Den första delen i Jenny Hans och Siobhan Vivians trilogi Burn for burn hade en tydlig riktning. Tonårstjejerna Lillia, Kat och Mary ville ha hämnd. Av olika anledningar. Kanske inte alltid rätt anledningar, men det utgjorde definitivt ett driv, både i tjejernas liv och i romanen om dem. Efter att hämndintrigerna kulminerat och tagit en […][...]

I den lite sömniga småstaden Clèves i Frankrike försöker Solange förstå allt det nya som händer. Att hon börjat blöda. Att männen omkring henne (inklusive hennes egen far) plötsligt ser på henne med en annan blick, liksom värderande och girigt. Att hennes väninnor börjar berätta om vad de låter pojkarna i klassen göra med dem. […][...]

Varje år, på måndagen i homecoming-veckan – den som slutar med skollagets match i amerikansk fotboll, korandet av årets homecoming queen och höstterminens stora skoldans – klistras en lista upp över hela Mount Washington High School. Den bär ett mytomspunnet stulet skolsigill, ingen vet vem eller vilka som gör den, och den listar den ”sötaste” […][...]

Har du någonsin försökt flytta ifrån dig själv? Tänkt att där, på den där platsen (som egentligen mest finns i ditt huvud), där skulle jag kunna bli precis den jag skulle vilja vara? Dit skulle jag inte ta med mig något av allt det här skräpet som jag släpar runt på där jag är nu? […][...]

”Big girls don’t cry … They get even.” Den är kanske lite fånig, sentensen som pryder framsidan till Jenny Hans och Siobhan Vivians Burn for burn. Jag faller ändå pladask. Vet inte vad det är som gör hämnd till ett så evigt spännande romantema, men det är det ju. Nervigt. Lockande. Komplicerat. Tonårstjejerna Lillia, Kat […][...]

Tänk dig att du tar Kajsa Ekis Ekmans debattbok om surrogatmödraskap från härom året, Varat och varan, och slänger den i en mixer ihop med Francine Pascals menlösa flickboksserie som åtminstone jag slukade i början av 90-talet, Tvillingarna på Sweet Valley High. Strössla med lite science fiction, och tadaa: Bumped. I Megan McCaffertys framtida USA […][...]

Det är en komplicerad känsla, att läsa sista delen i en trilogi. Man har kanske väntat länge på att författare och förlag ska få ändan ur vagnen, och vill ha ett avslut. Ett bra slut. Ett slut som löser alla knutar, men kanske ändå inte stänger till berättelsen helt? För samtidigt vill man ju inte […][...]

Det är en bra titel på en ungdomsbok, ”Något måste hända nu”. En slags otålig förväntan, väntan, oro. Vad är det som kan hända? Borde hända? Kommer att hända? Det ligger mycket liksom oförlöst genom Anna Lindbergs roman om 15-åriga Kim och hennes bästa kompis Ulrik. Hela omgivningen har något oförlöst över sig, småstaden med […][...]

Sju kassettband; sidorna numrerade från ett till tretton. Sju kassettband från en flicka som tagit livet av sig. Tretton skäl till varför hon gjorde det. En dag står ett paket framför Clay Jensens dörr när han kommer hem från skolan. I det ligger de sju kassettbanden som visar sig innehålla Hannah Bakers röst, en flicka […][...]

Alaska är tjejen vars hippieföräldrar låtit henne välja sitt eget namn. Tjejen som, fyra år gammal, pekar på jordgloben, på Alaska, för att hon redan då är ute efter något som är stort och långt bort. Alaska är livlig och nyckfull, inte alltid så lätt att ha att göra med, och … alldeles, alldeles underbar. […][...]