Hon dras till dem, vill vara i deras närhet, följa dem vart som helst och snart är hon en medlem av deras innersta krets men ändå inte riktigt. Hon kan inte undgå att känna att det är något märkligt med de unga männens relation. Det är tonfall och åtbörder, en spänning av något outsagt, men samtidigt är allt så flyktigt.

I korta nedslag övergår hösten i vinter och julen närmar sig. Det pyntas och fejas och tillreds glühwein och det är magiskt och idealiserat men också oroande, som i A Christmas Carol eller Fanny och Alexander.

Det är fascinerande hur lite Therese Bohman behöver skriva för att måla upp miljöer och stämningar så att man både kan se dem framför sig och känna dem. Orden är så väl valda och associationerna de bär med sig skapar ytterligare dimensioner.

Exakt hur självbiografiskt det är vet jag inte men det spelar ingen roll vad som hänt på riktigt och vad som inte gjort det – för mig är det fullt trovärdigt oavsett och sanningshalten gör varken till eller från.

I december 2023 publicerades Therese Bohmans kortroman Kammakargatans tjugofyra kapitel ett om dagen på internet och som mailutskick till läsare som anmält sitt intresse. Jag var en av dem, men jag missade de första dagarna och fick läsa ikapp.

Omedelbart förflyttades jag i tiden och var fast. Jag är ett par år äldre än Therese Bohman men det är ändå mina studieår hon fångar. Jag satt i samma föreläsningssalar på Stockholms universitet och tillbringade också timmar mellan hyllorna på Alfa och andra antikvariat och på Hedengrens undervåning.

Jag gick längs innerstadens gator och tittade in genom pampiga portar och såg vackra trapphus, drömde mig dit in och fantiserade om kakelugnar och stuckatur. Så jag läste genom nostalgins skimmer som förhöjer allt lite extra och jag undrade om det skulle hålla vid en omläsning men nog gjorde det det.

Det är en något omarbetad och utökad version som nu givits ut som bok men jag märker inte vad som förändrats och det är paradoxalt nog en aning av en besvikelse. Jag skulle vilja läsa mer; det var det jag hoppades på nu, att det som var skissartat skulle förses med fler lager färg, att fler händelser den där hösten skulle få gestalt.

Men samtidigt är det begränsade så fint. Tjugofyra kapitel av verklighetsflykt och tidsresa, tillbaka till en tid och en ålder då man formas av sin omgivning och formar sig själv, då det pretentiösa är både en förklädnad och fullaste allvar, då snöflingor faller och bäddar mjukt åt det som ska bli minnen att återvända till genom livet.

Och själva boken som fysiskt föremål är vacker och behändig i litet format och med prunkande blommor, även om jag undrar varför det inte är en annan blomstertavla som utgör motivet. En väldigt fin adventspresent att ge sig själv eller någon annan som skulle uppskatta att drömma sig bort en liten stund om dagen fram till jul.

Similar Posts:

• Drömmen om det lite bättre
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Balansgång mellan noveller och roman
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de tidigare böckerna i serien. Men allt allt allt blir så mycket mer smärtsamt när det också är hennes egen familj. Även om jag inte visste detta när jag läste boken skiner kärleken och sorgen igenom på ett vackert vis. Det är en hyllning till de som inte fick utrymme att existera i vårt samhälle.

Hans är homosexuell. Och dansare. Mot alla odds lyckas han ta sig till Stockholm och de stora scenerna. Förföljd av dålig ekonomi, dålig självkänsla och psykisk ohälsa som hela tiden lurar runt hörnet. I dansen får han en paus, han kan släppa världen utanför och fokusera på sig själv, kroppen och den omöjliga uppgiften. Men i dansen finns också Tom. Tom som Hasse inte kan ta ögonen ifrån. Tom som han vill dansa med tills klockorna slutar slå. De dansar tillsammans, och konkurrerar om samma roller.

Dansaren och demonerna är precis som de andra två böckerna historiska romaner som även berättar mycket om den tid de utspelar sig i, trilogin snirklar sig fram genom baksidan av Stockholms inte särskilt stolta historia. Och tar slut med Hans, som dör precis innan HBTQ-rörelsen får fart och en ny möjlighet till liv och öppenhet sprider sig i landet. Det är ett lärorikt, vackert och smärtsamt avslut.

