Till den lilla staden Dooling anländer Evie i samma stund som en pandemi blossar ut över jordklotet. Kvinnorna världen över försvinner in i en märklig sömn och omsluts av vita trådliknande kokonger. Kvar står männen och försöker handskas med att deras fruar, mödrar, döttrar och systrar blir okontaktbara. Vid försök att avlägsna kokongerna vaknar kvinnorna till liv och blir livsfarliga.

Räven retirerade några steg och vädrade. Han tyckte inte om det vita – det vita var avgjort levande, och avgjort ett helt annat väsen än dem han var förtrogen med. Till och med på håll hade det vita en stark vittring som var en förvirrande blandning: det fanns blod och vävnader i doften, och intelligens och hunger, och ett inslag av djupaste jord, rävgrytens rävgryt. Och i den väldiga bädden, vad sov där? Inte en räv, det var han säker på.

I Dooling händer märkliga saker som pekar på att Aurorapandemin kan ha en koppling till trakten. Den nyanlända Evie är nämligen den enda kvinnan i hela världen som vaknar om hon somnar.

Polischefen Lila och hennes man Clint, som är psykolog på det lokala kvinnofängelset, kämpar med att hålla kvinnorna vakna och när de väl somnar hålla dem trygga. Runt om i världen går män till attack mot de farliga uppvaknade kvinnorna, på andra ställen utnyttjas de fortfarande sovande. För att skydda sina nära blir männen desperata på jakt efter ett botemedel. När staden blir allt mer dominerad av männen utlöses en kamp på liv och död.

I samarbetet mellan far och son är det omöjligt att se vem som har skrivit vilken del. Däremot lyser Stephens kärlek för småstadsfolk igenom. Historien är helt okej, skräcken är trist, men det är mängden av små porträtt av varje individ som gör berättelsen och driver den framåt. Varje karaktär har sin egna historia som har format dem till det de är idag och som är avgörande för hur berättelsen fortgår.

King och King bygger upp en tankeväckande historia som utforskar en rad samtida ämnen: feminism, mäns våld mot kvinnor, polisvåld och fake news. Bokens stora tema och den fråga som utforskas är: Vilka krafter släpps lös när kvinnorna inte finns kvar på jorden och männen står ensamma kvar?

Det är alldeles för ovanligt att män diskuterar mansrollen. Här har far och son gjort ett tappert försök. Frågan är om de lyckats?

Similar Posts:

• Mardrömslik sömnsjuka
• Längtan som leder vilse
• King kan bättre
• Nä, kan vi det här nu?
• Come as the King, you best not miss

Den första novellen jag läser är Lussiferda av Karin Tidbeck. Den utspelar sig på två tidsplan. En vuxen kvinna besöker sitt föräldrahem en dag i december. Över henne kastar sig minnet från en lucianatt för tjugotre år sedan. Nuet är en samlad bild av yttre förändringar. Pappan är cancersjuk, mamman är mindre än förra året (har hon krympt?) och vissa caféer i Stockholm är borta. Spänningen ligger mer i dessa detaljer av grå vardag än i det gamla minnet som flikar sig in. Men lite otäckt är det när novellens huvudperson åker ut till sommarstugan på årsdagen av kompisarnas försvinnande. Ovisshet är alltid otäckt.

Stephen King har en man som huvudperson i sin berättelse Lite krasslig, bara. Han är gift, hundägare och arbetar på Manhattan som reklammakare, en gammaldags titel för Content Manager och Copywriter. Hans kreativa kurva verkar vara på nedåtgående, men han håller fasaden uppe inför kollegerna. Det småpratas med hisskötare i bostadshuset och hela tiden svävar en förskräcklig lukt i berättelsen. Jag gissar tidigt vad som orsakar lukten men King snickrar skickligt med sina dramaturgiska verktyg. Det är god underhållning om läsaren gillar makabra inslag.

