sina föräldrar och att tryggheten lämnat spår i henne. Men allt ändrades den dagen när pappan tog initiativet till att flytta. Familjen lämnade Estland för en helt annan del av östra Europa.

”Snizhne eller Snezhnoye är en betydande regional stad i östra Ukraina” enligt Wikipedia. Men Olenka registrerade raka motsatsen när de kom fram med flyttlasset. Hålan på landsbygden var en plats för torftighet och luften fylldes av annorlunda ljud:

Någonstans långt bortifrån hördes smällar. Senare förstod jag att det var skott som man aldrig skulle låtsas om.

Handlingens nutidsplan är förlagd dryga femtontalet år senare, närmare bestämt till år 2016. Olenka lever sedan sex år tillbaka i Helsingfors. Nu är hon städerska och tjänar inte lika mycket som under åren när hon var mellanchef i en verksamhet som med äggdonationer hjälpte barnlösa att bli föräldrar. Hennes liv har tagit många vändningar sedan hon blev myndig och tog sig till Paris för en modellkarriär.

I romanen har författaren stoppat in situationer som delvis påminner om thrillern. Olenka blir nämligen uppsökt av Darja – en kvinna som hade de bästa utseendemässiga förutsättningarna att bli donator. Darja kräver nu att bli bjuden på drinkar i Helsingforsbaren och synar kritiskt sin tidigare uppdragsgivare. Thrillermomenten är utdragna – förloppet skulle kunna betecknas som slowmotionthriller med sina dova scener. I alla händelser är det mycket tydligt att det forna systerskapet gått över i något annat. Darja tar grepp om Olenkas handled samt insinuerar om saker som hänt tidigare, vilket framkallar svettattacker.

Oksanen har helt och fullt gett ordet till Olenka. I släkten har man för vana att sopa händelser under mattan. De flackande blickarna och undvikandet av sanningen präglar också berättarjagets formuleringar. Hon försöker analysera både sin familj och vilka egenskaper hon själv har – inte helt lätt visar det sig. De misstag hon gjort dels i sin modellkarriär, dels som mellanchef i företaget med äggdonationer och surrogatmammor ter sig väldigt banala. Men i en förlängning får de konsekvensen att hon ständigt är rädd. Kommer hon att få sparken? Kommer hon att förlora sin kärlek? Hennes hjärta har överraskande invaderats av en man som arbetar åt en maffiasläkt och här laddas språket när orden riktas mot ett ”du”. Jag tycker mycket om den intimitet som uppstår här, till skillnad mot någon recensent som menar att kärlekshistorien tar udden av Oksanens skildring av korruption, etiska dilemman och geopolitisk oro.

Hundparken av Sofi Oksanen är en tragedi av klassiska mått. Skildringen har delar som ligger mycket nära verklighetens  korruption och roffarmentalitet som jag har förstått. I Ukraina har styrande i samhällstoppen synnerligen komplicerade relationer med såväl biståndsorganisationer som privata investerare. Det är med en stor dos uppgivenhet jag avslutar romanen och tänker på hur den unga generationen råkar ut för svek. Ungdomen – de är ju vår framtid?

Similar Posts:

• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”
• Familjehistoria på nytt språk
• Kroppsligt sökande
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• Tema: Brännpunkt öst

Där kommer människor som Alina, Petro och Vlad in i bilden. Människor som är beredda att plocka bär betydligt billigare än någon svensk medborgare är beredd att göra. För är de rimliga, summorna de plockar för? Hur kan det löna sig att till och med flyga hit plockare från Thailand, från andra sidan jorden, för såna bärpriser?

Det bygger såklart på att de jobbar hårdare och längre än vi vanligen uppfattar som acceptabelt i Sverige. Att det är ett säsongsarbete, såklart, som ingen skulle klara några längre perioder. Att det finns människor som inte har så många bättre alternativ.

