Kuriosakabinettet uppstod ur den radikala expansion av det mänskliga vetandet som de stora upptäcktsfärderna innebar. Samlingen var ett sätt att strukturera världen, att spegla makrokosmos i mikrokosmos. Den skulle åskådliggöra den enhetliga ordning som dolde sig i tillvarons förunderliga brokighet. I kuriosakabinettet förenas magi, kunskapssökande och estetik.

Wunderkammer utgavs ursprungligen 2008, nu finns den som del av N/L:s poesibibliotek med förord av Sebastian Johans. Med denna samling har Andtbacka byggt upp sitt eget kuriosakabinett och fyllt det med objekt, ord – och kuriosa. Det är ett kabinett där total jämlikhet råder mellan såväl objekt som ord, där läsaren får stå och se på medan Andtbacka undersöker dem ur varje vrå och vinkel, vänder dem ut-och-in och upp och ner, förstorar upp och förminskar, tar isär och sätter ihop i nya former. Det är ett konstnärligt experiment som tänjer språket till sitt yttersta – som Sebastian Johans skriver i bokens förord ”Syntaxen leker och har kramkalas”, men också en hyllning till språket, orden, objekten, en kärleksfull gest till den som samlar på objekt eller ord och en motkraft till den minimalistiska våg som går över världen och som vill ”declutter” allt som inte sitter fastskruvat i golvet.

Och visst är det kanske så att tingen har någonting, att de samlade så här och belysta på det här sättet kanske säger något om universum och människan. Om inte annat finns en tjusning i den lekfullhet med vilken de visas upp och placeras sida vid sida, som t.ex. i dikten ”Ting”:

skrot, skräp och rester
flänsar, fjädrar, ruttna madrasser
underliga apparater
som sedan länge slutat fungera
…
arc de triomphe, big ben, den lille havfrue
klippböcker, postorderkataloger
spiralgalaxer, stoftkorn
enhörningshorn, spindelmuttrar, diverse

Genomgående finns detta utjämnande av världen där arc de triomphe får samma uppmärksamhet och värde som ruttna madrasser. Det går i linje med en objektsorienterad ontologi (eller OOO, som det också kallas) som blivit poppis inom konst de senaste åren, där en installation kan bestå av vanliga föremål som ställs ut och betraktas som konst – mycket likt vad Andtbacka gör här. Objekten får äntligen ta samma plats som det klassiskt vackra och stråla utifrån sina egna premisser – en möjlig tolkning om man är vänligt lagd. En annan tolkning är att Andtbacka här belyser en soptipp fylld av diverse saker som får manifestera människans fixering vid saker och konsumtion. Det är upp till läsaren att avgöra – men ett är säkert: vi har en relation till objekten som finns runtomkring oss och de bär alla på en historia.

Centralt i samlingen är också språkvrängandet, som en ytterligare dimension till förståelsen och värderandet av verkligheten. Det syns tydligt t.ex. i dikten ”Nya världen”, där texten inte bara jobbar grafiskt med en typsnittsstorlek som får växa och sedan minska, utan där också orden bryts upp och presenteras i olika versioner av samma, upprepade strof:

nGar hhemåt i käveln lälvs grästrsåkelt
emykan aårdsstaketet ch ldiezerbyggnoden.
Sewn uhhrd rlu lou såmtsun rodnay i pav
(…)

Denna språkmaterialism bryter upp hierarkierna ytterligare – inte bara ifrågasätts objekten i sig, utan också orden som betecknar dem. Ett spännande inslag i relation till detta är avsnittet om ljudinspelningar genom tiden – hur teknisk utveckling har medfört att uttalade ord kan tillåtas fastna på och kopplas samman med objekt som kan bevaras. På så vis undersöks också orden i relation till objekten, det väldigt mänskliga sammanlänkas med det materiella.

