Ön: äntligen det privata, det avlägsna, det intima, en avrundad helhet utan broar och staket.
Skyddad och isolerad av vattnet som samtidigt är en öppen möjlighet till frivillig kontakt. En möjlighet man aldrig använder.

I Kerstin Elias Costas nya bilderbok Kajan och jag börjar det just så, med en ö. Ett litet barn i form av en tvättbjörnsunge – en figur som känns igen från Elias Costas förra bilderbok Fjärilshuset – tar båten ut till ön med sin mamma. Det är kväll och havet är alldeles orangerött, medan en ensam båt tuffar fram mellan kobbarna. Färgsättningen bäddar för den ljuva atmosfären som får ta plats på de första sidorna. Sen följer en ömsint bild av mamma och barn på en klippa, där mamman sitter med slutna ögon medan barnets blick är riktad bortåt, ut mot vattnet.

Det är mamma och jag.
Jag och mamma.
Ibland önskar jag mig en vän.

Bara så. Läsaren förstår, och kan snabbt sätta sig in i både hur dagarna med mamma kan vara och hur det där lilla stråket av längtan efter något mer kan te sig.

Då dyker Kajan upp och vill vara med barnet. De blir vänner och det är de två varje dag. “Det blir den bästa sommaren”. Återigen får bilden tala, men också det som byggs upp i tomrummet kring texten som är utan förklaringar. Den bästa sommaren kan vara väldigt mycket, och vilket barn eller vuxen kan inte själv fantisera om vad det innebär?

Men en sommar går fort.
I höst ska jag börja skolan,
men det vill jag helst inte tänka på.

Så förstärks det vemodiga i berättelsen. Nätterna blir mörkare och Kerstin Elias Costa berättar fåordigt och poetiskt och visar i bild hur det kan kännas att lämna sin vän, ön och sommaren. Det är dags för skolstart och skolhuset tornar upp framför det lilla barnet och kastar skuggar över gården. Årstiden skiftar, liksom sinnesstämning och färgton.

Men kanske är inte skolan så läskig som den först verkade? Och kanske går det att få vänner även här? Leken med den nya vännen skrivs fram såhär vackert: “Vi är fåglar och stjärnor som aldrig faller/ ända till mamma hämtar.” och berättelsen avslutas i samma ömsinta känsla som den inleddes med.

Kajan och jag rymmer inte bara tankar kring öar och deras isolerande funktion, men också kring vänskap och det outtömliga temat att börja skolan, med allt vad det innebär. En perfekt sommarbok med såväl värme som vemod och framtid. Och förstås – vetskapen om att ön, den finns kvar. Det kommer nya somrar.

Similar Posts:

• En sommarsaga att spara
• Konkret dramatik för de minsta
• Mamma har fått en egen bok!
• Stormar och skolstarter
• Högt och lågt sommaren 1986

Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. Åtminstone upplever journalisten Sara Martinsson det så. Sedan hon vaknat upp, barnlös och kanske lite planlös, dagen efter sin 40-årsfest, upplever hon påtryckningar överallt. Fertilitetsklinikerna tränger sig på, i reklamen på tunnelbanan såväl som i sociala medier. Folk frågar och har åsikter. Man ska väl ändå vilja ha barn?

Det finns flera saker jag har svårt att riktigt identifiera mig med här. Dels det där uppvaknandet – är det nånting man ständigt får höra som kvinna så är det väl att ”klockan tickar”? Män kan gladeligen vänta hur länge som helst, men du, du har en tydlig deadline. Det lyckas till och med överlappa den där tidigare rädslan ”Du går väl inte och blir med barn?” innan det är socialt accepterat. Kvinnors kroppar är ett minfält. Damned if you do, damned if you don’t.

En intressant sak i sammanhanget, men som Martinsson fladdrar förbi, är männens roll i det hela. Enligt SCB är 13,5 procent av kvinnorna strax över barnafödande ålder barnlösa, medan 21,5 procent av männen är det. Nu är det ju inte dem just Martinsson skriver om, men borde inte någon göra det? Nog kan även män känna barnlängtan?

Lite försvinner också här hur allt detta alltmer blir en fråga om pengar. Du kan i stort sett köpa dig ett barn numer. Behöver du sperma, äggdonation, provrörsbefruktning, surrogatlivmoder? Allt finns till salu – om du har pengar. Att ha lån på barnen blir kanske snart lika normalt som att ha det på huset, bilen och utbildningen?