Karaktärerna i Pelle Sunvissons roman Svarta bär är i skogen från tidigt till sent, vardag som helg. De kånkar och böjer sig och blir myggbitna tills kroppen värker och kliar, tills fingrarna inte längre går att räta ut, och blåbärsnyansen i händerna inte vill släppa hur man än tvättar.

”Svarta bär” kallas blåbären på ryska och ukrainska, men svart är förstås också arbetskraften som plockar dem. De är officiellt sett inte där, och då är det såklart svårt att ställa krav. Svårt när uppköparna ändrar villkoren för arbetet sedan det är utfört. Svårt när något händer.

Det här är inte en verklighet man hör särskilt mycket om, och jag har definitivt aldrig stött på den i romanform förut. Pelle Sunvisson fångar slitet och godtycket väl. Man känner värken i fingrarna, knottens eviga susande och osäkerheten inför det främmande landskapet. Var finns de dyrbara bären? Var lurar björn och älg att akta sig för?

Mer än så är där karaktärerna. Alina, som är allergisk mot allt skitsnack efter kriget. Petro, som förlorat jobbet på grund av sjukdom och är rädd att med inkomsten också förlora sin fru. Vlad, tonårskillen som mest följt med sin pappa, men kanske framför allt söker spänning. Och uppkoppling. Ifall kanske, kanske den där tjejen han gillar därhemma skulle vilja chatta plötsligt. Hopfösta i skogen, i främmande land, bildar de någon sorts ofrivillig gemenskap. Om de kan utgöra en gemensam kraft är en mer öppen fråga.

En viss distans skapar tyvärr dialogen, full av vad jag förmodar är direktöversatta uttryck som låter klumpiga på svenska. Jo, den är liten kul också i sin grovhet och, ibland, uppfinningsrikedom. Sex och könsdelar är uppenbarligen vad man svär vid på ukrainska. Det blir mycket kuk, knulla och fitta. Både som fattigdom och som motstånd, kanske.

Jag antar att språket ska borga för äkthet, precis som baksidestextens korta upplysning om att författaren själv levt med ukrainska bärplockare ”under tagen identitet”. Här hade man ju gärna velat ha mer information. Hur då? Hur länge? Hur har det sen blivit romanen? Har romankaraktärerna mer eller mindre direkta förebilder? Vet de i så fall om det själva? Man kan bara hoppas att den respekten finns där – och av skildringen att döma vill jag ändå tro att den gör det – även om den inte riktigt syns.

Similar Posts:

• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy
• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• ”Hur mår Rut?”
• Kärlek, kultur och krockar
• USA:s undre värld i närbild

Det är oftast hans berättelser som fått ta plats: från hans barndom i Polen, från tiden under nazisternas förtryck då han levde i skogen, och från livet i Sverige. Men nu vill Helena, barnbarnet som nu är vuxen och själv håller på att starta egen familj, höra Cylas berättelse.

Helena ägnar flera år åt att lyssna på sin farmor och berättelsen som växer fram växlar mellan olika tidplan utan att följa någon kronologi. Men det går ändå fint att följa med, att få vänta in vissa bitar skapar engagemang och nyfikenhet.

Blandningen av berättande, återskapade scener, journaler, arkivmaterial och fotografier fungerar väldigt bra, men på vissa ställen hade det kunnat knytas ihop bättre. Till exempel dokumentet med alla referenser till ansökan om svenskt medborgarskap blir nästan mer utfyllnad än att det landar i berättelsen.

Och det är mest kortare episoder och sällan djuplodande detaljer som kommer fram. För en person som ägnat hela livet åt att glömma och tränga undan som ett sätt att överleva är det förstås naturligt. Det finns mycket jag hade velat få mer av. Till exempel hur det kom sig att de blev kvar i Sverige, när de från början hade siktet så tydligt inställt på Amerika? Och berättaren, barnbarnet, hade gärna fått framträda mer, till exempel om varför berättelsen är viktig för kommande generationer.