Det är finurligt, stundtals vackert, märkligt och spännande i sin språkpolitiska handling. Wunderkammer är ett lekfullt och nyfiket idéexperiment som skvallrar om – som Andtbacka själv konstaterar i dikten ”CV” (”Jag kan: språk/Jag kan: räkna upp saker”) – en författare som kan språk och vad som går att göra i dess utkanter. Men någonstans stannar diktsamlingen halvvägs – det blir som att presenteras för en rad uppfinningar och konstatera ”titta, så kan man göra!” och sedan röra sig vidare i världen, möjligen med en något bredare förståelsehorisont men utan att ha blivit berörd i själen. Det, förstås, beror på vad ens själ ömmar för: är det vår relation till objekt, ordens materialistiska aspekter och böjandet av dem i omöjliga vinklar, ja då blir man säkert hänförd på djupet av att få titta in i denna Wunderkammer.

Similar Posts:

• Om viljan finns – är det ganska naturligt
• Mitt i levandet
• Sprittande om kärlek och begär
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikt värd översättning

Han fråntogs sin tjänst, sitt hem med bibliotek samt medborgerliga rättigheter, men lyckades undgå att bli dödad, trots att han inte gömde sig. Som ”undermänniska” tvingades Victor Klemperer att arbeta hårt i diverse fabriker och i lantbruket, men han upphörde aldrig att forska inom sitt fält, filologin, som den vetenskapsman han var.

Filologen ägnar sig åt språkanalys. Men Victor Klemperer och de övriga som var förvisade till det så kallade ”judehuset” i Dresden fick inte äga eller låna böcker, prenumerera på tidningar eller lyssna på radio, än mindre skriva. Det sistnämnda gjorde Victor Klemperer ändå i lönndom. Efter sig lämnar han en omfattande dagbok som blivit berömd. Han gjorde också språkstudier utifrån allt i Tredje rikets vardag som han kunde komma över. Han tjuvlyssnade på radion i fabriken, överhörde konversationer på gatan, läste tidningar som maten hade varit inslagen i, och så vidare.

Uppmärksamheten fäste han vid de glidningar som hela tiden pågår i ett språkbruk. Dels var det väl en del i överlevnadsinstinkten, dels ett vetenskapligt intresse.

LTI, Lingua Tertii Imperi, eller på svenska Tredje rikets språk, innehåller en mängd mycket konkreta exempel på medvetna nazistiska manipulationer av tyskan.

Ordet fanatism, exempelvis, har en negativ klang på tyska, påpekar Victor Klemperer. Det är likadant på svenska. Men under nazismens kulmen nådde ordet en annan valör. I propagandaminister Joseph Goebbels bulletiner stred soldaterna fanatiskt. Führerns vilja beskrevs som fanatisk. Mot slutet kunde Victor Klemperer notera uttrycket ”vild fanatism”. ”Som om vildsintheten inte vore fanatikerns nödvändiga utgångsläge, som om det kunde finnas en tam fanatism.” Tillägget av ”vild” bar vittnesbörd om hur ordet hade börjat förfalla, var filologens slutsats.

Människor omtalades som ”människomaterial” eller rätt och slätt ”kanonfoder”. Nazismen är en totalitär ideologi och som alla sådana har den ambitionen att ta makten över språket. George Orwell uppehåller sig mycket kring detta i 1984. Synen på vad som är en hjälte förvreds under Hitleråren.

Efter kriget fick Victor Klemperer åter undervisa och förklarade för studenterna:

Hjältemod är inte bara en fråga om mod och en människas beredskap att sätta sitt eget liv på spel. Det klarar varenda slagskämpe och varenda förbrytare av att uppbåda. Heros är ursprungligen någon som utför handlingar som kommer mänskligheten till godo.

Det totalitära till trots förekom uppror i det lilla. Med humor skildrar Victor Klemperer hur arbetarklassen i Berlin reagerade på graderna av förbud genom att använda förkortningar för dem. Kommt nicht in frage, var säkert tradigt att höra någon uniformerad pilt skrika åt en. Vad sade han? ”Knif”! Ännu mer outhärdligt var ”Kakfif”: kommt auf keinen fall in frage. Det vill säga ”kommer under inga omständigheter på fråga”.

