Det är den 12:e februari, fredagen före Alla hjärtans dag, och ”Amor-dagen” på Samantha Kingstons skola. En bra dag för Sam och hennes kompisar – precis som de flesta andra dagar – där de kan klä sig utstuderat sexigt och koordinerat och inkassera flest rosor som ett bevis på vad alla ändå vet alla dagar: […][...]

Pocketutgåvan av David Levithans debutroman Ibland bara måste man (vilket alltså inte är den jag läst här) är försedd med Pocketförlagets lilla märkning ”IRL” – ”Utvald läsning för dig som älskar upplevelser, utmaningar och starka känslor – in real life”. Jag vet inte riktigt hur man ska tolka det där. Först läser jag det som […][...]

Ingenting händer här. Det är tolv kilometer till färjan. Och så är det en bensinstation innan. En bit efter bensinstationen ligger biblioteket. En bensinstation där jag känner en som jobbar, och som jag måste passera för att komma till biblioteket. Jag har bestämt mig för att gå till biblioteket, så jag har ändå en liten […][...]

Anna och Emma har varit bästa väninnor sedan de var sex år och Anna flyttade in i Emmas mormors gamla hus i det lilla samhället vid Risvika. Eller, ja, kanske inte riktigt sedan de först blev grannar och Emma hatade Anna som flyttat in istället för mormor. Men sedan hon klämde Annas hand i dörren […][...]

Unni Lindell är en författare med många strängar på sin lyra, men som ungdomsförfattare tycks hon framför allt uppmärksammad i hemlandet Norge. Hyllade Anna + Didrik = baby (från början utgiven som Annas barn) tycks inte ens finnas på svenska. I Sverige är Lindell förmodligen mest känd som deckarförfattare, vilket innebär att jag inte har […][...]

Fem ungdomar är av vitt skilda anledningar sena till en klassutflykt. De hamnar i samma tunnelbanevagn i tåget efter resten av klassen, var och en fullt upptagen av sina egna problem. Det är då det smäller. Explosionen isolerar dem från resten av världen. Långt nere i underjorden omges den tillknölade tunnelbanevagnen av vatten från brustna […][...]

Klara är snart femton och inte alls som man ska vara när man är femton. Hon har ingen kille, inga kompisar, hänger hellre vid datorn än ser på film. Hennes mamma är mer tonåring än hon själv. Klara försöker att inte vara inloggad för ofta – då kommer ju alla att märka att hon inte […][...]

Ungdomsböckerna som inte skyggar för att skildra tonåringars sexualitet som den är börjar bli mer regel än undantag i den svenska utgivningen. Det är bra. Att känna igen, läsa om andras misstag och förstå att du inte är ensam kan många gånger vara enklare än att prata med kompisarna, föräldrarna eller skolsköterskan. Med Söta pojkar […][...]

”Hötorgskonst” var Davids omdöme när han recenserade Tore Renbergs då nyöversatta tonårsskildring Mannen som älskade Yngve på dagensbok.com i februari 2005. Jag håller med om ganska mycket av det han skriver i den recensionen, men ändå är min grundupplevelse en helt annan. Och som flera av våra läsare invänt under åren som gått sedan dess: […][...]

Det har hänt mycket med ungdomsbokutgivningen sen 2007 när Louise Halvardsson skrev sin debut Punkindustriell hårdrockare med attityd. Idag är det inget uppseendeväckande att skriva om ungdomar som super och knullar, tonåringar måste få läsa om sin egen verklighet, av någon som redan har vandrat den vägen. När Punkindustriell hårdrockare med attityd kom ut kan […][...]