Om varufiering av kvinnokroppen skrev Kajsa Ekis Ekman oerhört skarp i Varat och varan 2010. Martinsson berör temat, berör väldigt mycket, men skyndar lite för snabbt vidare. Hon blandar högt och lågt, personligt och samhälleligt, men lyckas inte riktigt knyta ihop säcken, tycker jag. Materialet framstår som inte riktigt färdigtuggat, färdigbearbetat.

Sara Martinsson var August-nominerad i fackboksklassen för sin debutbok, Knäböj: Om kvinnor och styrketräning. Jag har inte läst den, men det skapar ju onekligen förväntningar. Någon som varit August-nominerad vet väl hur man skriver en fackbok? Istället blir jag bitvis irriterad. Desorienterad. Efter några kapitel sitter jag och bläddrar hit och dit – vad var det det här kapitlet skulle handla om? Vad handlade egentligen det förra om?

Martinsson blandar referenser hej vilt, men påläst är hon ju. Jag gillar framför allt alla verkliga, vardagliga människor vars funderingar författaren letat fram, i undersökningar, i reportage och litteratur. Tänker på Sara Lövestams Monika-trilogi, där huvudpersonen släktforskar och till slut får syn på de andra, de barnlösa, de som är som hon själv. Som aldrig fått egna barn, men faktiskt ändå betytt något.

I Martinssons bok är pärmarnas insidor fulla av sådana kvinnor. Florence Nightingale, Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Harriet Tubman, Susan B Anthony, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Edith Wharton, Octavia E Butler, Frida Kahlo, Tove Jansson, Hilary Mantel. Namn på namn på namn.

Det finns trots allt andra sätt att lämna något efter sig.

Similar Posts:

• Monikaböckerna mot mål
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livet som var, som inte blev och det som är

Ja ni hör ju, listan vill aldrig ta slut. Och vi vill inte att den ska ta slut, att få upptäcka alla mindre kända alster och publikationer av Tove Jansson är en ynnest. Det finns så mycket kvar att hitta, och författaren Paul Gravett har verkligen grävt upp en skatt av illustrationer och bilder för läsaren att ta del av.

Illustratören Tove Jansson är en kronologisk berättelse som låter läsaren följa med genom Toves konstnärskap. Från det kreativa hemmet till de första publicerade verken. Redan som tonåring fick hon tydligen sin första bok publicerad (Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar) inspirerad av Jules Verne. Men också anekdoter som berättar allt möjligt och omöjligt om Toves uppväxt och liv, exempelvis att hon började teckna innan hon kunde gå, eller att hon slukade Edgar Allan Poes verk vid nio års ålder.

Jag tyckte om att jobba för Garm, och allra mest tyckte jag om att få vara svinaktig mot Hitler och Stalin.

Extra roligt är det att få ta del av illustrationer som jag aldrig tidigare sett, som exempelvis en karikatyr på Hitler porträtterad som ett bortskämt barn. Boken är generös med sitt bildmaterial och låter illustrationerna ta den plats de förtjänar. För mig som ändå läst en hel del av och om Tove tidigare fanns en hel del nytt att upptäcka, både om hennes liv och av hennes alster. Helt klart en läsvärd liten bok om en fantastisk författare och mångkonstnär.

En stor del av boken behandlar självklart även Mumintrollen och deras uppkomst, en tidig version dök upp på en dassvägg vid ett sommarhus som familjen hyrde. På en dassvägg där Tove och hennes bror Per Olov förde en filosofisk dispyt om Immanuel Kant, en debatt som avslutades med att Tove ritar dit ett mumintroll tillsammans med texten SNORK.

Similar Posts:

• Kometer och konster och kärlekar
• I upplevelsen av landskap och människor
• Tema: Tove Jansson
• Du är alltför, alltför kort
• Två portioner Jansson

Om Sommarboken riktar sig samtidigt både till vuxna och till barn och så att säga erbjuder parallella läsningar, så är Bildhuggarens dotter en mer renodlad vuxenbok. Vi följer hela tiden samma huvudperson, en jagberättare, som med barnets blick på vad som händer och barnets resonemang talar direkt till oss. Men det är ändå ingen tvekan om att boken är tänkt till en vuxen läsare som förstår mer mellan raderna av det barnet säger än vad barnet själv gör.