LTI kunde ges ut efter kriget. Observationerna i den är både mycket specifika för sin tid och plats och samtidigt generella på ett kusligt sätt. Få som läser den kan undvika att börja fundera över de processer av språkglidningar som pågår i den egna samtiden. Man frågar sig vilka de ”mycket små arsenikdoser” är som vi luras att svälja idag, för att använda en av bokens mera klassiska liknelser.

Språket nöjer sig inte med att tänka och dikta åt mig, det leder också min känsla, det styr hela mitt själsliv ju mer oförbehållsamt och omedvetet jag överlåter mig åt det. Och vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts till bärare av giftiga ämnen?

Vad är det som pågår när ”normal anständighet” börjar benämnas ”PK” och sedan, när de politiska makthavarna bytts ut, ersätts med det otympliga låneordet ”woke” i rent hånande betydelse? Vem är pådrivande i en sådan språkglidning och med vilka syften?

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Barbariet har sina drag
• Hitlers folkstat
• Spökhistoria
• Relativt trovärdigt

Poetry is that which is worth translating.

Så inleds Eliot Weinbergers essä om översättningens konst, som närläser 19 olika versioner av samma dikt av den kinesiska poeten Wang Wei från 700-talet.

Först presenteras dikten i original med de kinesiska ideogrammen, kort förklarade. Därefter följer en translitteration enligt pinyin-systemet, som utgår från modern kinesiska (alltså inklusive en översättning från 700-talskinesiskan till dagens talade språk).

Här förklaras också några av skillnaderna mellan språken (engelskan och mandarin) och deras tillhörande litteratur: i kinesisk poesi är rim oundvikliga, och västerländsk verskonstruktion omöjlig. Ja, det brukar sägas att poesi inte går att översätta.

Nästa steg i Weinbergers genomgång är en översättning av varje ideogram för sig, inklusive deras olika möjliga betydelser. Första raden blir då:

Empty

mountain(s), hill(s)

(negative)

to see

person, people

Sedan följer först 14 olika engelska översättningar, en fransk och en spansk, med tillhörande kommentarer. Den här upplagan avslutar dessutom med ytterligare översättningar på engelska, tyska, spanska och franska, så att läsaren totalt får över 30 versioner av dikten – samt ett efterord av Octavio Paz, som även står för en av översättningarna.

Den första översättningen som presenteras är W.J.B. Fletcher’s ”The Form of the Deer” från 1919, den senaste är Gary Snyder’s version från 1978. Framför allt många av de tidigare översättarna såg sig nödgade att smycka ut Wang Weis raka och enkla ljus som äntrar diktens skog, till lite mer tillrättalagt poetiskt ”slanting”. Poesi ska ju ändå vara poesi, för att passa målgruppen…

Att läsa alla de olika översättningarna tillsammans visar hur svårt (omöjligt) det är att översätta en dikt. Och att varje version inte bara ger ett perspektiv på den översatta dikten, utan även på den tid och det sammanhang i vilket den översatts. Som det tidiga 1900-talets västerländska översättares behov av att både snygga till och kanske exotisera den österländska dikten – som säger mer om översättarens sammanhang, än poetens. Som dåtidens kartors ”hic sunt dracones” för de (för oss) okända territorierna, eller samtidens kartor med ett överexponerat Europa i central position.

Weinbergers noggranna kommentarer till respektive översättning är intressanta och helt utan pardon. För att översätta en kinesisk 700-talsdikt om känslan i ett skogsparti är det rätt nödvändigt att vara bekant, inte bara med språket, tiden och dess litterära sammanhang, utan även med skogen.

translation is dependent on the dissolution of the translator’s ego: an absolute humility toward the text. A bad translation is the insistent voice of the translator – that is, when one sees no poet and hears only the translator speaking

Sannerligen, saliga äro översättarna, ty de skola ständigt misslyckas. Men min favoritöversättning, Gary Snyders, är i alla fall också en av Weinbergers favoriter:

Empty mountains:
no one to be seen.
Yet – hear –
human sounds and echoes.
Returning sunlight
enters the dark woods;
Again shining
on the green moss, above.

