David Cornwell publicerade sina romaner under namnet John Le Carré och blev ofta tagen för en ”riktig” agent med direktlinje till den högsta ledningen i den brittiska säkerhetstjänsten. Det hjälpte inte att han förklarade att han tjänade sitt levebröd som författare av fantasier, tvärtom, de säljande titlarna förband honom ännu tajtare till hemlig spionverksamhet.

Duvornas tunnel är John Le Carrés försök att sätta ord på händelser som inverkat på hans författande. I sina reflektioner inser han att minnesbilderna är opålitliga. Det som utgör ett minne är inte nödvändigtvis detsamma som sanningen.

I självbiografins tematiskt indelade kapitel riktas ljuset på dem i hans närhet som hjälpt till med researchen inför romanerna. Som bekant utgörs romanernas persongalleri av korrumperade politiker, dubbelagenter och vapenhandlare som blandar sig med fredsmäklare, tolkar, chaufförer och allehanda världsförbättrare. Utan kontakterna med yrkesmänniskorna ”på fältet” och personer han fått intervjua hade inga romaner kunnat skrivas. Le Carré ger ett välförtjänt tack till dem alla och släpper i några textpartier fram ett vemod som rör allas vår förgänglighet.

Så här långt låter min beskrivning av Duvornas tunnel genomtråkig. Att Le Carré kunde skriva fängslande historier förlagda på den internationella scenen är inget nytt. Inte är det heller särskilt överraskande att han gjort research med hjälp av mer kunniga aktörer. Jag fastslår en sak: även det här kan han skriva om med stil och förtrollning.

Le Carrés skrivande har för honom själv varit ett sätt att behålla sans och förnuft. Men bakom skrivandet har också funnits ett genuint intresse för människors drivkrafter.

I konflikter mellan nationers intressen uppkommer våld och förtryck men inga politiska teorier kan påverka historien så som människor. Någon stiger uppåt i hierarkin och andra sugs in i deras krets. Upprepade gånger ”räddas” maktmänniskor av sina lakejer. Den som befinner sig i centrum av händelseförloppen är ofta ganska ensamma och vid några tillfällen har Le Carré lyssnat när de lättat på sitt inre tryck.

Människor som befinner sig mitt i epicentrum, enligt mina begränsade erfarenheter av sådana individer, vet ganska lite om vad som pågår omkring dem. Det faktum att det är just de själva som utgör epicentret gör saken desto svårare.

Efter kalla krigets slut saknades inte konflikthärdar att undersöka och dödligheten har inte minskat efter att Le Carré gav ut Den lilla trumslagarflickan, vars händelser utgår från våldet mellan Israel och landets palestinier.

Att det finns författare som behärskar formuleringskonsten på papper är en lycka för oss som inte är lika talangfulla skribenter. Då kan vi trösta oss med att Le Carré också känt sig som amatör. Stanley Kubrick kontaktade honom för att diskutera möjligheten att samarbeta inför en film baserad på Arthur Schnitzlers bok Traumnovelle. Le Carré kände sig smickrad och framförde sina idéer. Handlingen borde utspela sig på 1920-talet och förläggas i en medeltida stad med ringmur för att få fram den instängda, kvävande känslan, menade han. Kubrick gjorde ingenting av förslagen. Platsen blev New York. Handlingen placerades i nutid . Filmen i fråga var Eyes Wide Shut och Le Carré avstår från ytterligare kommentarer. Den som söker på filmtiteln kan själv dra slutsatsen att Kubricks fingertoppskänsla var klockren.

Den smakfulla självdistansen är kännetecknande för självbiografin som helhet. Till och med i slutet när Le Carré berättar om sina föräldrar. Mamman rymde hemifrån när han var fem år. Pappan levde som svindlare med ett hov av småkriminella medhjälpare. När skulderna och kronofogden i ett land hann i kapp honom flydde han till nästa land.

Länge försökte Le Carré förstå föräldrarna men vande sig så småningom vid tanken att det inte låtit sig göras. En sorts försoning kanske formades med åren. Pappan kunde aldrig ändra sitt levnadssätt där verkligheten skulle göras om enligt hans fantasier. Med delvis samma gener i kroppen har Le Carré gjort likadant men omvänt. Alltså gjort fantasier av verkligheten.

Similar Posts:

• Agentvärlden år 2019
• En liten pärla bland udda reseskildringar
• Lågmält om krigets vansinne
• När staten stulit marken
• Självmordsbombarens logik

Aldrig är definitivt ingen lättsam roman, det är en tung och allvarsam historia om mänskligheten och hur några få individer kan påverka hela vår existens. Det är en snillrik berättelse om personer med makt, spioner, politiker, men också alldeles vanliga personer som försöker ta sig till ett bättre liv.