Det är en observant, klok och omtänksam liten person som ärligt delar med sig av allt som händer i konstnärsfamiljen. Ofta är vi ute i skärgården, men ibland också inne i stan. Hon har många olika vänner och bekantskaper i olika åldrar, det är en social person vi har att göra med – och en tänkare. Vi får vara med på allt från fantastiska upplevelser till leda och avundsjuka och det är genom berättarens mänsklighet som hon fastnar i hjärtat.

Janssons första vuxenbok från 1968 har hunnit komma ut i en rad olika utgåvor. Ett tips är att lyssna på berättelserna, antingen alla på en gång eller ta dem en och en i valfritt tempo, i fin inläsning av författaren själv som finns på Svenska Yles arkiv.

Similar Posts:

• Två portioner Jansson
• I upplevelsen av landskap och människor
• Du är alltför, alltför kort
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Konkreta drömmar

Den här vintern ramlar istället en irriterad hemul in genom takluckan och väcker Muminfamiljen. ”Julen kommer, och här ligger ni och sover! Det går inte för sig! [---] Alla springer omkring som tokiga och ingenting är klart. Jag är trött på er och ert sovande!”

Av detta och andra möten med den ena stressade invånaren i Mumindalen efter den andra drar familjen slutsatsen att något hemskt är i antågande. Något som heter Julen. Julen kräver en pyntad gran, ljus, massor av mat och presenter. Hur och varför och till vem? Det är oklart, men det låter läskigt.

- Tror ni det är meningen att vi ska gömma oss i granen? undrade Mumintrollet.
- Det vet jag inte, sa Muminpappan. Jag förstår ingenting av det här.
- I så fall är det bra att granen är stor, så att vi alla får plats, sa Snorkfröken.
- Vi tar den här, sa Muminpappan och satte yxan i närmsta gran, som inte var särskilt stor. Han ville inte leta mer. Snön var djup och hans tassar var kalla.
- Vi får väl tränga ihop oss, om det skulle behövas, sa pappan och högg ner granen.

Julen kommer till Mumindalen, en återberättad bilderboksversion av Tove Janssons novell ”Granen”, är ett charmerande missförstånd, som även kastar lite behövligt ljus på vår invanda julstress. Varför låter vi oss dras med i hets och ångest över saker som de flesta ändå i slutänden tycker är rätt trevliga? Måste det vara så märkvärdigt? Törs vi ta oss tid till lite stilla förundran?

Den här boken är en i raden av omskrivna Tove Jansson-berättelser i bilderboksformat. Enligt nätbokhandeln ska den passa 3-6-åringar, men jag har läst den högt för lågstadiebarn i helklass – vilket i och för sig är en rätt speciell lässituation – och för det innehåller den väl mycket text. Som kvällsläsning tillsammans med enskilda barn fungerar den förmodligen bättre. Mumintrollens förundran, ängslan och missförstånd av de så välbekanta julritualerna är rolig. Och belysande.

Muminmamman brukar säga (eller är det vi som brukar citera henne?) att allt som är trevligt är bra för magen. Man kan fråga sig om julen är bra för magen. Om den skulle kunna vara det i lite större utsträckning?

Similar Posts:

• Två portioner Jansson
• En pappa är en pappa är en pappa?
• När fantasin får en trollerihatt
• För trång ram för mästerverk
• Människan är människans mårra

Men så enkelt är det ju inte. Den där stora ryska släktkrönikan är ju som allt annat ett litterärt grepp, och vilken rätt har hon att tvinga in det förflutna i sin historia, att skapa en sammanhängande berättelse av något som är så slumpmässigt? Och att dessutom göra det om Rysslands 1900-tal, där både att minnas och att glömma så ofta gjorts till politiska handlingar och överlevnadsstrategier (se t ex Oksana Zabuzjkos Museum of Abandoned Secrets)? Det som två generationer tidigare sparades som ett minne är idag bara ett föremål, en bild är så ofta poserad. Hur kan man säga något om en annan människa och hennes tid utifrån det?

Aha, sa han, en av de där böckerna då författaren reser runt i världen på jakt efter sina rötter, ja det är ju poppis. Ja, sa jag, det blir en till sån.