Den svartaste novellen är Den svarta katten av Edgar Allan Poe. Det svarta består i att allt är svart. Huvudpersonen är gravt alkoholiserad och drabbad av svår förföljelsemani. Det svartas djup tränger fram på sidorna på ett mycket effektivt sätt. Allt återberättas av huvudpersonen dagen innan han ska avrättas – ty han har sådana kval att han vill lätta sin själ. Det här är en makalöst bra skriven novell!

Sommaren ute i skärgården förknippar jag med skön avkoppling. Där finns runda klipphällar att glida nedför i det bräckta vattnet som Östersjön består av. Här utspelar sig novellen Nattrodd. Jag blir stormförtjust i de två kvinnorna Alice och Monika som paddlat ut till en ö för att tälta en natt. De har gjort så i femtio år. Nu är deras kroppar stela och omaket med tältandet är lätt att leva sig in i. Hur kan ett skräckscenario uppstå i detta vänskapliga umgänge med inslag av sommaridyll? Jo, det finns alltid ett förflutet som slår tillbaka. Den ljuva miljön kontrasterar stort mot de oväntade händelserna. Ajvide Lindqvist har en fenomenal förmåga att blanda in skräck i den svenska tryggheten. Om du gillar den här novellen ska du absolut ge dig i kast med romanen Lilla stjärna som utkom 2010, där allsång på Skansen ramas in av något som går utom mänsklig kontroll.

Similar Posts:

• Följ med bakom kulisserna
• Vintermörker
• Förskräckligheter i listform
• En del dårar lurar sig själva, antar jag
• Något är kajko

Men när nu Outsidern dyker upp är det något i beskrivningen som gör mig nyfiken, och jag plöjer hungrigt de första 200 sidorna bara för att upptäcka att detta är… del fyra i Mr Mercedes-trilogin. Varför han och förlaget inte lyfter detta mer kan man undra, men King är inget om inte övertydlig med backstoryn, så jag är snabbt inne i det ändå. Storyn känns, inte minst nu runt filmversionen av IT, som klassisk King: ett barn hittas brutalt mördat i en liten stad, polisen hittar överväldigande bevis – vittnen, fingeravtryck, DNA, hela midevitten – som pekar ut en lokal man som alla känner, griper honom under stort offentligt hallaballoo… bara för att upptäcka att han har ett perfekt alibi: vittnen, fingeravtryck, DNA, hela midevitten visar att han var 10 mil därifrån. Och de rättskaffens (om också övernitiska) poliserna måste börja fråga sig vilken slags människa som kan vara på två ställen samtidigt, hur mycket de faktiskt vet om hur världen fungerar, och om de har förstört en människas liv i onödan.

Outsidern vill gifta ihop deckare och skräck och öppnar upp ganska stora möjligheter, men även om King som vanligt kan snickra till både välbekanta sympatiska arbetarklassroller och guckiga våldsscener med ögonen förbundna känns det aldrig riktigt som om han får berättelsen att hålla ihop. I stället för att den där konflikten mellan två genrer skakar fram nya vändningar kommer snarare den moderna deckarens CSI-bevisdetaljrikedom i vägen för skräckens behov av att acceptera något till synes omöjligt; stora delar av romanen blir evighetslånga diskussioner och grubblerier medan jag som van Kingläsare sitter och skriker ”JA, monster finns, GET ON WITH IT!” Någonstans där tappar han också bort att låta monstret faktiskt stå för något annat än en bekväm ursäkt att fylla 600 sidor. Det känns som om romanen bara snuddar vid idéer – mobbmentalitet, klantänkande, syndabockande, försoning, kultur- och klasskrockar – som en King i högform både har gjort och hade kunnat göra mycket mer med. Och när 71-årige Kings 40-åriga huvudpersoner år 2018 sitter och minns sin barndoms Beatlesplattor måste jag undra lite om man verkligen kan lära gamla hundar sitta.

Det sagt så är det ju med King som med pizza; även lite halvdassig är han bättre än ingen pizza alls. Även när han ordbajsar som mest, och även om John-Henri Holmbergs översättning är så slarvklumpig som svensk Kingtradition kräver (Björnarna möter Dragons i baseball, kavajer blir jackor från en sida till en annan, etc) är han aldrig tråkig. Här och där finns passager som naglar fast mig och får mig att glömma världen medan jag febrilt bläddrar mig fram, här finns det där udda kamratgänget han nästan alltid sätter ihop så väl, och här finns – om än inte på varje sida – något av det som en gång gjorde mig till ett fan. Det är skönt att ses igen. Låt oss ta en fika nån gång, Steve.