Och kanske är ändå den största behållningen av hela genomgången av alla översättningarna den, att det inte kan finnas en enda, enkel – ”rätt” – översättning, utan att de alla har olika styrkor och svagheter. För det är så vi får närma oss språket (språken).

The point is that translation is more than a leap from dictionary to dictionary; it is a reimagining of the poem. As such, every reading of every poem, regardless of language, is an act of translation: translation into the reader’s intellectual and emotional life. As no individual reader remains the same, each reading becomes a different – not merely another – reading. The same poem cannot be read twice.

Det stämmer nog att poesi inte går att översätta – varken från ett språk till ett annat, eller från poetens idé till läsarens föreställning. Och ändå gör vi det, ändå har vi alltid gjort det. För poesi är det som är värt att översätta – och det finns ständigt det som är värt att översätta, alldeles oavsett hur omöjligt det är.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter om dikter om dikter
• Om skrivandets mystiska gåta?
• Världen stirrar på barnet

Språkets ögonblick kom
först utan viljan
att förändra
mitt i en vild och segrande
förlust

En segrande förlust? Carolina Thorells senaste diktsamling är full av vad som först kan verka vara motsägelser. I oftast ganska fåordiga dikter och med enkla ord, alltid med gott om vit sidyta runtomkring, fångar hon naturen, livet, kärleken – och döden. Allt ryms där, i de korta dikterna, i enkla grässtrån, i solregnet. Det är så hon sätter ord på de där flyktiga, evighetslånga stunderna, då vi förstår alltihop utan att förstå hur.

När jag först såg boken i vårkatalogen uppfattade jag titeln just på det där motsägelsefulla sättet: en eld i varje grässtrå. Jag läste det metaforiskt, symboliskt – inte bokstavligt. Men Lina Ulmajas omslag gestaltar perfekt hur enkelt och genialiskt det är. En bakgrund av sensommargult, oslaget gräs. En mjuk, heltäckande, yvig matta av torrt, gult gräs, böljande som en eld.

Naturen kommer till liv i form av morgonljuset, i blickstilla träd, i hjortronblad och knastrande frön – men lika levande och livgivande för den mänskliga miljön är språket i sig, genom litteraturen. Här kommer Marguerite Duras, Simone Weil, Tomas Tranströmer, René Chars, William Blake. Och ännu fler som inte namnges förrän i de avslutande noterna. De sätter Thorells dikter i dialog med en vidare poetisk kontext.

          Det är sant
skriver Marguerite Duras
          livets oskuld finns
och också
          Det är den storartade alldagligheten hos skogen

Men kontexten är vidare än så, de litterära tungviktarna får sällskap av flera sagokaraktärer.

Som Tummelisa          i tunnlar av ord
Padda      Sork      och herr Mullvad
genom alla förvandlingarna

Trots det okonstlade språket är dikterna inte alldeles enkla att ta till sig. De kan bitvis kännas mer som hemlighetsfull kod än utsträckta armar som drar mig in i deras värld. Men jag fortsätter ändå att vara nyfiken och återkommer igen och igen. Och, även när det känns som att jag står mer bredvid och på avstånd, så är det hela tiden vackert.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Lugnande landskap
• Min uppgörelse med Duras
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• Dikter som kött och frukt

Till en början har översatta texter samspelat i uppbyggandet av Sverige. Utländska förlagor har legat till grund för tidiga lagtexter. Under 1500-talet spreds sedan den protestantiska synen att vanliga människor skulle få höra Gamla och Nya Testamentet på sitt eget modersmål. Kungamakten och dess administration använde alltmer svenskt skriftspråk de kommande seklen för att hålla samman riket.

Det svenska litteraturspråket hade sina begränsningar men år 1739 bestämde Vetenskapsakademien att svenska skulle användas i de egna publicerade skrifterna Handlingar. Med allt fler intryck som sipprade in från andra länder utvecklades även svenskt samhälls- och kulturliv och följden blev att också litteraturspråket berikades i vårt land.