Minnen av minnet blir alltså, trots att den är väldigt medryckande, en svårfångad bok om något svårfångat. Lika delar släktkrönika, memoar och essäsamling, där Stepanova i jakten på en förståelse för sedan länge döda revolutionärer, bibliotekarier, partifunktionärer och fabrikörer måste försöka bena ut hur minnen egentligen fungerar. Alla dessa försök att binda fast tiden, från Rembrandts självporträtt till dagens oräkneliga selfies där allt bevaras, olika konstnärers och författares försök att återskapa de döda, kyrkogårdar och museer, dödsbesked och namnändringsprotokoll, gamla vykort skrivna för att komma igenom censuren och avskrifter av utgallrade böcker… Och allt detta också, även om hon sällan nämner det uttryckligen, i en tid då minnet av det som tros ha varit återigen blivit politiserat och används av auktoritära populister för att tala om vem som hör hemma här, vilka historier som ska räknas. 

Det förflutna ligger framför oss som en gränslös värld att kolonisera: här kan man plundra och stöpa om allt man ser. (…) Nuet är lika övertygat om att det erövrat det förflutna som européerna en gång var gällande de båda Indien, och vi vet ungefär lika mycket om det kuvade landet och lägger knappt ens märke till de skuggor som stryker omkring därute, likgiltiga för de nya gränser vi dragit upp.

Lika svårt som det är att sätta fingret på exakt vad Minnen av minnet faktiskt är, lika svårt är det att beskriva varför den drabbar mig så. Om det är alla inte-kapitel där Stepanova helt enkelt lämnar över berättarrösten åt de få nedskrivna brev och minnen som finns bevarade – inte minst av mormorsmodern Sarra Ginzburg som föddes i slutet av 1800-talet, pluggade som fri kvinna i Paris, satt i tsarens fängelse som revolutionär och ändå levde länge nog att möta sin dotterdotterdotter, för så kort är 1900-talets historia. (Här ska också ges en eloge till Nils Håkanson, som utan att blinka översätter ryska från 1920, 1900, 1860 till motsvarande svenska med perfekt stilkänsla.) Om det är Stepanovas jakt efter något hon faktiskt kan säga säkert om alla de som kom före henne, sättet hon kastar alla västerländska och ryska författare och filosofer från Tsvetajeva och Sebald till Tove Jansson mot problemet utan att hitta en enkel lösning. Eller om det helt enkelt är det att hon, trots att hon inte hittar ett enkelt svar, står upp för de dödas rätt att bli något mer än bara slagträn i en annans berättelse. Att hon nu efter drygt trettio års arbete fått ur sig den innebär inte att jobbet att förhålla sig till historien är slut, men det har sällan känts både så nödvändigt, så spännande och så komplext som hos Stepanova.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Framåt – mot lyckan!
• Lärt och ledigt – men till leda
• Lenin & Co

I boken Lilla gröna åsnan försöker mammaåsnan få sitt barn att prova något nytt än det gräs som hittills dominerat näringsintaget. Förgäves. Enligt lilla gröna åsnan är gräs något som får en att må bra. Gräs passar alltid. Men så överraskas lilla gröna åsnan av sin egen spegelbild vid vattnet där törsten ska släckas. Hela lilla åsnekroppen har blivit grön!

Okej. Det är ju lite skämmigt att ha mumsat i sig så mycket av det gottaste som finns. Det inser även jag som emellanåt tänker att jag en dag vaknar upp och ser ut som en sammetsbrun chokladglasskula.

Kanske är det utseendemässiga skäl som gör att lilla gröna åsnan till slut tappert provar apelsinerna och druvorna som mammaåsnan bjuder på. Provsmakningen ger dock inte mersmak och påminner om den oppositionella sången om den blommiga falukorven (Här kan du lyssna på låten som sjungs av Hans Alfredson):

Pytt – det är för pyttigt!
Mjölk – det är för nyttigt!
Knäckebröd – för hårt att tugga!

Illustrationerna som bygger på en schablonteknik är färgrika och fyller vita boksidor i en ren stil. Jag roas även av att se hur många olika positioner en åsna kan inta. Det är som ett manus till en liten pjäs för de allra minsta barnen.