Similar Posts:

• King får ett återfall
• Skräckmästaren kan även då själva skräcken är trist
• Dålig täckning
• Följ med bakom kulisserna
• Kungen av kioskvältarna

Den tunga och påkostade bok som nu ligger i min hand är också resultatet av en liknande gräsrotsfinansiering. Efter att Kim W. Andersson länge arbetat med ett ambitiöst och oupphörligt expanderande självbiografiskt projekt tog den erfarna serietecknaren och förebilden Peter Snejbjerg honom under sina vingar. Diskussionerna dem emellan ledde till att Andersson började röra sig mot att skapa kortare seriestories och så föddes konceptet Love Hurts, i skärningspunkten mellan skräck och passionerad kärlek. De episodiska och fristående historierna växte fram en efter en och när de nu finns att ta del av i en samlingsvolym går det verkligen att utläsa den kreativa frihet och lekfullhet som grundidén tillåter. De romantiska möten som utmynnar i blodiga och ofta oväntade vändningar för både läsaren och huvudpersonerna utspelar sig på främmande planeter, i vintriga japanska landskap, på slott, i skolkorridorer och i biosalonger.

Det vimlar av popkulturella referenser och kända personer (Liv Strömquist! Shirley Temple! Steve Buscemi!) blir castade av Anderssons penna. De som är bekanta med Anderssons andra verk såsom Alena och Astrid kan upptäcka tidiga versioner här. Det är rysligt och kul, ofta på samma gång. Allteftersom svängarna tas ut på olika vis blir det alltmer förståeligt varför Kim W Andersson återkommit till vinjetten efter andra kreativa projekt.

Mot slutet av boken har andra fått bidra med texter som kretsar kring tematiken i Love Hurts. Här skriver psykologen och författaren Jenny Jägerfeld intressant om kärlekens bakomliggande drivkrafter, Kalle Lind från podden Snedtänkt om skräckens gotiska dragningskraft och komikern Jesper Rönndahl om hjärnans närliggande reaktioner på hat och förälskelse. Här finns också fanart av andra serietecknarpennor och originalskisser. Om grundmaterialet är tämligen jämnstarkt, även om det är ganska lätt att plocka ut favoritepisoder under läsningen, så är extramaterialet för det mesta underhållande även om vissa bidrag känns aningen överflödiga. Men sammantaget torde den här luxuösa samlingen utgöra något av en guldgruva för den som gärna tar sig an verk av Stephen King, Sara Bergmark Elfgren (som för övrigt medförfattat en av historierna här) eller, på grund av dess bredd, egentligen de flesta former av skräckangränsande popkultur.

Similar Posts:

• En del dårar lurar sig själva, antar jag
• Though Love
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Kärlek i coronans tid

Kvinnan intill på restaurangen sneglar på boken jag läser när jag äter min lunch.

”Vad glad jag blir att få frågan”, säger jag. Framför mig ligger Jack of Spades av Joyce Carol Oates. Jag introducerar min lunchgranne för huvudkaraktären, en manlig författare som stjäl bokidéer från en kvinna i grannskapet.

Hon nickar mot mig och säger att hon läst många böcker av Oates men haft uppehåll några år då hon tyckte att skildringarna av det amerikanska samhället blev allt dystrare.

”Jag tror hon drivs av en stark vilja att undersöka olika aspekter av USA”, fortsätter jag men går inte vidare i resonemanget. Oates rikliga produktion – där några alster skrivits under pseudonym – kan inte avhandlas under en lunch. I stället tittar jag på boken som ligger uppslagen på sidan 120.

”Jag kan inte undgå att se paralleller i historien där kvinnliga konstnärer ställts i skuggan. Varför har Carl Larsson nått stjärnstatus och inte Karin Larsson, hans fru?”