Förutom Stockholms historia är Dansaren och demonerna en berättelse om dansens historia i både Sverige och Europa. Men också en berättelse om psykisk ohälsa, depressioner och de medel som stod till buds för att lindra, döva och glömma.

Genom historien dansar Hasse på en skör tråd av självhat, självförtroende och kärlek till dansen. Och genom den här boken får han sin upprättelse. Hans historia får synas, vara viktig, lyftas fram i ljuset istället för att gömmas undan på vinden, i journalerna och i släktens minnen.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Både Hjalmar Söderberg, hans fru, och framförallt hans bok Doktor Glas har skildrats och tolkat på många olika sätt. Bengt Ohlsson byter perspektiv inom berättelsen (och har numera skrivit både Gregorius och Helga), Kerstin Ekman närmar sig Hjalmar Söderberg via doktor Revinge som är besatt av tanken att han inspirerat Söderberg. Och Malin Lindroth närmar sig hela historien via sinnessjukhuset. Av alla tolkningar och vinklar är nog detta min favorit. Dels för att jag älskar att läsa om kvinnlig ”galenskap”, dels för att den är genialisk.

I dagrummet på Långbro sinnessjukhus sitter varje morgon en kvinna som är övertygad om att idag är dagen hennes make ska komma och hämta henne. En yngre medpatient (tillika skvallerjournalist) börjar göra henne sällskap, även om hon inte har någon aning om vem kvinnan (eller hennes make) är. När det så är dags för den yngre kvinnan att bli utskriven får hon med sig en lapp med makens namn och adress och en uppmaning om att kontakta honom. Först då förstår kvinnan att hon spenderat mornarna med Märta Söderberg. Fru till den kända Hjalmar Söderberg.

Den unga journalisten lyckas nästla sig in i Hjalmar Söderbergs liv men lämnar snart Märta åt sitt öde. Vid Hjalmar Söderbergs bord kan hon fylla på förrådet med skvaller. Hon får läsa Doktor Glas och blir snart besatt av att ta reda på vem den riktiga Doktor Glas är. Kan hon hitta honom bland de andra gästerna på middagsbjudningarna? Är det doktorn? Och är inte husan lite väl misstänksam mot henne?

En annan Doktor Glas är en mästerlig skildring av besatthet, galenskap och ojämställdheten mellan män och kvinnor i början av 1900-talet. Det är roligt, dråpligt och klaustrofobiskt.

Similar Posts:

• Fantasilöse Söderberg
• Tidlösa moralfrågor
• Doktor Glas, var god dröj.
• Fina sekelskiftesnoveller
• Goda råd som leder fel

Rummet i lägenheten på Södermalm, nära den kolstoftsdammande Hammarbyhamnen, är litet och överfullt av böcker. Arbetarförfattaren liknar sig själv vid ”en ekorre i sitt vinterförråd”. När buntarna av volymer på golvet blir så många och höga att han får ta rejäla kliv över dem, känner han sig nästan lite isolerad ”innanför all denna litteratur”. Han väljer inte ett ord som ”skyddad”. Överklassmänniskor skulle aldrig likna sig själva vid små samlarmaniska gnagare. Men det här är arbetarförfattaren Erik Asklund och han har på egen hand, med hjälp av litteraturen, tagit sig upp ur den svåraste fattigdom.

Ödmjukhet är en dygd för den som medvetet sällar sig till kollektivet. Men det kan hända att han dristar sig till att ställa in sina egna böcker bland de övriga uppburna samtidsförfattarnas alster i bokhyllorna. ”Det låter kanske högfärdigt, men det är bara för att se hur det möjligen kan se ut hos någon annan boksamlare, som äger den svenska 1900-talslitteraturen komplett i fräscha originalupplagor.”

Erik Asklund har med åren bildat sig till bibliofil och har kommit till punkten då den nakna häftade boken är så mycket skönare än exklusiva handgjorda bokband. Bokens börs, en sådan kunde man tala om på 1950-talet, håller han ett öga på. Naturligtvis är volymernas innehåll allra viktigast, det missar han inte att framhålla. Men det finns även ett pekuniärt värde i böckerna som inte är obetydligt.