1800-talet medförde innovationer med tryckpressar, tidningsföljetonger och den kommersiella romanens genombrott. Produktionen av översättningar kan liknas vid en tsunami. Marknaden var synnerligen oreglerad och upphovsrättsfrågor hörde till framtiden, vilket visas bland annat i att författarna som översattes nästan aldrig fick ersättning. Översättarnas jobb i sin tur betraktades som ”okvalificerat kopieringsjobb” med ringa betalning. Att många inom översättarskrået tog genvägar och gjorde strykningar av tidsödande partier är inte så svårt att förstå. Men förläggarna tjänade pengar. Nu öppnades även en dörr för fler kvinnliga översättare. Manliga kollegor ville nämligen inte översätta storsäljande romaner som skrevs av till exempel Jane Austen. Enligt den tidens kulturelit var det lågstatus att befatta sig med romaner, särskilt när de var skrivna av en kvinna.

Synen på översättning kan förenklat delas in i två kategorier: Redan Birgittaklostrets översättare strävade efter att översättningen skulle ligga så nära originalet som möjligt. Den andra kategorins översättare har i stället tagit genvägar, gjort strykningar eller författat egna partier som inte finns i originalet. De har styrts av vissa förlags kommersiella intressen, så som i exemplet B. Wahlströms bokserier. Ett moraliskt-uppfostrande motiv kunde spåras hos bland annat förlaget Saga barnbibliotek som gav ut klassiska äventyrsberättelser under 1900-talet. Dessutom förklarar Håkanson att när stora avsteg har gjorts från originalen har det ofta att göra med verkets status. Toni Morrison översätts med större trohet till originaltexten än Harlequin-böcker.

Håkanson är engagerad och efterlyser avslutningsvis en översättningskritik värd namnet. Idag är det sällan litteraturkritik kommenterar översättningen av ett verk. Han saknar ingalunda anmärkningar på enstaka ordval, däremot analyser av helheten. Förlagen skulle kunna bjuda på ett exemplar av originalverket tillsammans med det svenskspråkiga recensionsexemplaret? Jag tolkar in en lätt resignation när han konstaterar att kulturredaktionerna utarmas alltmer i sitt uppdrag att belysa litteraturen som konstart. Slutligen önskar han liksom jag, att den svenska översättningslitteraturen inte vore så ensidigt dominerad av den anglosaxiska utgivningen.

Om jag ska välja ut något som jag särskilt fäster mig vid under läsningen, så är det inte något enstaka kapitel eller en speciell tidsepok som Håkanson berättar om. För mig är det hur han knyter ihop allt med samhällets förändringar över tid som gör boken så läsvärd. Textexempel hämtade ur skönlitteraturen finns här och där för att visa olika stilar och vägval. De svenska översättningarna av litteratur från andra språkområden har påverkats av många faktorer.

Jag förstår att boken är en av kandidaterna till Augustpriset 2021 i fackboksklassen. Håkanson uttrycker sig välartikulerat och han har en avundsvärd lätthet i förmedlandet av all fakta. Just när texten börjar tyngas petar han in lite luft eller ett exempel där människorna blir levande. Det är som att se hur litteraturens skuggfigurer stiger fram med svettdroppar i hårfästet. Översättaren må vara en dold gud men likväl är det massor som syns i en översättning, i stället för att gå förlorat.

Similar Posts:

• Prosodi rimmar på melodi
• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Dikt värd översättning
• ”Stasiuk vidgar våra perspektiv”

De strukturer som hänger kvar än idag efter epoken med slavhandel och plantageägare syns tydligt i hur nutidens stora globala företag exploaterar naturresurser på den afrikanska kontinenten. Se bara på ägandet och vinsterna och hur dessa försvunnit från ursprungsländerna. Och jo, ta fram listan över länder som är skyldiga pengar enligt Världsbankens sätt att inordna den globala ekonomin. Är det inte konstigt att många av dessa är skyldiga pengar till forna kolonialmakter och att flera av G8-länderna utgörs av länder som en gång tog ett ekonomiskt språng på grund av slavhandeln? Makten handlar inte bara om ekonomiska muskler i sig, den medför också rätten att utnämna sig till den ”kloke” som definierar synen på sund ekonomi.