Här nickar min lunchgranne ivrigt tillbaka mot mig när jag refererar det jag nyss läst.

”Men boken är underhållande också. Där finns blinkningar till Stephen King och Edgar Allan Poe. Om läsaren är hemma i skräcklitteraturen kan jag tänka mig att romanen erbjuder ett och annat fniss.”

Kvinnan intill är klar med sin lunch och reser sig upp för att gå. Hon vänder sig till mig med orden:
”Jag kanske ska ge Oates en ny chans?”

Några dagar senare har jag läst ut boken om den manlige ”nestseller”-författaren som inte tycks vara nöjd med att hans böcker bara säljer så där lagom. Inkomsterna räcker till köp av ett fint hus, till bekostandet av tre barns universitetsstudier. Tre av hans romaner har filmatiserats. Men nej. Det är som om han förtärs av avund mot försäljningsmässigt oslagbare Stephen King. Och han provar att skriva blodigare alster under pseudonymen ”Jack of Spades”.

I huvudet på bokens huvudperson pågår en kamp mellan två röster och paranoian växer sig allt starkare. I små antydningar förekommer hågkomster ur minnet som gör att jag stundtals ser en personlighetskluven människa framför mig, likt Doktor Jekyll och Mr Hyde. Berättarjaget konsumerar alkohol – men för honom är mängderna normala. När han inte minns hur ett glas vin hamnade i handen, skapar han en bild av att det nog var hans lagvigda maka som nyss gav honom glaset.

Intrigen är rafflande uppbyggd. Oates ger ingen plats åt psykoterapeutens diagnoser och är heller inte ute efter att närma sig sin huvudperson med ett populärvetenskapligt grepp. Hon kastar in läsaren i en flämtande hagalenskap där bristen på lyhördhet är total för livskamraten som en gång lade författarambitionerna på hyllan.

Oates använder två olika verktygsuppsättningar i sitt berättande. Med en uppsättning skruvar och hamrar hon fram en story som kan sorteras in i spänningsgenren med skvättande blod. Den andra verktygsuppsättningen förankrar händelseförloppet i ett nutida amerikanskt samhälle. Ett aktuellt exempel är antydningen om att förlagsbranschen har en förlegad kvinnosyn:

Om Haider hade varit mer attraktiv, eller mer feminin på något sätt, hade hon kanske lyckats förmå en förläggare att läsa hennes verk på allvar och hjälpa till att revidera dem så att de kunde ges ut. Men så blev det aldrig.

Tyvärr tycker jag att soppan blir för tunn. I ljuset av Oates’ mångåriga författarkarriär hade jag förväntat mig en inblick som sträckte sig utanför hennes eget yrkesutövande.

Men Jack of Spades kan givetvis rekommenderas till den som vill bli påmind om att självupptagenhet, ohörsamhet, avund, girighet och isolering är ingredienser som tömmer en människa i stället för att ge energi.

Similar Posts:

• Den amerikanska mardrömmen
• Angeläget om unga kvinnors förutsättningar
• Tugg, tugg, tugg, guldkorn, tugg
• King kan bättre
• Oates/Smith/Kelly på tomgång

Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något på ett papper medan han, med stora knäppta händer, studerar vad hon skriver. Nere på omslaget finns kemiska formler, e-kolvar, mätglas och provrör. Titeln Blybröllop framträder starkt i glittrande grått. Allt omgivet av en grågrön bladliknande ånga. Vad väntar?

På bokens första sidor får man veta att allt redan har hänt. För snart sex år sedan. Då de varit gifta i trettionio år. Nu skriver huvudpersonen, den pensionerade bibliotekarien Irene på sextiosju år, ner hela historien i en liten anteckningsbok, som hon fått av sin mor som examenspresent år 1960. Innevarande år skulle makarna firat blybröllop. Texten är Irenes ”eftermäle”, hennes ”testamente” om hur hon som är ”så snäll blev en mörderska”.