Exemplaret av Erik Axel Karlfeldts första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor har stigit i pris med 67 procent eller mer, sedan Erik Asklund införskaffade sitt eget vackra exemplar. ”Böcker är ett slags kapital, särskilt i dessa inflationstider, men först och främst ett andligt sådant.”

På den här tiden, under 1950-talet, då boken kanske hade sin verkliga guldålder, samlade svenskarna svecana, det vill säga det egna landets litteratur. Erik Asklund vill gärna också men konstaterar att plånboken inte räcker till sådant som Helicons blomster, Liljor i Saron eller Bellmans Bacchi Tempel. Dock kan han på bokauktionskammaren vara med och tävla om somligt av Stagnelius, Almquist och Strindberg. Men den senares originalupplagor har efter hundraårsjubiléet 1949 stigit i pris så att Erik Asklund faktiskt talar om ”hausse”.

Brokigt sällskap är en essäsamling. En av texterna har mycket riktigt rubriken ”Böckernas börs”. Erik Asklund noterar hur priserna över tid rakat i höjden på originalupplagor och exemplar med författarens dedikation. Bokauktionskammaren är välbesökt, i synnerhet när någon känd persons böcker går under klubban. Det är kort och gott en god kapitalplacering att samla böcker på 1950-talet. Det händer att Erik Asklund stannar för att bevittna den spännande kampen som en bokauktion är. Prisstegringen har en lugnande inverkan på honom, skriver han.

I en annan essä följer vi författaren i hälarna när han gör sina ronder på Londonantikvariaten längs Charing Cross Road. Asklund tecknar finstämda porträtt av sina allra närmaste författarvänner: den något äldre Rudolf Värnlund som tog unge Erik under sina vingars beskydd samt jämnårige Josef Kjellgren, som tillhörde en annan ”pojkliga” på Söder men där böckerna och läsandet förenade ynglingarna till livslång vänskap.

Det är inget Erik Asklund uttalar explicit men som läsare förstår man vilken betydelse den fysiska boken hade för arbetarrörelsen under 1900-talet. Att så många läste och var beredda att betala relativt dyrt för det finaste som finns, litteraturen, betydde att arbetarförfattarna kunde ta sig upp ur fattigdomen, att deras berättelser fick spridning och status. Och det handlade inte bara om boken utan även om den fysiska dagstidningen. Det fanns otaliga redaktioner som var beredda att betala för dikter, recensioner och emellanåt även essäer. Många av texterna i Brokigt sällskap, kanske de flesta, har tidigare varit införda i tidningar och tidskrifter.

Jag instämmer med Erik Asklund: det andliga i litteraturen är allra viktigast. Men det vore ett misstag att förbise de litteratursociologiska aspekterna. De inledande essäerna i denna samling lägger tyngdpunkten på boksamlande och andrahandsmarknad på ett mycket personligt och stimulerande sätt.

Idag är den litteratursociologiska situationen förvandlad på många sätt. Ibland känns det som att de självpublicerande författarna är fler än läsarna. Myrorna, Stadsmissionen och Röda Korset svämmar över av bortskänkta böcker. Har man tur kan man kanske hitta någon av Erik Asklunds böcker där, kanske till och med i riktigt gott skick. Då bör man slå till. Tjugan som den kostar kan man ju avvara.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• De tre hemlösa
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Stadens lockelse och hot

Så en kväll festar Hannahs och Axels kompisgäng tillsammans, och Hannah och Matilda följer med Axel och hans två polare till Axels lägenhet. Där hamnar Hannah och Axel i ett sovrum och Matilda och de båda andra i ett annat. Matilda har precis blivit lämnad av sin man och blir alldeles för full. Hannah tycker att hon är pinsam, men knappast något offer.

Morgonen efter drar Matilda med sig Hannah från lägenheten innan killarna har vaknat. De samlas hos Jackie, tjejgängets inofficiella ledare, där väninnorna sluter upp kring Matilda och så småningom följer henne till Södersjukhusets våldtäktsmottagning.