Essäsamlingen Se Afrika har många andra poänger. Afrika är den enda världsdelen som har avvecklat sitt kärnvapenprogram. I FN:s säkerhetsråd finns inte ett enda afrikanskt land representerat.

Thiong’o menar att bristerna i dagens demokratiform beror på att den en gång förutsatte frihet på kolonialmaktens hemmaplan men slaveri i utlandet. Fortfarande bedriver världens länder inrikes- och utrikespolitik på ett sätt som befäster gamla strukturer. I vissa fall är den representativa demokratin ett hinder som

[---] förvandlar medborgarna till passiva betraktare medan deras företrädare i parlamentet utövar makt på deras vägnar. Verklig demokrati förutsätter att makthavarna dagligen svarar för sina beslut, inte att de räknar pengar i fyra år för att kunna köpa röster.

Idéerna som essäerna lyfter fram handlar om jämlikhet i dess mest odiskutabla mening. I många aspekter kan läsaren kallt konstatera: Sann jämlikhet mellan länder och inom länder lyser med sin frånvaro idag. Det är lätt att ta till sig författarens klarsynta beskrivning av kapitalismen. Det går inte att sopa under mattan att dagens rika västerlänningar tjänar på ojämlikhet. En välnärd medelklass konsumerar varor och tjänster så att klyftorna mellan fattig och rik vidgas ännu mer.

En nystart behövs, även om seglatsen sannolikt blir stormig – för att sammanfatta Thiong’o och tankegångarna i essäerna.

Thiong’o vill i sina essäer stärka självförtroendet hos sina egna systrar och bröder i de afrikanska länderna. De behöver inte upprepa destruktiva handlingar som skett på europeisk och amerikansk mark tidigare i historien. Nu är nu. Och han vill uppmuntra även andra att se saker som de är: För att minska den ekonomiska klyftan mellan rika och fattiga länder måste människan sluta tro att marknaden är den enda guden. Den har nämligen inte lyckats minska den ökande fattigdomsklyftan – inte i något land eller i någon världsdel. Allas gemensamma insats borde fokusera på jämlikhet för alla om man menar något med orden att man bryr sig.

Mina funderingar efter att ha läst klart essäsamlingen går vidare till min egen del av världen, där jag snabbt finner två konkreta exempel på global ojämlikhet. Det första är skogarnas bär som plockas av tillfälligt inresta bärplockare. Det andra är arbetskraftsinvandrare som fyller luckorna i vård- och omsorgssektorn. Våra länders välfärd byggs än idag upp av att det finns arbetskraft som lämnar sitt eget land. I deras hemländer går det mycket, mycket långsamt i arbetet med att bygga upp en stark välfärd för alla landets medborgare. Vad tror jag att det beror på? Jo. Att det kostar för västvärldens medelklass, och den är inte redo att betala en sådan nota.

Similar Posts:

• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Nya vägar
• Vecka 3 på dagensbok.com

Hon flyttar till det betydligt mer multikulturella Toronto när hon börjar studera på universitetet och därefter flyttar hon till Montreal, och någonstans där börjar hon söka efter sina biologiska rötter. Om adoption av sydkoreanska barn till länder i väst kan beskrivas som en hårt styrd affärsidé – vilket är just hur Wills beskriver det – så är de adopterade barnens sökande efter sina biologiska föräldrar bara en logisk följd och ytterligare ett affärsområde inom samma verksamhet. Allt kring kontakten mellan dottern och mamman måste gå via adoptionsförmedlingen och följa deras direktiv. Det är de som förmedlar kontakten, det är endast deras översättare som får översätta breven, det är genom dem som Wills resa till och boende i Korea ordnas och det är i deras lokaler, med deras tolkar och enligt deras upplägg som mor och dotter träffar varandra.

I korta avsnitt, från enskilda stycken till ett par sidor vardera, återger Wills både faktiska händelseförlopp och alla känslor som väcks kring dem, och vilka konsekvenser det får i familjerna kring dem. Att inte kunna gråta när det förväntas, att sakna de kulturella koderna i ett helt nytt sammanhang, att inte kunna uttrycka känslor och behov till sina närmaste släktingar på grund av det inte finns ett gemensamt språk – allt det lyckas Wills baka ihop och förmedla med förvånansvärt lite text.

