Miranda växer upp i en dysfunktionell familj i en villa i en Stockholmsförort på 1970-talet. På utsidan ser det länge normalt ut men där inne ekar tysta rop på hjälp. Ett havererat äktenskap som fortlöper bara för att det måste göra det. Modern Gerda som vill vara något annat än bara en mor och är […][...]

I fågelskådarpodden Pippipodden brukar månaden maj omtalas som ”den frivilliga sömnlöshetens tid”, den tid då så många av våra flyttfåglar kommer tillbaka, då morgnarna blir ljusare och ljusare och då man måste offra en del av sin nattsömn för att känna att man hinner med i svängarna. Allt händer i maj, i värsta fall kan […][...]

Kristina Sandbergs autofiktiva bok En ensam plats handlar om att plötsligt drabbas av bröstcancer och genomgå synnerligen tunga behandlingar med cytostatika, operation och svåra biverkningar. Ofta skriver hon om den starka ångest hon känner inför tanken på att dö från sina barn. Det är försommar 2016 och Kristina är mycket trött. Men hon hinner med […][...]

Det verkar mer vara regel än undantag att prestigefyllda internatskolor då och då skakas av fruktansvärda skandaler. Jag tänker till exempel på när elever på Lundsbergs gymnasieskola under en så kallad ”nollning” 2013 skadade en yngre elev genom att bränna hen med ett strykjärn. Eller när elever på Sigtuna humanistiska läroverk misshandlade en yngre elev […][...]

Nästan dagligen kommer nyheter om skjutningar. Alltför ofta är det med dödlig utgång. En yngling hittad död i ett skogsbryn, en annan i ett källarförråd. För 20-30 år sedan inträffade det typiska dödliga våldet i missbrukarmiljöer, med kniv eller trubbiga tillhyggen. Traditionell press var måttligt intresserad, det blev på sin höjd en notis. Numera utövas […][...]

Hon har en skuld till Elin Wägner, menar Ulrika Knutson i förordet till sin biografi över journalisten, författaren, rösträtts- och fredaktivisten. För sjutton år sedan, i den fantastiska gruppbiografin om kvinnorna kring Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad och tidskriften Tidevarvet, Kvinnor på gränsen till genombrott, gillade hon henne inte, och skrev det också. När hon nu ägnar […][...]

En angenäm fläkt av gammaldags pusseldeckare vidhänger Kristina Agnérs fina debutdeckare Var inte rädd för mörkret, som handlar om tre generationer kvinnor och ett mystiskt försvinnande. Det är redan augusti och i Tosseboda, en på ytan idyllisk liten ort i mörkaste Småland, råder värmebölja (“sommarens sista dödsryck”). Hit anländer Alva Fagerström efter att ha fått […][...]

Klara är i trettio-plus åldern och jobbar som assistent på ett produktionsbolag. Hon är hemligt besatt av sin chef Patrik Lundgren. Han är tio år äldre, gift och småbarnsförälder. Klara ägnar nästan all sin vakna tid åt att fantisera om honom. Orimligt mycket tycker till och med hon själv. Hon drömmer om att förföra honom […][...]

Det är något speciellt med Samuel Becketts klassiska pjäs I väntan på Godot (1952). Det går inte att komma ifrån. Jag såg den på Stockholms stadsteater i en uppsättning av Thommy Berggren med Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus i de två huvudrollerna, och var helt tagen efteråt. Det var något med deras varma gemenskap mitt […][...]

Den som är liten umgås ibland med sin farfar eller morfar. Då händer det sig att de pratar om ditt och datt. Kanske sitter de i ett kök. Plötsligt måste den som är liten fråga om det där vykortet som hängt så länge på kylskåpet bland kvitton och kom-ihåg-lappar. Den sista utposten har en öppningsscen […][...]