Det är bara det att Hannah inte vill köpa att Matilda blivit våldtagen. Hon såg ju henne igår kväll. Hon var full och slampig. Inget offer. Men tjejerna kräver absolut lojalitet, och Hannah vet inte vilken fot hon ska stå på. Visst, tjejkompisarna har känt varandra sen barnsben, men Axel är ju hennes stora chans. Hennes (kanske) pojkvän, hennes möjlighet att höja sig i statuskampen.

Hannah reagerar med en komplicerad ilska på situationen. Hon är uppenbart trött på tjejgänget och sin ställning i det. Trött på sitt, med sina egna mått, misslyckade liv. Alltmer kryper också minnen av andra situationer fram, situationer av sexuell utsatthet och övergrepp som gänget tidigare viftat undan, skrattat bort. Varför är det just nu sånt här måste tas på absolut allvar? När det kan förstöra Hannahs chanser med Axel?

Katarina Muhr har skrivit en skarp, intensiv bladvändare där jag inte tycker om en enda karaktär. Det är fascinerande – att jag kan bry mig så mycket om hur det ska gå när jag inte gillar någon. Jag vill ändå veta hur Hannah ska navigera situationen, hur de andra ska reagera, vad som egentligen hände i det där sovrummet. För man får väl ändå inte skriva om en våldtäkt som bara var en lögn för att få uppmärksamhet, göra sig intressant, skyla över ett pinsamt fylleval?

Jag skulle kunna jämföra karaktärerna i den här romanen med litteraturhistoriskt välkända osympatiska och opålitliga berättare, som Pär Lagerkvists ”dvärgen”, men jag gissar att det vore stötande för någon som läser dem mer som folk är mest? De är kanske båda två, åtminstone ur ett stockholmskt övre medelklassperspektiv?

Hannah och hennes krets bryr sig om konsumtion och status – rätt partner, rätt familj, rätt åsikter, rätt prylar, rätt hus i rätt stadsdelar. De rynkar på näsan åt alla som är inflyttade till Stockholm eller över huvud taget inte bor och rör sig i samma slutna kretsar som de själva. De uppfattar sig själva som skapelsens krona, som medvetna människor, men är minst lika inskränkta som de mest självcentrerade småstadsbor jag någonsin stött på.

Samtidigt ser vi förstås väninnorna genom Hannahs blick, och Hannah verkar egentligen inte gilla dem alls. Både det i sig, och hur mycket hon ändå delar deras värderingar, gör inte heller Hannah till någon särskilt sympatisk person. Hennes skepsis till Matildas berättelse, hennes insisterande på den sanning som skulle passa henne bättre är läskig. Väninnornas krav på kvinnlig lojalitet likaså.

Det gör det här till en roman man behöver prata om, fantastisk för en bokcirkel eller liknande. Vad är det som gör att vi så gärna vill höra till ett socialt sammanhang, även när vi vantrivs i det? Hur hanterar vi snabba skiften i värderingar, som vad som betraktats som sexuella övergrepp bara under vår egen livstid?

Det här måste vara en av vårens mest intressanta debuter.

Similar Posts:

• Det som inte kan göras ogjort
• Mellanmjölk
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Något att läsa om man väntar på någon på en flygplats
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”

I Hjalmar Söderberg och eftervärlden får läsaren stifta närmare bekantskap med både personen Hjalmar Söderberg och hans huvudkaraktärer (som på olika sätt återkommer i flera av hans böcker). Det är en blandning av karaktärer inspirerade av honom själv, samtida vänner och fiender, samt rent fiktiva personligheter. Trots att Hjalmar Söderberg inte publicerade särskilt många skönlitterära romaner har han gjort stort avtryck, de flesta av oss har någon gång stött på Doktor Glas i skolan. Flera av hans böcker har också inspirerat författare att skriva egna fortsättningar, eller samma historia utifrån ett annat perspektiv. Mest känd är nog Gregorius av Bengt Ohlsson som handlar om den man Doktor Glas bestämmer sig för att ha ihjäl.