Kanske är det just för att där inte finns överflödiga scener och beskrivningar, som gör att texten går rakt in. Allt är ju såklart oerhört komplext, men Wills lyckas gå rakt på sak när det gäller berättelsen och då går den ändå lätt att ta till sig – trots att det är så mycket som är så svårt och som gör ont.

Similar Posts:

• Lukt av ladugård, depression och död
• Allt du inte vill veta
• Inte bara ord som vi kastar runt
• Vem är du, och varför?
• Skilsmässans efterbörd

Det unika med The Wake är språket. Kingsnorth har försökt återskapa en bild av hur engelsmän pratade vid den här tiden genom att använda fornengelska ord. Språket ger därför boken en känsla av autenticitet, men det är samtidigt väldigt krävande för läsaren. Ett exempel:

but the gleoman he brought ealu and so we macd the fyr high and we satt then and dranc for we had drunc no ealu in wices and the gleoman he telt us of what he had seen in angland.

Det här är en ganska typisk mening för boken: små bokstäver, långa meningar och ord som måste slås upp. För att förstå meningen ovan så krävs det att man lär sig att en ”gleoman” är en kringvandrande historieberättare och att ”ealu” betyder öl. Det finns ett lexikon i slutet av boken, men det täcker tyvärr inte alla obekanta ord.

Huvudpersonen i boken är Buccmaster. Han är en ganska osympatisk person, utifrån en modern kvinnas perspektiv. Buccmaster försöker hålla sig utanför det annalkande kriget mot ”the fuccan french”, som han kallar dem, men 1066 är Englands nederlag ett faktum. Normanderna invaderar England och Buccmaster tvingas se såväl sin gård som sin fru brinna när han vägrar betala skatt till den nya franska kungen. Buccmaster bestämmer sig för att ta hämnd på varenda fransman han möter, och han ber de gamla gudarna om hjälp.

För huvudpersonen i The Wake finns gudarna i naturen, inte i kyrkan. Foto: Pixabay

Nu är det bäddat för att Buccmaster ska bli någon form av hjälte, som genom att gömma sig i skogen slår till när fienden minst anar det, i stil med Robin Hood. Och han försöker, men till skillnad från den ädle Robin Hood är Buccmaster en alldeles för mänsklig man. Hans ego är för stort, hans temperament för hetsigt, och han har dålig impulskontroll. Detta bidrar dock till att skapa en trovärdig karaktär, för hur många av oss skulle verkligen bli hjältar i ett krig, förblindade av hat och hämndkänslor?

Gräsrotsfinansierade The Wake är del ett i trilogin The Buckmaster Triology som utspelar sig på samma geografiska plats, men under olika tidsåldrar. Från 1066 i The Wake till år 3000 i avslutande delen Alexandria. Som anglofil är det här väldigt intressant läsning, för även om huvudpersonen Buccmaster är en uppdiktad person, så bygger boken i övrigt på faktiska historiska skeenden. Om du är redo för en utmaning så rekommenderar jag varmt den här boken – och jag vågar nästan lova att du inte läst något liknande tidigare.

Similar Posts:

• Släpp sargen, Pretty Boy
• En bekantskap för alla tider och humör
• Favorit i repris: Släpp sargen, Pretty Boy
• Det förflutnas långa skuggor
• Smeksamt som sammet

Ett återkommande tema är barnets erfarenhet av att växa upp i ett land som är nytt för den egna familjen och hur barnets olika roller – med kompisar, i skolan, gentemot föräldrarna – formas, förhandlas och omförhandlas. Omsorgsfullt bjuder Thammavongsa in läsaren till barnets perspektiv, som är allt annat än enkelt, men fyllt av humor och allvar. Och det visar sig finnas goda skäl till att engelskans ”knife” inte alltid bör uttalas ”najf”.