Lilla gröna åsnan är upprymd trots sitt dilemma med den gröna kroppskonstitutionen. Bland grästuvorna intar småfigurer hejaklackens roll. Det ser roligt ut. Framför allt befrias sagan från moraliska pekpinnar. Det är inte långt till min nästa minnesbild, som är från en Mumintrollssaga. I bilderboken Hur gick det sen? har Mumintrollet varit med om ett dramatiskt äventyr. Men han har klarat att få hem den viktiga byttan med mjölk. Då konstaterar han besviket att mjölken blivit sur! Härligt avväpnande ljuder då i slutet av sagan:

Men Muminmamman sa med kraft
Vi dricker hädanefter saft

Det går månne bra ändå i slutändan? Precis som det också gjorde för min en gång så potatisälskande kollega. Hon gick i pension för flera år sedan och har därefter sprungit både Tjejmilen och ett 10-kilometerslopp i New York. Smaklig spis – du som gillar gräs!

P.S. Bilderboken Hur gick det sen? finns som digital app och har recenserats tidigare på dagensbok.com. Appen bygger på Ur-Mumin (inte att förväxla med de japanska nyversionerna) och recensionen hittar du om du klickar här.

Similar Posts:

• Snön älskas inte av alla
• För trång ram för mästerverk
• Tandlös saga med bett
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå

Lyras färd är en äventyrsberättelse som föregår böckerna i trilogin Den mörka materian, utgivna på svenska åren 1997 – 2001. I den aktuella bokens huvudroll befinner sig Malcolm Polstead, en optimistisk och vetgirig elvaåring med en mamma och pappa som driver värdshuset Forellen. I köket arbetar femtonåriga Alice som diskare och de är inte direkt bästa vänner. Som tur är har han blivit vän med nunnorna i klostret; där pratar han om sådant som väcker hans nyfikenhet. Han funderar över besökarna som kommer till värdshuset och ställer frågor om vad som sker i klostret. Nunnorna tar för närvarande hand om en bebis, som tydligen är eftersökt. En annan gåta är det mystiska ekollon som innehåller ett papper med ett budskap, som gör att han kommer i kontakt med forskaren Hannah Relf.

Oxford, Themsen, London och det engelska kynnet beskrivs nästan som vi känner det från Storbritannien. Världen är ganska lik vår värld som vi kan läsa om på nyhetssajterna. Människorna lever, arbetar, forskar och kommenterar vädret. Skuggorna breder ut sig i samhället på bekostnad av trosfrihet. Skolbarn värvas till medlemmar i S:t Alexanderförbundet, vars uppgift är att ange personer som ifrågasätter kristendomen. Kontrollutövningen växer sig starkare och i fronten för detta går Konsistoriella disciplinnämnden. Jag kan inte undgå att fnissa vid läsningen av förkortningen KD på grund av likheten med det svenska politiska partiet, Kristdemokraterna (!). Men fnisset fastnar i min hals. De unga nyvärvade medlemmarna blir märkesbärare och går på hemliga kyrkomöten där de får lära sig att ateism är olagligt. Böner innan skollektioner införs och lärare som inte anammar föreskrifterna får sparken. Alltför många händelser i historien passerar revy framför mina ögon och jag undrar hur det har gått för lärare och universitetsanställda i Turkiet efter 2016?

Alla dagars regn har fått Themsen att svämma över. Under språngmarschen från det nedrasade huset med Lyra i famnen får Malcolm med sig Alice. Kanoten blir deras räddning i en resa med forsande vatten och förföljare som närmar sig. De jagas av KD, som är ute efter Lyra på grund av den profetia som omger henne. De fruktar också Gerard Bonneville. Han är en rasande, kaotisk manlig forskare som inte drar sig för övergrepp på kvinnor eller pojkar; ännu en händelse att placera under #MeeToo -paraplyet. Alice och Malcolm gör allt vad de kan för att skydda sex månader gamla Lyra under en fysiskt strapatsrik och krävande flykt. Hur det går, ska jag inte avslöja.