Trots allt detta var det många av dåtidens litteraturkritiker och författarkollegor som ansåg att Söderberg och hans böcker snart skulle vara bortglömda. Ack så fel de hade, det är istället de som glömts bort och Söderbergs böcker som fortsätter att leva och frodas. David Andersson tar med läsaren på en intressant resa genom den samtida litteraturdebatten och litteraturkritiken. Vi får följa med i tidens svängningar och se hur Söderberg presenteras som både förlegad, för radikal och helt fantasilös. Intressant att konstatera är att han aldrig tycks hinna bli inaktuell, böckerna faller aldrig i glömska utan fortsätter att diskuteras. Under hans livstid, efter hans död och ända in i nutid. Utan avbrott.

David Anderssons genomgång av litteraturvetarna och kritikernas åsikter om Hjalmar Söderbergs verk och liv är både lättillgängligt och intressant. Läsaren behöver inte själv vara bevandrad i vilka alla de gamla författarna var och vad de skrivit, det är intressant läsning ändå. Deras reaktioner säger mycket om den tid de verkar i, och hur mycket som hinner förändras på ett sekel. Religionens roll har exempelvis förändrats radikalt, både i samhället och litteraturen. När Doktor Glas gavs ut fick den inte särskilt mycket positiv uppmärksamhet, boken och handlingen överskuggades av hur Söderberg kunde framföra ett sådant prästhat i skönlitteraturen. Själv blir jag sugen på att göra ett återbesök hos Doktor Glas, och inser att det är hög tid att ta i tu med resten av Hjalmar Söderbergs böcker. Hur fantasilösa kan de egentligen vara?

Similar Posts:

• Att göra sig av med en kvinna
• Fina sekelskiftesnoveller
• Tidlösa moralfrågor
• Stockholm ska läsa von Born
• Mycket mer än bara tantsnusk

I Död mans kvinna får vi återigen träffa de fyra kvinnorna från första boken; Olga, Fredrika, Hildur och Edit. Deras liv i trappuppgångens flätades samman för alltid, trots att de till vardags lever i olika samhällsklasser. Året är nu 1897 och hela Stockholm håller andan, det är dags för den magnifika Stockholmsutställningen. Det är festivalyra på stan.

På väg till festligheterna lyckas Hildur och Fredrika istället snubbla över ännu ett misstänkt dödsfall, Södermalms nya privatdetektiv Pehr Fredrik Molinder (det vill säga Fredrika) får ett alldeles eget (obetalt) fall att lösa. Det är fint att återse huvudkaraktärerna från förra boken, men berättelsen känns mer som en återträff än en deckare. Fallet från Katarinahissen engagerar inte alls på samma sätt som dödsfallet i första boken, och känns mer som ett sidospår än den huvudsakliga handlingen.

Det jag gillar med skönlitteratur är att det går att ta del av en mängd olika (fiktiva) levnadsöden världen över, både i nutid och i historien. Genom att läsa historiska romaner kan läsaren också få mer kunskap om hur förutsättningarna för exempelvis kvinnor i Stockholm faktiskt såg ut kring sekelskiftet. Livet var definitivt ingen dans på rosor, oavsett samhällsklass får kvinnorna stå tillbaka för männens åsikter och nycker.

Katarina Wennstam vill så gärna berätta om dessa kvinnors vardag. Hon vill det så mycket att det stundtals går till överdrift. Istället för att låta berättelsen tala för sig själv tar hon läsaren hårt i handen och pekar på orättvisorna. Dessa förtydliganden stör tempot och hackar upp vad som annars skulle vara en intressant berättelse. Det är synd att hon inte vågar släppa lös läsaren att själv uppleva de orättvisor som Edit, Hildur, Fredrika och Olga och andra kvinnor i Stockholm utsätts för. Det hade gjort läsningen mångt mycket mer intressant.

Död mans kvinna är till stora delar en transportsträcka på vägen mot bok tre och den (förmodade) spännande upplösningen av det som händer i bok ett. Det är först i slutet av boken som berättelsen får ordentlig fart igen och börjar engagera mig som läsare. För förbannad över de orättvisa livsvillkoren, det blir ju även jag.