Sen följer Irenes berättelse som går tillbaka till barndom, ungdomstid och äktenskapet med Horst, elektriker och kabeldragare men framför allt hustyrann av värsta sort. Horst tar plats med sina teknikgrejor men inte minst med sina färdiga och mossiga idéer om högt och lågt som han vädrar i tid och otid. När Irene invänder hugger han av med sitt favorituttryck: ”Inga känsloargument, tack”.

Irene genomgår en bildningsresa från påver barndom till bibliotekarie. Böckernas värld blir hennes fristad. På hemmaplan utvecklar Irene överlevnadsstrategier för att klara av livet med Horst. Snart behöver hon dem även på biblioteket där en ung, hipp bibliotekschef med ”någon medioker medieutbildning” inför både karaokehörna och kontorslandskap.

Men en dag får Horst Irenes bräddfulla bägare att rinna över i och med att han har kastat bort en del av hennes böcker – bland andra Stolthet och fördom – som hon förvarar i ett krypin i deras källare. Horst som lagt rabarber på hela vindsvåningen (hans ”audiotek”) börjar nu gå lös i hennes lilla vrå.

Irene hittar en liten låda med sin mors gamla gardiner och tillhörande blytyngder som ska sättas i fållen för snyggt fall. Ett omen? En liten vink från andra sidan graven? Hon är beläst – hon vet att redan de gamla romarna använde sig av bly för att ta nära och kära av daga. Hon utvecklas till värsta hemmakemisten och skrider noggrant till verket för att skapa sig ett liv i frihet. Horst – självuppfylld och uppblåst – lägger inte alls märke till hennes ”långkok” i köket.

Snart får kaffet en ny smak och Hors darrar, magrar, tacklar av. En dag bryter han benet och hamnar på sjukhus. Hemma igen men rehabiliteringen går så att säga åt fel håll. Horst sover mest medan Irene lever upp, tar huset i besittning: ”Nuförtiden anstår det mig inte att göra mig mindre än vad jag är”, tänker hon med en tydlig blinkning åt Edith Södergran. Hon till och med läser en del högt för den kraftlösa Horst som visar sig vara ”inte obildbar”.

Irene har inga betänkligheter – varken etiska, religiösa eller moraliska. Det som sker är bäst. Man kunde invända att det finns skilsmässa för alla gifta (!) olyckliga. Men Irene vill ha standard och ekonomisk trygghet också. Bäst för alla om ena parten tvingas lägga ner kablarna för gott.

Blybröllop är en skickligt ihopsatt roman. Inför varje kapitel finns ett citat av en författare eller artist och på flera ställen finns utdrag ur äldre uppslagsverk. Här formbarligen strösslas det med litterära referenser (till Bill-böckerna, John Irwing, Edith Piaf, Tolkien, Stephen King, Einstein, Thoreau, Seneca etcetera). Bara det om något!

Kapitlen är relativt korta. I texten finns dråpliga oneliners, till exempel ”Nuförtiden är det jag som har makt över fjärrkontrollen”.

Som sagt, första ansatsen av läsningen var något kluven. Det här är inte en deckare. Irene kommer undan lagens långa arm. Bokens genre är närmast en satirisk underhållningsroman. Och Blybröllop är underhållande. Surgubbementalitet och härskartekniker av olika kaliber finns överallt så igenkänningsfaktorn är hög.

Det har skrivits förvånansvärt många böcker i olika genrer de senare åren om kvinnor i alla åldrar som dras med ”drittseckar” och lever på andras (mäns) villkor. Några är Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, Agnes Lidbecks roman Finna sig eller Kristina Sandbergs trilogi om Maj. De här kvinnokaraktärerna kämpar ofta med en starkt undertryckt ilska. Men några får nog, som i till exempel Britt-Marie var här (av Fredrik Backman) eller Den ljuva giftkokerskan (av Arto Paasilinna) och börjar ta ifrån sig och ta för sig. Så även Irene i Blybröllop.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• En modern klassiker om ras
• Ett tryggt författarskap
• Inte ett bröllop att minnas
• När förutsägbarhet blir en konstart

Detta är, förstås, inte något som hänt på riktigt. Om du tycker detta låter som något ur Stephen King finns det ett skäl att varje kapitel föregås av citat ur Lida och Stark. (Man kunde dra en och annan parallell till Bret Easton Ellis Lunar Park också.)

Baserad på en sann historia är en lögn men, får man anta, en lögn med en hel del sanning under. de Vigan lägger ett alltmer desperat försvarstal i Delphines mun medan hon bit för bit isoleras och mals ner av L:s manipulationer; fiktionen är inte en lögn, ärlighet och sanningsenlighet är inte samma sak, det finns inget sådant som en objektivt sann memoar, det är inte sunt att kräva absolut Sanning av filmer och romaner som om enbart en människa uppfläkt naken för världen med alla sina verkliga komplex kan ha värde. Romanen kan göra något större än bara att redovisa fakta. Samtidigt gör hon också en rejält underhållande roman av det, och 400 sidor bara flyger förbi. Men ändå … Någonsin haft känslan av att läsa en Riktig Litterär Författare som bestämt sig för att kliva ner och leka i genreträsket en liten stund, bara för att upptäcka att det inte nödvändigtvis är så mycket enklare? Som psykologisk thriller är den lite för säker och twisterna lite för uppenbara. Som en som kommit att bli allergisk mot Based On A True Story-historier vill jag älska detta, men samtidigt känner jag att om hon nu vill visa att fiktionen kan göra saker självbiografin inte kan, så ställer det nästan krav på romanen att briljera, att flyga, att sjunga på ett sätt den inte riktigt gör. Hon skriver medryckande, hon ljuger glatt så näsan växer, hon leker med metalagren, men när hon levererar sin avslutande twist flinar jag och nickar uppskattande men ungefär där stannar det. Jag får aldrig de rysningar efter ryggraden som t ex Underjordiska dagar gav mig.

Men därmed inte sagt att det inte är en bra roman. Ett respektfullt men lekfullt långfinger mot att målas in i ett hörn, en ärlig och sann lögn, en roman full av frågetecken som inte knyter ihop allting alltför snyggt. Familjeunderhållning som man inte kan lita på. Encore, madame.

Similar Posts:

• Allt för våra följare
• I de seendes rike är den enögda
• Vackert om en förrädisk sjukdom
• Ett lågmält skrik
• När orden försvinner

Bandets kryptiska men poetiska texter (många av dem skrivna av kända avantgardeförfattare som till exempel Patti Smith, Richard Meltzer och John Shirley) om konspirationer, mc-gäng, UFO:n, andra världskriget och ond bråd död är perfekta att använda som krydda till berättelser som strävar efter ta läsaren bortom sin trygghetszon. Det här var något som Stephen King tidigt insåg, flera av hans böcker har inslag av Blue Öyster Cults lyrik och upptakten till TV-serieversionen av Pestens tid ackompanjerades dessutom av nästan fem oavbrutna minuter episk apokalypspop i form av The Reaper.

Robert Gailbraith är pseudonym för J K Rowling, berömd för sina Harry Potter-böcker. Jag är inte dummare än att jag inser att hårdkokta deckare är ett helt annat marknadssegment än Potter-böckerna och att det finns något slags marknadslogik i användningen av pseudonym, men vill ändå fastslå att det här med pseudonymer enbart är trams och åter trams och är helt meningslöst i den verkliga världen utanför förlagets PR-avdelning (med undantag om författaren lever under skyddad identitet).

Hur som helst så är J K Rowling ett stort Blue Öyster Cult-fan och förutom att varje kapitel inleds med ett citat (det är så många att jag inte har orkat räkna dem, men citatförteckningen i slutet täcker tre sidor), så är bokens titel lika med titeln på inledningsspåret på tredje albumet Secret Treaties. Hon låter också en sångtext spela en väsentlig roll i själva intrigen och dessutom dyker huvudsångaren Eric Blooms namn upp vid flera tillfällen.

Att jag uppehåller mig så mycket vid det här Blue Öyster Cult-spåret är för att det är bokens största förtjänst: den torde ge en rejäl marknadsföringsskjuts åt det här lite bortglömda och obskyra bandet.

För boken i sig är inte mycket att hurra för. Tyvärr, för jag ville gärna gilla den.