Några av berättelserna handlar om vuxna relationer, och då ofta mer om saknad och avstånd, men alltid genom relationen till andra – mellan familjemedlemmar eller i romantiska relationer. Men oavsett om avstånd (åter-)skapas genom fysisk distansering eller en vit lögn, så är det en slags omtanke inbakad i handlingen även här.

Berättelserna har ett klassiskt novellformat, med en tydlig huvudperson och få bikaraktärer, och med en tydlig röd tråd. Varje avslut, oavsett hur kort, utgör en mjuk matta som aldrig är självklar och alltid lämnar utrymme till läsaren. Och även ett sorgligt slut kan vara varmt, kärleksfullt och till och med positivt. Allt hänger på perspektivet och vad det låter oss få syn på.

Similar Posts:

• Inte bara ord som vi kastar runt
• Betydelsen av en familj
• Att bli till
• En bildhuggares dotter, en författares familj
• Mat som kärlek

Vi vet från historien att kolonisatörer ofta har varit väl medvetna om sambanden mellan kultur, språk och mark, och därför haft ett behov att bryta dem hos ursprungsbefolkningar, för att bevara nationalstaten ohotad. Här i Sverige känner vi igen det här från behandlingen av samer som tvingats överge sitt språk och sin mark, och samma mönster finns i Kanadas historia, inte minst genom the residential school system, som verkade från 1828 och fram till så sent som 1996, vars huvudsyfte var att skilja barn från Kanadas många ursprungsbefolkningar från sina föräldrar och därmed från kontakten med sina språk, kulturer och sin mark. Ord, för kolonisatörer, är inget som bara ”kastas runt”, utan något som är hotfullt på riktigt.

Islands of Decolonial Love är en samling korta berättelser, varvade med narrativa sångtexter, som på ett tillgängligt sätt låter läsaren ta del av samtida erfarenheter av århundraden av förtryck. Extra plus är att sångtexterna finns inlästa och fritt tillgängliga att laddas ner från förlagets webbsida.

Boken riktar sig helt klart till en engelskspråkig läsare, men väver in ord på nishnaabemowin. Vissa av de här orden förklaras i fotnoter i slutet av varje avsnitt, men ibland får läsaren helt enkelt klura ut deras (ungefärliga) innebörd utifrån sammanhanget. Ibland förklaras ett ord på nishnaabemowin med ett eller ett par ord på engelska och ibland behövs längre beskrivningar för att klargöra ordens betydelse – för det är ju så språk fungerar. De är tätt sammanlänkade med kulturen och därmed är ett språk aldrig en enkel uppsättning alternativa koder helt parallell med ett annat språk. Simpsons bok är en fin påminnelse om det.

Genom att använda ord på nishnaabemowin i Islands of Decolonial Love så ger Simpson språket och därmed kulturen utrymme, både på boksidorna och i våra medvetanden. Det ger språket närvaro – en närvaro som den kanadensiska staten sedan dess bildande (och dessförinnan kolonisatörerna) har gjort allt i sin makt för att utrota.

UNESCO kategoriserar 87 språk i Kanada som utrotningshotade. Nishnaabemowin (Eastern Ojibwe) är ett av dessa. Ett språks livskraft bestäms främst av antalet talare samt av åldern på dem som talar språket flytande, men andra viktiga faktorer är till exempel språkets status och hur väl dokumenterat det är. Genom att använda nishnaabemowin i Islands of Decolonial Love så dokumenteras (en liten del av) språket, samtidigt som boken gör läsaren bekant med språket. (För den som vill hitta mer information om ursprungsbefolkningars språk kan jag tipsa om den här ypperliga webbsidan.)

Under ett tal vid McGill University i Montréal 2016 säger Simpson att ”det här är inte bara ord som vi kastar runt”. Hon visar, både i det öppningstalet och i Islands of Decolonial Love, att både vad som sägs, och hur det sägs, är aktiva val som har betydelse.

Similar Posts:

• Jorden runt med andan i halsen
• Bokstäver som inte behöver vara tysta
• Magisk hyperrealism från Norge
• Hockey och meth
• Pink Pearl som ink earl