Similar Posts:

• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Mordmys och historiebildning kring sekelskiftets jultraditioner
• Vasastans egen Kitty Drew
• Om vi inte hade gått så tidigt …
• Incels och influencers

Han blir besatt av Ortiz och att få honom att plocka upp boken. En dag får han syn på honom på en bar och kan inte låta bli att gå in och prata med honom. Detta utvecklas till en märklig bekantskap. Serieromanen balanserar hela tiden på gränsen till att bli alldeles för pinsam för mig att klara av, men jag begraver mig inte helt under skämskudden utan läser tappert vidare (trots alla möjliga och omöjliga strategier Bure tar till för att Ortiz att uppmärksamma Club Lonely).

Club Lonely har ett stort persongalleri, utöver Bure och Mathias får vi lära känna en hel rad andra personer runt dem. Bland andra Mathias granne Maria ”Sung” Lindqvist som driver Youtube-kanalen Tarot Sadness men drabbas av tunghäfta varje gång de springer på varandra i trapphuset. Jag gillar hur Bure, trots sin besatthet av sitt kommande genombrott också lever i en vardag. Han behöver vårda sin relation till sin fru Frida Danielsson, skjutsa barn och styra upp kläder till halloweenfesten. Det vardagliga skapar en snygg kontrast till de bisarra saker Bure hittar på, men gör på något sätt det hela mer trovärdigt. Bure pendlar mellan att vara självsäker och självtvivel. Hur orginell är han egentligen? Varifrån kommer egentligen hans geniala titel på boken? Men visst är han ändå seriesveriges svar på Hjalmar Söderberg?

Pelle Forshed väver på ett snyggt sätt ihop flera olika historier i en och jag gillar hur perspektiven sömlöst skiftar genom boken. Vi får följa med en övergiven Frida till klätterhallen och en kritiker med ångest till Paris. Utöver att vara en serieroman om en självbiografisk serieroman så är det en utmärkt Stockholmsskildring. Det är genialt, snyggt, roligt och dråpligt.

Similar Posts:

• Lakonisk vardag i hemtjänsten
• Villaförortens mysterier
• Närvarande i någon annans terapi
• Att stjäla ett barn
• Svensk Sex and the city i serieformat

Hon sa när jag var till storstugan nästa vända att lägg dig där du och blunda en stund. Kommer du ihåg att du brukade lägga dig där. Har du sett också att nu har vi domherren här i tallen, titta, sa hon. Det luktade gott av björk och mögel. Och spisvärmen också.

Tänk att få ligga på sofflocket i storstugan och lyssna. Lyssna på samtalen. Samtalen om livet, byn och framför allt de hemtama samtalen om just ingenting särskilt. I storstugan, och hos Tage. Stå bredvid varandra och betrakta något långt bort, planera för veden. Dricka skållhett kaffe.

Din vilja sitter i skogen handlar om en ung man i en liten by som funnits längre än vägen gått dit. Han har som blivit kvar, allt går på rutin. Han gör inte så mycket väsen av sig, hjälper grannarna, fixar med veden, åker till stan med gammvolvon för att proviantera. En dag hittar han plötsligt böckerna, undangömda i uthuset. Och börjar läsa. Då förändras allt, men samtidigt ingenting.

Just som med skogen blev boken flykten för mig. Att gå till skogs. I boken. Jag läste ut hela fastän den var tjock och det vart tyst i skallen. När jag gick ut sen och trodde att jag kände porsen fick jag för mig att det kanske var nå speciellt med det. När en fågel flög över mig, och kanske att det var vråken, fick jag för mig att det var något speciellt med det. Allt hade rätt vad det var blivit speciellt.

Han börjar också intressera sig för sin egen och byns historia. Är det inte konstigt att han inte vet vart han kommer ifrån? Varför vet han inte riktigt vem som är släkt med vem, eller hur saker hänger ihop? Via kaffe och fika försöker han pussla ihop pusselbitarna, det blir överväldigande och svårgreppbart.

Mattias Timanders debut Din vilja sitter i skogen är nog bland det vackraste jag har läst. Det är enkelt, poetiskt och drabbande. Jag kommer på mig själv att småprata på en dialekt jag inte alls kan, för berättelsen har flyttat in i huvudet. Det känns som om att jag ligger på sofflocket och lyssnar på när någon återberättar sin historia. Om byn, resan till storstan, böckerna och det litterära sammanhang han hittade där. Människorna som passerade förbi. Den stora undersökningen hon skrev på. Antikvariaten som besöktes.