Jag nämnde att likheterna är stora mellan bokhjältarnas värld och vår, även om jag får tillstå att den förstnämnda är lite mer arkaisk. Här finns inga moderna elektroniska hjälpmedel eller bilar. Uppfinningarna som är till praktisk hjälp är i stället anbariska ficklampor, fotogram och gyrokoptrar. Den mest spännande uppfinningen är alethiometern, ett instrument som forskare ställer frågor till och som är eftertraktade av maktmänniskorna. Men den avgörande skillnaden från vår nutida värld, är att varje människa vid sin sida har en dæmon, ett djur som uttrycker sin människas huvudegenskap. Malcolms mamma är jordnära och lite karg; sålunda är hennes dæmon en grävling. Dæmonen för syster Fenella är en ekorre och en hackspett för snickaren mr Taphouse. För barn är dæmonens djurform ännu inte fastställd. Malcolms dæmon är ibland en steglitsa, en katt, en iller eller en nattfjäril. Dæmonerna introducerades redan i Pullmans tidigare trilogi och är en av litteraturens stora innovationer, anser jag, samtidigt som jag undrar vilket djur min egen dæmon skulle kunna tänkas vara.

Det är något speciellt med Pullman och hans berättelser. Religiösa institutioner ges rättmätig kritik, som exempelvis när alla uppmanas att ange sina lärare, grannar, familjemedlemmar om de misstänks bära på ateistiska idéer. Men nunnornas verksamhet som baserar sig på omsorg, läkning och reflektion belyses å andra sidan i ett positivt ljus, trots att klostret ingår i en religiös tradition.

Pullman skildrar andliga och filosofiska frågor på sitt sätt. Till exempel frågar Malcolm vad som händer med dæmonen när en människa dör. Också andra stämningslägen av förundran gestaltas. När Hannah Relf gör vetenskapliga upptäckter blir hon djupt gripen. Inte bara intellektuell glädje får plats. Malcolm får uppleva en växande lojalitet med andra än sina föräldrar, vilket bidrar till ett rikligare känsloregister. Sist men inte minst – när han får hålla lilla Lyra i sin famn fascineras han gång på gång av hennes bebisjoller, leenden och näpna rörelsemönster. Religionen som företeelse är inte nödvändig när människorna har så mycket annat att hänföras över, tycks Pullman vilja berätta för oss.

Det går att läsa Lyras färd som en allegori för en värld där intoleranta grupper och organisationer tar allt större plats. Hoppet finns hos den unga, växande generationen – om de ges möjlighet till god allmänbildning och förskonas vidskepelse. Ett annat spår är parallellen till den bibliska historien om Noaks ark. För mig personligen är kopplingen starkare till Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson, som visar litenheten inför naturkatastrofer och outsläcklig vilja att överleva.

Min slutliga sammanfattning utgörs av lovord. Pullman gör en elegant uppvisning i berättande. Lyras färd med sin sinnrika intrig som sträcker sig ut i ett universum av humanistiska ideal är en bok att läsa mer än de två gånger jag redan läst i denna skrivande stund.

Similar Posts:

• Parallell värld som liknar vår
• Almapriset 2016 och 2005
• Tätt, spännande, smart
• Jösses
• ALMA-priset

I novellen Granen ges exempel på hur befriande och upplyftande det kan vara när en väletablerad företeelse betraktas med troskyldig – kanske naiv – blick. Det handlar inte om att ifrågasätta, bara att betrakta fenomenet som om det vore första gången.

Mumintrollet vaknar en morgon upp ur sin vintersömn och ser en värld täckt av något vitt och kallt; det liknar bomull men smälter i tassen som fort blir kall.
De övriga i familjen vaknar likaså och bidrar med betraktelser.

Varför stressar Gafsan så? Varför denna mängd med paket?
Kom ihåg julklappar till alla! Upp med en stjärna i julgranens topp!

I novellen försöker Muminfamiljen göra så gott de kan inför julen. De är djur som normalt går i ide under vintern och vet inte vad jul är. Eftersom ingen har tid att förklara tror de att julen är en naturkatastrof som man ska beveka. De pryder julgranens topp med en ros och skyndar sig att ta skydd när julen kommer.

* * *

I novellen Det osynliga barnet finns också en dos av naivitet. När ett hunsat barn får bo hos Muminfamiljen frågar Mumintrollet varför barnet är osynligt. Tooticki förklarar: ”Ni vet ju att folk lätt blir osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta” och fortsätter berätta att barnet tidigare bodde hos en tant som var iskall och ironisk.