Det känns lite förmätet att säga det om en författare som väl vid det här laget har sålt fler böcker än det finns atomer i universum men det finns något gymnasialt och egendomligt antikverat över texten. I alla fall i den svenska versionen som är den som här recenseras.

Trots att handlingen utspelar sig bland lustmördare, pedofiler, strippklubbar och knarkare så är språket och psykologin veckotidningsnovellens. Här pressar till exempel den ena huvudpersonen ner sitt ”blossande ansikte” i kudden när hon tänker på den avståndsförälskelse som hon trånar efter i nästan sexhundra sidor utan att göra något åt saken, här förirrar sig ögon bort (och nu talar vi inte om att någon fått dem utskurna), man ”frukosterar” och minnen ”gnager” och människor visar sin ”mjukt okonstlade vänlighet” och så vidare i all oändlighet.

Den andra huvudinvändningen är porträttet av skurken. Han är jätteond. Jättejätteond. När vi lånar hans perspektiv tänker han onda tankar. Enbart. Det är möjligt att det finns människor som är så jättejätteonda, till och med troligt, men det gör dem inte mer litterärt intressanta för det.

När Rowling vägrar att ge några intressanta dimensioner till personen som driver handlingen framåt, inkräktar det på bokens integritet. När språket inte tillåter karaktärerna att få liv finns det heller ingen trovärdighet och det är omöjligt att engagera sig i gåtans lösning, det som är själva grundbulten i en kriminalroman.

Om dessutom texten, i alla fall den svenska, mer andas som något ur Fem-böckerna snarare än ett drama i undre världen och några av lösningarna till ledtrådarna skulle kunna ha kläckts av manusförfattarna till Midsomer så blir det inte så mycket bevänt med vad som kanske var en bra idé från början.

Similar Posts:

• Idén är styrkan
• Detektiver i maktens korridorer
• Vem gillar Rowling?
• Harry Potter finns INTE på nätet
• Passar i samma ram som första boken

Det måste nog sägas på en gång: Sista vakten bör inte läsas fristående. Gör man det utan att ha läst Mr Mercedes och Den som finner kommer man att bli besviken. Tyvärr blir man det ändå, men med dem i bagaget så sätts i vart fall de två första delarna ihop till en sammanhållen enhet. En helhet där det totala resultatet är bra, även om denna avslutande del tveklöst är kedjans svagaste länk.

Det som håller samman hela serien är det fasansfulla vansinnesdåd som inleder den första boken. En händelse av exempellös grymhet som inte bara drabbar de direkta offren utan även skapar en utgångspunkt för ett flertal personer med varierad relation till händelsen.

Huvudpersonen är den pensionerade kriminalaren Bill Hodges som innan han gick i pension arbetade med (såklart) just det fallet. Hodges är ganska mycket en stereotyp av den pensionerade kriminalaren, men man får uppfattningen att det är ett mycket medvetet val från författarens sida då det försätter läsaren rakt in i deckarvärlden trots att det står Stephen King på bokens rygg. Fallet klarades naturligtvis inte upp och som alla lite schabloniserade f.d. kriminalare gnager det i hans medvetande. Men så startar en händelsekedja där han plötsligt inte längre är pensionären Bill Hodges utan privatdetektiven Bill Hodges och får med sig ett litet persongalleri kring sig som hänger med i hela trilogin. Och en lösning på det tidigare ouppklarade fallet, om än inte ett som är helt och hållet tillfredsställande för Bill.

I den andra delen, Den som finner, ligger händelserna från första delen mer i bakgrunden även om många beröringspunkter finns. Här rör sig mysteriet kring litteratur, där ett gammalt mord på en påhittad, lite J.D. Salinger-influerad författare visar sig ha olösta bottnar. Bottnar som via en tonårig pojke leder till ännu ett fall för Bill Hodges.

De första två delarna kan läsas fristående och här finner man inga spår av det övernaturliga samtidigt som King behåller sin utmärkta förmåga att skapa bra karaktärer och gestalta det samtida Amerika utanför storstadsmetropolerna (dock måste det påpekas att romanerna inte utspelas i en småstad i Maine, utan i en icke namngiven mindre storstad i Ohio). Och naturligtvis genom att skapa spänning. Tyvärr faller saker ihop lite i den sista delen där övernaturligheterna ändå smyger sig in i bilden, och det samtidigt som deckarförfattaren King saknar mycket av det mystiska som skräckförfattaren King behärskar så väl. Bill Hodges är ju f.d. kriminalare och hans krav på att exakt och metodiskt kunna redogöra för vad som skett blir en tråkig miss-mash där inga lösa trådar eller tvivel finns kvar för läsaren. Inte minst i en uttalad deckare så borde inslag av övernaturlighet lämna just det lite öppet för tolkning, mer X-files och mindre Agatha Christie när lösningen redogörs!

Nej, det är lite tråkigt att se hur han under dryga två böcker till synes helt lämnat sitt missbruk, men att han ändå trillar dit just som man tänker att han inte bara klarar av utan faktiskt också gör sig bra som deckarförfattare. Samtidigt är det ju ändå som missbrukare man allra helst vill ha honom: inte sovandes över ett skrivbord fullt med spritflaskor, tabletter och marijuanafimpar men som den skräckromansmissbrukare inget Minnesotaprogram i världen kan råda bot på.

Similar Posts:

• Följ med bakom kulisserna
• Come as the King, you best not miss
• King kan bättre
• Vådan av alltför intensiv släktforskning
• Skräckmästaren kan även då själva skräcken är trist

Det här är några nedslag i mina otäckaste skräckupplevelser, några av de som verkligen bränt sig fast. Vad som triggar igång ens eget skräckcenter och vad som dyker upp på ens näthinna precis då ljuset släcks på kvällen är förstås väldigt individuellt. Metoden med vilken 100 Hemskaste är uppbyggd breddar dock perspektivet på skräckig kultur. Det är inte bara det som skrämt Dahlgren allra mest som får ta plats utan även mysrysliga viktorianska spökhistorier, konsumtionskritiska zombiefilmer och fiktiva städer intar positioner. Hon diskuterar sitt förhållande till skräck, hur det förändrats genom livet och plockar fram det som stannat kvar som en till synes evig källa till kalla kårar.

Att texterna tidigare publicerats som inlägg på bloggen Dark Places känns logiskt, i och med det djupt personliga och direkt tilltalande språket. Ett intryck som förstärks av att Helena Dahlgren ofta kastar in referenser som inte alltid förklaras, meningen ”den som fattar, fattar” dyker upp på ett par ställen. Något som är både till för- och nackdel. En gillar ju att vara den som fattar och även om den nördiga känslan oftast är charmig hade nog boken vunnit på att klistra in några förtydliganden här och var. Att utgivningen av boken sammanfaller med att Modernista under året ger ut en mängd klassiker med skräcktematik (Rebecca av Daphne du Maurier, Bram Stokers Dracula, Edgar Allan Poes Den svarta katten, Oktoberlandet av Ray Bradbury osv.) som finns med bland listplaceringarna känns som en smart strategi från förlagets sida. Det är ju främst en bok bestående av tips så det passar ju bra att några av de äldre böckerna kommer i nya utgåvor.

Texten är en spännande och bred blandning med en viss förkärlek för det gotiska, viktorianska, anglofila. Både mainstream och mer obskyrt, gammalt och modernt ryms bland sidorna, vilket gör att alla läsare lär kunna plocka ett helt gäng oväntade och tidigare okända russin ur boken. Det är helt enkelt, precis som i den mest kusliga scenen i David Lynchs film Mulholland Drive som figurerar på listan, svårt att lista ut vad som lurar runt hörnet. Intresset för skräckgenren förknippas för många med tonåren men det omväxlande sköna och skrämmande med skräckkulturen följer med en genom hela livstiden och förtjänar att tas på allvar. Det ger 100 Hemskaste många starka bevis på.

Similar Posts:

• Vampyren och det moderna samhället
• Tills det krasar
• Ständigt hotade idyller
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Som på film