Din vilja sitter i skogen är en berättelse om rötter, tillhörighet och längtan. Om kärleken till böcker och den tillhörighet det skapar. Men det är också en berättelse om känslan att inte riktigt höra till, inte riktigt hänga med i diskussionerna som förs, att nicka och hålla med, snappa upp det som går. Det är som svårt att beskriva vilket intryck den gör på mig. Att det dessutom är en debut är nästan provocerande. Jag ser fram emot att läsa mer av Timander.

Jag tänkte att det gjordes stor skillnad på arbete och arbete. Gruvan eller att vara i vedskogen eller dona på gården och hålla efter eller vara med båten och älgjakten, det var hederligt. Stå i butik eller andra finjobb där folk tänkte att man gjorde pengar. Det var att man trodde man var nå. Man ska inte få för sig att det ena är bättre än det andra. Inte glömma vars du kommer ifrån. Rötter tar hemskt lång tid att bränna.

Similar Posts:

• Tårar i snön och starkt kaffe
• Barnvagnar, bin och en och annan bulle
• En drömsk roman
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd
• Ge mig mitt liv. Nu.

Jag gillar på något sätt (och lite paradoxalt, jag vet) den grå vardagen med polisarbetet. Arbetet. Arbetsplatserna, de sura cheferna, meningsskiljaktigheterna mellan kollegor, kamratskapen. Det dåliga kaffet. Processen.

Släng in historiskt tröga metoder, lite nutidshistoria och sexism och jag är på. Tydligen.

Dancing Queen (numera tillgänglig även i pocket) är första delen i en ny deckarserie och utspelar sig i Stockholm 1976. På nattklubbarna är det disco som gäller, huvudstaden rustar till kungabröllop, det demonstreras mot kärnkraften, man lagar ugnsgratinerad kassler med annans eller går ut och äter en nymodig pizza. Missade man senaste avsnittet av MASH på TV så gäller det att pricka in reprisen.

Karin ”Kaiser” Johansson och Agneta Thorén är kvinnliga poliser i ett minst sagt mansdominerat yrke. Karin är gammal i gården på våldsroteln, men får likt förbaskat se sig omsprungen av mindre erfarna och kompetenta manliga kollegor. Agneta är nästan nyutexaminerad, men har ådragit sig en hörselskada vid explosionen i samband med ockupationen av västtyska ambassaden året innan, och har blivit förpassad till polisarkivet.

Okej, jag är nördig nu, men tänk dig att samla allt polismaterial och inte bara hålla ordning på det, utan få det sökbart och användbart – vilket ju är centralt – men utan tillgång till datorer. För någon som åtminstone knappt minns en tid innan persondatorerna, och förmodligen ännu mer nån som är uppvuxen med smarttelefoner, är det inte helt lätt att föreställa sig.

Årets polishändelse är gripandet av en bordellmamma som i romanen går under namnet ”Gammelhäxan”. Mäktiga politiker och mediepersoner ryktas vara inblandade. Tydliga paralleller finns till det som brukar kallas Bordellhärvan eller Geijer-affären, men jag kan inte riktigt redogöra för hur nära verkligheten Rudberg lägger sin intrig.

Karin har en gammal aspirant som hon handlett, Mollan, som arbetat med fallet på sedlighetsroteln – de flesta kvinnor i kåren verkar hamna bland ”kärringarna på sedligheten” – och Karin oroar sig för henne. Hon är inte sig själv, verkar jagad och orolig, och en dag kastar hon sig framför ett tunnelbanetåg. Eller blir hon knuffad?

Karin och Agneta närmar sig långsamt varandra kring fallet, men Agneta har också personliga erfarenheter som knyter an till Karins utredningar. Hon är ensamstående mamma till en liten dotter och någon, gissningsvis dotterns far, förföljer henne.

Hur alltsammans hänger ihop börjar Dancing Queen bara skrapa på ytan till. Vissa frågor får sina svar, men mycket leder också vidare mot nästa del, Killer Queen, som ska komma ut framåt vintern. Bara att räkna ner, med andra ord.

Similar Posts:

• Östermalmsfasoner och mörka hemligheter
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Undercover i Ku Klux Klan
• Obönhörligt som tidvattnet