Samtidigt är det fint att Trus respekterar Cylas ovilja att gräva fram mer detaljer i tyska arkiv och att hon låter sin farmor få berätta i sin egen takt och på det sätt hon kan. Cylas stolthet när hon berättar för sina väninnor att Helena skriver hennes berättelse är en av de finast scenerna i boken.

Similar Posts:

• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Om en mamma, och ett samhälle
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Familjehistoria på nytt språk
• Minne och identitet i Modianos Paris

Katja Petrowskaja har faktiskt en del gemensamt med mig: hon flyttade till Tyskland som vuxen och hon har inte tyska som modersmål. Och i boken nämner hon sin tyske man, det har jag också en, och efter ett visst googlande fick jag fram att hon har två barn – precis som jag! Men där, där tar likheterna slut.

I Vielleicht Esther berättar Katja Petrowskaja i korta prosastycken sin judiska familjs historia. Mestadels på grund av krig flyr hennes äldre släktingar tvärs genom de östra delarna av Europa, med nedslag i Polen, Sovjetunionen och Österrike. Temat är tungt, språket är lätt. Hon berättar om de släktingar på moderns sida som i sju generationer lärt dövstumma barn att tala och om hur de hals över huvud flydde när kriget kom. Hon berättar om sin fars babuschka, hon som gett namn åt boken och kanske hette Esther, som blev kvar i Kiev när resten av familjen flydde. Hon slutade sina dagar i massgraven Babij Jar tillsammans med över 33 000 andra kvarblivna.

Att jag behövde längre tid än vanligt, för att läsa den här boken, har inte ett dugg med Katja Petrowskajas synnerligen spänstiga prosa att göra. Det berodde helt på att det i mitt huvud snurrade alltför många tankar på semester i coronatid och det gjorde mig okoncentrerad. När jag väl satte mig och började läsa, hade jag svårt att sluta. Textens korta stycken, lockar till att läsa ”bara ett till” och trots de dramatiska och ofta tragiska livsöden som skildras, innehåller texten både humor och självreflektion.

Ett av de avsnitt som berörde mig mest, var när Katja Petrowskaja besöker koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Kapitlet heter ”Beim Großvater”. Hon letar förgäves efter spår av sin farfar på koncentrationslägrets minnesplats. Hur beter man sig ens på en sådan plats?

Ich ziehe bunte Bänder aus meine Hosentaschen. Noch mehr, noch mehr. Bunte Farben auf dem verblichenen Schwarzweiß. Wie ein Clown. Ich kann alles. Sie warten. Ich bin hilflos. Ohne Ende ziehe ich bunte Bänder aus den Taschen, ich will Freude verbreiten. Wie soll ich mich hier benehmen? Hier im KZ.

Ur samma kapitel fascineras jag av hur hon samtidigt reflekterar sitt nya språk:

Ich suche meinen Großvater. Ich bin gekommen, um ihn abzuholen. Ich weiß, er wiegt nun 49 Kilo. Doch damit fällt er hier nicht auf. Keiner wiegt mehr. Meinen Sie, dieses Bild sei unzumutbar? Keine Sorge. Es ist angemessen. Ich habe dieses Wort vor kurzem gelernt. Das gestalterische Konzept unseres Ortes der Information würdigt die Katastrophe in angemessener Weise.

I en intervju jag läste, beskriver hon att det inte hade varit möjligt att skriva det hon gjorde i Vielleicht Esther på sitt modersmål ryska. Hon förklarar att hon behöver två personer till för att få ihop texterna på tyska, sin tyske man och en tysk väninna. Det låter som en väldigt transparent och spännande skrivprocess, tycker jag, och hoppas att få läsa mer av detta triumvirat.

Vielleicht Esther finns i svensk översättning av Aimée Delblanc som Esther kanske, utgiven av Norstedts 2015 och tidigare recenserad av dagensbok här.

Similar Posts:

• Förlustens och tystnadens historia
• Tema: Brännpunkt öst
• Värdet av ett liv
• Tysk höst
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler