Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

Språkets ögonblick kom
först utan viljan
att förändra
mitt i en vild och segrande
förlust

En segrande förlust? Carolina Thorells senaste diktsamling är full av vad som först kan verka vara motsägelser. I oftast ganska fåordiga dikter och med enkla ord, alltid med gott om vit sidyta runtomkring, fångar hon naturen, livet, kärleken – och döden. Allt ryms där, i de korta dikterna, i enkla grässtrån, i solregnet. Det är så hon sätter ord på de där flyktiga, evighetslånga stunderna, då vi förstår alltihop utan att förstå hur.

När jag först såg boken i vårkatalogen uppfattade jag titeln just på det där motsägelsefulla sättet: en eld i varje grässtrå. Jag läste det metaforiskt, symboliskt – inte bokstavligt. Men Lina Ulmajas omslag gestaltar perfekt hur enkelt och genialiskt det är. En bakgrund av sensommargult, oslaget gräs. En mjuk, heltäckande, yvig matta av torrt, gult gräs, böljande som en eld.

Naturen kommer till liv i form av morgonljuset, i blickstilla träd, i hjortronblad och knastrande frön – men lika levande och livgivande för den mänskliga miljön är språket i sig, genom litteraturen. Här kommer Marguerite Duras, Simone Weil, Tomas Tranströmer, René Chars, William Blake. Och ännu fler som inte namnges förrän i de avslutande noterna. De sätter Thorells dikter i dialog med en vidare poetisk kontext.

          Det är sant
skriver Marguerite Duras
          livets oskuld finns
och också
          Det är den storartade alldagligheten hos skogen

Men kontexten är vidare än så, de litterära tungviktarna får sällskap av flera sagokaraktärer.

Som Tummelisa          i tunnlar av ord
Padda      Sork      och herr Mullvad
genom alla förvandlingarna

Trots det okonstlade språket är dikterna inte alldeles enkla att ta till sig. De kan bitvis kännas mer som hemlighetsfull kod än utsträckta armar som drar mig in i deras värld. Men jag fortsätter ändå att vara nyfiken och återkommer igen och igen. Och, även när det känns som att jag står mer bredvid och på avstånd, så är det hela tiden vackert.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Lugnande landskap
• Min uppgörelse med Duras
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• Dikter som kött och frukt

I Lina Hagelbäcks Kometkarta möter vi ett känsligt men samtidigt stormigt diktjag. Det är en person som känner in omvärlden på ett knivskarpt vis och samtidigt kräver en hel del uppmärksamhet och bekräftelse. En rätt jobbig men samtidigt charmig jävel för att prata klarspråk. Berättelsen sväller av tankar och svulstiga betraktelser.

Kaningrå himmel som tar
lugnande ser rakt in genom
fönstren: upptäckter som har
med förfluten ångest att göra.
Vitvinsglasen fyllda med
mors smycken, smuggelgods.
Obesvärade lögner magnetiska
laddningar under eftermiddagens
svullna timmar. Vänd på mig.

Här finns en stormig kärlekshistoria som virvlar, bråkar och älskar. Där är också relationen till en omnipotent mamma. Det är en fordrande relation där huvudpersonen vrider ut och in på sig själv för att behaga en krävande och kryptisk förälder. Ibland vet jag inte riktigt vilka ord som är riktade till kärleken eller modern. Det glider lite ihop, men vet ni. Det spelar ingen jävla roll.

Vartefter historien fortgår börjar en karta ritas. En atlas som är proppfull av kometer, månar och andra himlafenomen. Plus det som gör det ännu ljuvligare, nämligen luft. För trots att Hagelbäcks poesi är blommig, tät och på sina ställen rätt tungt lastad så lyckas hon få in luft i sina dikter.

Det här är lyrik som jag gärna läser högt. Det märks att författaren jobbat mycket med hur dikterna ligger i munnen. De låter bra och det jobbas med allitterationer på ett väldigt skönt vis. Så förutom att en rafflande, men samtidigt allmänmänsklig berättelse rullas ut så njuter jag av språket. Dessutom kliver humorn in så skratten finns också i farstun.

Det här är poesi som får mig sugen på att skriva själv. Och det är väl bland det största för mig. Dessutom känner jag bitvis igen mig i min egen barndom och det förstärker läsningen en masse.

När jag var liten gick
mycket tid åt att vara
olycklig och åt att tjyvlyssna
på de vuxnas samtal.
Efter ett vernissage sade en vän
till mor Stackars ditt katatoniska barn.
Efteråt: mor vid staffliet
hur hon talade med sig själv:
Varför fick jag en så beskedlig dotter.
Om hon ändå vore en liten thriller.

Det här är bombastiskt, frodigt och känslosvallande. Det är poesi som jag dras in i och inte kan sluta läsa. Ibland kan poesi vara som en svalkande vind, ibland är det en käftsmäll. Lina Hagelbäck lyckas med konststycket att para dessa parametrar.

Similar Posts:

• Att skriva rädslan ur rummet
• En förälskelse mellan människor, eller i poesin
• Fastlåst i ilska och gamla sår
• Omtag om det komplexa och svåra
• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”

2012 knölade Stockholmsredax ihop oss på ett vandrarhem som skröt om sin världsberömda frukost. Då fortsatte jag intervjuandet av deckarförfattare såsom
 Mons Kallentoft och Kristina Appelqvist samt åt räkmackor stora som kvarnhjul på Gothia.

Genom åren har jag varit på många minnesvärda seminarier, ett år var både jag och Tomas Tranströmer och lyssnade på ett intressant samtal om pronomenet hen i bilderböcker. Sedan dess har intervjuerna samt kvällarna på Park minskat i antal men hjärtat slår varmt för Bokmässan i Göteborg och alla berikande bokmöten med bokälskare i form av författare och bokbekanta, och inte minst alla underbara böcker.

I år är ett annorlunda år och Bokmässan är digital. Outsägligt tråkigt men det fina i kråksången är att det är gratis. Logga in på bokmassan.se och ta del av 140 studiosamtal. Själv vägrar jag bli en stugsittare utan kommer att bevaka allting ifrån Örebro, en stad jag aldrig tidigare besökt. Det första som möter mig på hotellrummet är en tavla med det vinnande bidraget i den skrivtävling som utlystes av hotellet våren 2017. I varje rum finns en historia eller en dikt till de olika fondtapeter som finns på rummet och alla de vinnande bidragen finns att läsa i receptionen. Slumpen gjorde att jag hamnade hos berättelserna vilket känns tröstande.

Similar Posts:

• Anna Livs bokmässa
• Torsdag på bokmässan
• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.

Redaktörerna är inspirerade av Kärlek och uppror, som de själva läste som tonåringar. Det har nu gått trettio år sedan den antologin, redigerad av Siv Widerberg och Anna Artén, gavs ut och alltså hög tid för en uppdatering utifrån vad som hänt inom svensk poesi sedan dess.

Berör och förstör är indelad i sju avsnitt med titlar som ”Skymtar ett annat lager av tid” och ”Säg något om jorden som inte är en rening” där dikter av hela 80 olika poeter samsas. Det är både sedan länge väl etablerade namn, som Bodil Malmsten, Tomas Tranströmer, Anna Hallberg och Ann Jäderlund tillsammans med nyare poeter med endast någon diktbok i bagaget än så länge – och allt däremellan.

Boken presenterar också en mycket fin variation vad gäller dikternas olika stil och uttryck, vilket ju måste ha varit en ambition. Redaktörerna har lyckats mycket väl med att presentera vad den samtida lyriken har att erbjuda i form av allt från prosalyrik, minimalism, olika slags ton, röst och teman samt hur textens utformning på boksidan kan skapa olika uttryck.

Det är också skönt att dikterna presenteras utan pekpinnar. I ett kort förord presenterar redaktörerna en litteratur- och språksyn som vill öppna upp, snarare än stänga in. I övrigt får dikterna, liksom läsaren, stå på egna ben. Förtjänstfull är även listan över medverkande i slutet, som ger överblick över mångfalden samt gör det lätt att söka upp mer läsning där något har väckt intresse.

Slutligen måste något sägas om den fysiska boken i sig, då även den aspekten av Berör och förstör lyser av kvalitet. Att få ihop en sådan variation dikter som här samlas måste skapat vissa utmaningar. Till exempel kommer en del av texterna ur sviter och längre böcker där indelning i strof eller dikt inte är självklar vilket kräver ställningstaganden kring hur något kan brytas ut för att ändå representera den helhet som det kommer ifrån. Att få allt att samsas på ett fungerande sätt i en antologi är en utmaning i sig. Även här har redaktörerna lyckats, liksom Lina Ulmaja som står för bokens formgivning och omslag.

Similar Posts:

• 00-talets allra bästa poeter i en
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Kvinnan i första person
• Poesi für alle
• Lite lyckopirr i höstmörkret

När jag läser Ingela Strandbergs senaste diktsamling Nattmannen tänker jag på tidningsbudsnätterna. Jag tänker att jag var en sorts nattman. Vår samtid är fylld av dem. Människor med otacksamma, och för somliga helt osynliga, yrken.

Om Strandbergs nattman får vi veta redan på första sidan vad det var för sorts jobb han utförde.

Inget var så tungt
att gräva ner som de dödfödda, säger han

Och lite senare:

Men de unga mödrarna
kunde jag aldrig glömma
Inte heller de strypta barnen
Deras tunna blå ögonlock
Fönster in till det som aldrig varit

Historien om Nattmannen är historien från Fattigsverige om den som utför sysslor ingen annan vill befatta sig med. I Strandbergs dikt blir han levande igen. Men mer än en faktisk person eller ett yrke, är hennes nattman en existentiell projektionsyta. Nattmannen är kärleken, döden och förlösaren i ett. Han är en vägvisare och lärare som leder diktjaget till frigörelse – ett vanligt tema i Strandbergs poesi.

Oron ligger som fond i dikter som ibland ekar av Tomas Tranströmer och Paul Celan, men här finns också ett annat perspektiv, där diktjaget närmar sig det desperata, det som anses smutsigt och skamligt. Och visst, tankarna går också till Christine Falkenlands dikter och romaner, även om jag lämnas med en betydligt mer positiv känsla när jag läser Nattmannen. Strandberg omfamnar inte bara skammen, hon blir den:

Då ropade bossen:

”Någon måste bära skammen”

Jag började genast klä av mig
Jag visste precis hur jag skulle göra det

Genom att bära och vara skammen gör sig diktjaget fri från konventionerna, livet och det dömande samhället. Döden ligger helt nära. Texten kryddas med blod, kadaver, självmördare och knivar. Inget av detta är dock entydigt mörkt. I Nattmannens arbete finns en öppning, något vackert. Långsamt byggs ett helt universum upp med detta trasiga, sköna. Lyssna till exempel på det här:

Vackrast är den sköra vita
vallmons ansikte när de
ligger i trasor på gången
Härjade av kärlek och krig

Små horor är de

I förlig vind

Att vara nära Nattmannen, som hans tjänare, älskare eller hynda, som det heter i dikter, är närmast ett pånyttfödande. ”Schersminbusken blommar/fast det är vinter/ jag vet inte/ om jag håller/på att födas/ eller dö”, skriver Strandberg i slutet av boken. Det är ett mörker som går att bli lycklig av. Nattman är ett yrke att vara stolt över.

Similar Posts:

• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Ambivalent natur
• Orkar knappt ur byrålådan
• En rå drömvärld
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga

Alla har ägt en skog som barn. En dröm är kanske genomlyst av ett minne som skogen är genomlyst av en dröm. Bladen var genomlysta av sol.

New Forest är en roman som flödar fram och tillbaka, såväl rumsligt som kronologiskt. Danmarksresenärer känner igen de djupa lövskogarna och Köpenhamn, charterturister de olika orterna vid Medelhavet. Romanen utspelar sig även i Nordnorge och England. Alltsammans är utsökt gestaltat.

New Forest är en starkt lyrisk roman. Språket pockar på närvaro, ja det är ett tillstånd för läsaren att verkligen uppehålla sig i. Romanen samspråkar med T.S. Eliots stora dikt Det öde landet. Här finns referenser till Rainer Maria Rilke. Metaforer och liknelser påminner mig om Tomas Tranströmer. Den läsare som så vill kan i texten gå på poetisk upptäcktsfärd.

Det stacks åror i vattnet, de började ro in. Plötsligt störtade moderns händer genom havsytan som en vild kalv som kastas ut från ett lastfartyg. Men i samma stund halades hon upp i båten igen.

Och, nej, hur läsaren väljer att följa flickan, kvinnan, den gamla damen är endast en angelägenhet för mottagaren. New Forest, romanen, överlämnad till sin läsare, helt och fullt. Den är rimligen en av årets riktigt stora litterära händelser.

Sedan tog han min hand och kramade den. Hårt. Inte omsorgsfullt men som man kramar ett barns hand när man måste skynda över en väg.

New Forest ges ut i Bonniers klassiska Panacheserie för översatt skönlitteratur som startades redan 1946. Formgivaren Nina Ulmaja har skapat en anslående volym. Omslagets svartvita skogssiluett reproduceras även på snitten. Förr hade ett blocklimmat band på nästan 700 sidor fallit sönder i lösblad under första genomläsningen. Men nu håller boken. Ryggen är både böjlig och hållbar: tekniken utvecklas, även om trådhäftat är bäst!

Similar Posts:

• Flytande identiteter och fulländade slut
• Desperata semesterfirare i finsk undergångssommar
• Från mobboffer till självständig yngling
• Intervju med Nicola Lagioia
• Glassig besvikelse

Många böcker nämns vid namn och är kära, nästan religiösa för jag-berättaren. På första sidan nämns boken Le temps des rencontres (Mötenas epok) vars titel kunde vara en undertitel för hela romanen. Från första sida ända till sista fokuseras på olika möten med människor som han gör i ett Paris med noga angivna gator, kaféer, kyrkor, kajplatser och metrostationer. Vitt och brett rör sig personerna i staden; från ruffiga kvarter i Pigalle, Montmartre till dyra adresser vid Champs-Elysées. Tidpunkten för mötena är ofta tidig morgon – som berättaren säger sig föredra – men också sena nätter eller tomma, ödsliga augustieftermiddagar i ett sommartomt Paris.

Förhållandevis många av de tillfälliga mötena handlar om kvinnor. Regelrätta förälskelser är det inte. Personerna kan vara förenade av intressen för vissa böcker eller gemensamma bekanta. Ibland står han i timmar på gatan utanför ett hus eller ringer samtal som går fram. Eller inte.

Speciell är historien om kvinnan som skjuter en man och ringer jag-berättaren strax därpå. Tillsammans tar de in på ett hotell, på andra hotell. Kvinnan undviker att berätta vad som hände innan hon kom att döda mannen. Eller gjorde hon? På skilda håll söker de bland tidningarnas brottsnotiser. Mannens död förblir märkligt ouppklarad men jag-berättaren säger sig ha använt händelsen i flera av sina senare romaner. Kvinnan och jag-berättaren skiljs åt men årtionden senare söker han hennes namn och adress med hjälp av telefonkatalogen. Döm om hans förvåning, eller egentligen hans säkra förvissning, när hans väninna från ett tidigare liv kommer gående mot honom med en resväska som han liksom förra gången tar upp och bär. Men nu är resväskan lätt. Mycket lätt.

Tematiken med planlösa, oändliga vandringar, med för länge sedan (o)uppklarade brott och hemligheter är bekant från tidigare böcker av Modiano. Det är minnen men samtidigt kan det handla om drömmar, fragment av drömmar. Som läsare vet man inte riktigt var man har intrigen, tiden …

Samtidigt är stilen fascinerande, mystisk. Ibland tänker jag på olika Maigretdeckare av Georges Simenon. Portvakter, kaféägare, hotellreceptionister, torgförsäljare, taxichaufförer passerar revy i ett Paris som inte längre finns – vem såg något, vem angav vem? En annan bok jag tänker på där minnen dissekeras är Tomas Tranströmers Minnena ser mig (1993). Tranströmer rör sig i ett Stockholm på 1940-talet men minnena av gator, möten, platser har gemensamma drag med Modianos detaljerade miljöbeskrivningar. Liksom det enkla språket. Gemensamt är också att både Modiano och Tranströmer tillhör den skara av – mest manliga – författare som tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Promenad längs minnenas esplanad
• Tidsresa till Paris

Överhuvudtaget bör de som älskade Öppen stad komma väldigt väl överens med Varje dag är tjuvens dag också, även om den kanske saknar det där lilla extra som knuffade upp uppföljaren till mästerverksnivå. Romanerna är, på många sätt, varandras spegelbild; i Öppen stad afrikanen som nästan har blivit amerikan utan att (tillåtas) glömma vem han var, i Varje dag… exilafrikanen som efter två decennier utomlands försöker återvända hem och upptäcker att han blivit hemlös.

Att berätta mer handling än så vore att få det att framstå som en annan bok än vad det är. Den känns mer som – och är kanske – en resedagbok med en lösryckt röra av intryck än en traditionell roman; från det oförberedda mötet med korrumperade visumtjänstemän på nigerianska ambassaden i New York till hemvändandet och återvändandet förs vi med på rundvandringar och -resor i Lagos med omnejd och i historien som alltid ligger osynlig i allt, hur mycket än folk i allmänhet försöker intala sig att allt är bra och att Framgången ligger alldeles bakom hörnet, hur mycket det officiella muséet än omtalar slaveriet i en enda bisats som en ”avskyvärd hantering” och förtiger alla brott begångna av tidigare regimer. Korruptionen har precis som i nyligen återutgivna 60-talsromanen De vackra är ännu inte födda en huvudroll, men där Ayi Kweh Arma kunde rasande beskriva den som en stinkande flod av skit kan berättaren här inte bli lika upprörd; han har ju sitt på det torra, han har en returbiljett till New York i fickan och ett jobb som betalar mer än någon hemma kan få – men inte mer än de kan drömma om.

Så om han inte längre är hemma här, vem är han i stället, och vad har landet blivit? De förändringar man inte märker dag från dag friläggs plötsligt – med Boko Haram i tankarna går det en rysning efter ryggen när han i den här snart tio år gamla romanen skriver om hur både kristen och muslimsk väckelse på landsbygden går hand i hand med ökad fanatism och tro på magi och förbannelser. Samtidigt är folk inte dummare än att de tar de genvägar den nya världen erbjuder; det finns internetcaféer på vartenda gathörn, knökfulla med unga män som skickar nigeriabrev (se där ett arv som fastnar i alla språk). Säga vad man vill om martyrdöden, den är i alla fall något mycket mer påtagligt än väntan på en Framgång som aldrig når ifatt drömmarna, där desperationen att hinna ikapp gör det omöjligt att komma ur fläcken, och varje genväg bara leder tillbaka till startlinjen. Om nu ens den är kvar när du kommer tillbaka.

Similar Posts:

• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Universell saga om krig och konflikt
• Med dubbla röster
• Länge leve kungen
• Slutet och början

Svaret är tveklöst ja. I kontrast till det oböjliga och byråkratiska kan lyriken lösa upp och representera det mänskliga i en mekanisk samtid. Daniel Blixt har tagit fasta på detta och låtit sin debutdiktsamling utspela sig i skolan. Han arbetar själv som gymnasielärare och innehar en position från vilken det går att betrakta, såväl som göra skillnad i den mänskliga verklighet som döljer sig bakom läroplaner, nationella prov och frånvarolappar. Ofta vittnar också dikten om just detta; möjligheten att påverka, möjligheten att visa vad som döljer sig bakom:

Vi har lektion. Vi läser.
Jag berättar om de nationella proven och de hyschas
och de skriver
och sen kommer hon med lappen där det står
mellan raderna
att någon karvat ett liv ur hennes kropp
och att hon blött dagen före
och att det är giltig frånvaro.

För skolan är nu inte bara en arbetsplats. Den är ett socialt rum och ett offentligt utrymme där den oreglerade verkligheten lyser igenom extra tydligt. Kanske just för att så många av människorna i den befinner sig i utveckling. Barn och unga som på ett sätt lärt sig den vuxna världens system och regler, men på så många andra sätt inte. I fallet med Daniel Blixts diktjag rör det sig dessutom till stor del om unga människor på flykt, som är ”utan språk”, som det heter i några diktrader som för tankarna till Tranströmers ”Det vilda torget” (”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”). Snarare är det väl också ord än språk som saknas för den som kommer till ett nytt land. Förmågan att kommunicera finns redan där, den är global och en del av det redan levda:

Varför har du inte historieboken med dig?
Det har jag visst!
Den sitter fastnålad i bröstet
under strupen,
bredvid hjärtat.

Vackert, men det är också här som Blixts diktsamling glappar. Den är full av början till insikter, tankar om de svårigheter som jaget möter i sin roll som lärare och medmänniska, men insikterna utvecklas sällan till mer avancerade tankar. Flera gånger mynnar de ut i trötta konstateranden av typen ”jag tänker inga lyckliga tankar” eller ”det är inte lätt att leva”. Det är synd, för i de mer gestaltande partierna ryms annat. Där får eleverna plats som människor, utanför diktjagets ömkande och många gånger uppgivna perspektiv.

Daniel Blixt skriver poesi med mycket vilja. Den känner med, men i sin ambition att, utifrån en uppenbar maktposition, försöka definiera utsatta grupper, fastnar den lite för mycket i sin egen klagan. Jag skulle önska en dikt som följer upp där det gör ont och kliver ur de förväntande perspektiven till nästa samling.

Similar Posts:

• Skolan och kompisarna
• Epilog – om Tranströmer, dagen efter
• Blir du lönsam, lille vän?
• Poesi för alla
• Krigets poetik