Vad är ironisk? frågade Mumintrollet.
Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg, Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att det där är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten. Så, ungefär.
Fy så obehagligt, sa Mumintrollet.
Ja inte sant, instämde Tooticki. Och det var just så den här tanten gjorde. Hon var ironisk från morgon till kväll och till slut började ungen blekna i konturerna och bli osynlig. I fredags syntes hon inte alls. Tanten gav henne åt mig och sa att hon verkligen inte kunde ta hand om släktingar som hon inte ens kunde få syn på.

Det osynliga barnet är en enastående berättelse som borde vara obligatorisk litteratur i alla ledarskapskurser. På några få sidor åskådliggör Jansson ett inkluderande bemötande som leder till att Ninni gradvis syns igen. Noteras bör att ingen söndergullar henne, inte ens Muminmamman. Utrymme finns till och med för Lilla My att vara den hon är, retsam och smått enerverande. Och det visar sig också senare att Ninni inte vill vara någon blyg viol; i slutet av novellen uppstår en scen där hon med kraft ger prov på vad hon uppskattar.

Tove Jansson var 48 år när novellsamlingen Det osynliga barnet gavs ut 1962. Hennes konstnärskap var medvetet på alla plan. Valet av de enkla stilmedlen är avsiktliga. Små teckningar av figurerna ger ytterligare en dimension till novellerna. Vill man läsa mer om vintern som naturkatastrof rekommenderar jag boken Trollvinter, utgiven 1957. Det är en längre berättelse om hur Mumintrollet vaknar upp ur sin vinterdvala med samma förundran över snön. Han hamnar i fler äventyr och gör alla möjliga upptäckter kring den kallaste årstiden och ja, lite fnissande uppstår i krocken med normen i Efterkrigsfinland där alla ska älska snö, vara ute i friska luften och åka skidor.

Muminmuggar, tecknade filmer och Muminkex i all ära. Men konstnären Jansson avnjuts bäst i ursprungstexterna.

God jul!

Similar Posts:

• Allt som är trevligt är bra för magen?
• I upplevelsen av landskap och människor
• En bildhuggares dotter, en författares familj
• Tema: Tove Jansson
• Vinter och förändring i Mumindalen

Boken är en samling av tre olika novellsamlingar: Lyssnerskan (1971), Dockskåpet (1978) och Brev från Klara (1991). De spänner alltså över exakt tjugo år. Tove Jansson var och förblev genom hela sitt liv en mästerlig människoskildrare. Genom de olika porträtten som stiger fram kommer jag människorna nära. Det sker inte genom färdiga beskrivningar, snarare är det genom människornas handlingar som de också berättar för mig om vilka de är. Novellen ”Ekorren” är ett lysande exempel på detta. En gammal kvinna har dröjt sig kvar på sin skärgårdsö. Hon har sina vanor och dessa vanor rutas in av ett glas Madeira som intas vid bestämda tidpunkter under dagen. Egentligen är det höst, snart vinter, det är tid att fara till staden. Ändå stannar hon kvar. En dag kommer en ekorre till ön, med vad som tycks vara en ömsesidig motvilja stiger kvinnan och ekorren in i varandras liv. Och allt förändras. Det är kanske de små åthävorna som fascinerar mig mest i Tove Janssons texter. Att hon med tillsynes mycket små gester lyckas måla upp ett landskap och ett skeende som griper tag och får mig att förflyttas.

Finns det då inget negativt att säga? Jo, kanske själva formen. Jag har egentligen svårt för noveller. Det har en enkel förklaring: jag läser i högsta grad för att få förflytta mig bort, jag tycker om att leva mig in landskap och miljöer jag aldrig tidigare vistats i. Men jag tycker om att efter ett litet tag känna mig hemmastadd i de miljöer jag förs till. Det innebär att jag uppskattar att varje kväll färdas tillbaka till föregående kvälls rum och därifrån röra mig vidare. Med noveller går inte det, de är helt enkelt för korta. Även om tonen i denna novellsamling i högsta grad är gemensam är det ändå nya skeenden som jag ska sätta mig in i. Kanske är det heller inget att gnälla över? Nästa gång jag far mot Helsingfors skärgård packar jag bara ned en av Tove Janssons romaner istället.

Similar Posts:

• Som novellist var hon fri
• Mångsidiga minnen från ett konstnärsliv
• En bildhuggares dotter, en författares familj
• Vinter och förändring i Mumindalen
• Kometer och konster och kärlekar