Vad jag uppskattar med Folletts böcker är hans förmåga att väva ihop människoöden med större skeenden. Oavsett om kontexten är en historisk berättelse, en spionroman eller en världsomspännande katastrof. De enskilda människorna får alltid ta den plats de förtjänar. De känns trovärdiga, och trots att de tar beslut jag aldrig skulle kunna ställa mig bakom känner jag stor sympati för alla huvudkaraktärer.

Aldrig är i vissa aspekter en klassisk spionroman som så många tidigare av Follets, men lyckas lyfta blicken ytterligare och visa hur de enskilda människoödenas berättelse knyter an till något globalt. Follett låter oss förfasade se på när personer på olika sidor i vad som verkar utvecklas till en global konflikt tar små beslut, som leder till större och större.

Trots sina 664 sidor är det en relativt lättläst bok. Alla skeenden där av en anledning, det är ingen påtvingad utfyllnad utan alla händelser spelar sin roll i det stora.

Och, efter att ha tagit mig igenom denna tegelsten lyckas jag äntligen plocka upp mina mer lättsamma böcker igen. Hur det nu kan komma sig.

Similar Posts:

• Att hålla ihop och isär
• En opålitlig historia
• Agentvärlden år 2019
• En plot twist som är värd hypen
• Rafflande och smart om ett försvinnande

Honungsapan börjar nämligen med att den stora datahallen som Amazon har etablerat i Katrineholm slås ut av en kryssningsrobot. Även Västerås, Eskilstuna, Avesta och Sandviken blir attackerade eftersom Amazon har fler datacenter och Microsoft, Google också har expanderad där.

När även stora strömproblem uppstår förstår de berörda att något större är på gång och att Sverige är i fara. Hela landets kraftförsörjning är i kris.

Vid en flygövning på Gotland kränks dessutom luftrummet av ryska stridsplan och ett av de ryska planen skjuts ner av en svensk pilot. Vad har satts i rullning? 

Agenten Mac får i uppdrag att hitta den container med backuper som försvunnit från en av datorhallarna efter missilattacken. Till sin hjälp har hon en rysk spion, Mio, en hacker, Bosse, och Erik Molinder, kodnamn EMO, en gammal vän från tiden i Afghanistan som nu är chef för insatsstyrkan.

Det är en brutal verklighet de möter. Ryska specialiststyrkor har redan tagit sig in i landet med order att se till att backuperna säkras och förs bort från Sverige och de ger sig inte utan strid.

I Honungsapan får vi även möta korrupta tjänstemän och politiker. Några få utvalda personer på rätt position som har tillgång till rätt information har blivit utpressade och därmed har Sveriges säkerhet blivit satt på spel.
För Mac och övriga handlar det lika mycket om att säkerställa varifrån läckorna kommer och varför det blivit möjligt.

Karaktärerna i boken kan upplevas som något grunda men det fungerar ändå väl i denna genre. Jag tror däremot att det skulle bli större behållning om det gick att stanna kvar längre i karaktärerna och göra mer djupdykningar för att få bakgrund till vissa livsval och personlighetsdrag.

Hackern Bosse är den som ger mig mest behållning – nördig, klurig och fokuserad och som helt fastnar i sin egen värld trots att han har ett barn att ta hand om ibland. 

Boken är filmisk och en bladvändare. Tänk så nära kriget kan vara. Och en annan sak att bära med sig… Du kan alltid bli hittad och du är alltid övervakad.

Similar Posts:

• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• De som syns och de som ser
• Smärtsamma förhörsmetoder & pinsamma kärleksförklaringar
• Action i cyberrymden
• Det oförlåtliga sveket mot medborgarna

Nu har nära fyra månader passerat av år 2020 och alla länder i Europa kämpar i stället med en pandemi. Medborgare anpassar sig efter restriktioner och följer presskonferenser som hålls av statsepidemiologer. Några länder har mer fokus på de auktoritära politikerna som vill visa musklerna. Vilket har sina förklaringar, eftersom alla länder har sin egen historiska kontext.

Jag märkte att jag för ett tag behövde fly undan kurvorna som illustrerar smittspridning och blev glad när jag häromveckan fann John le Carrés senaste roman till utlåning på lokalbiblioteket. Hans böcker är kioskvältare och sällan tråkig läsning. Jag nappade snabbt åt mig låneboken likt en fyndare av ett fint loppmarknadsgods. Tydligen kände jag ett behov av påfyllning av denna brittiska thrillergigant.

Huvudpersonen i En fri agent är anställd av den brittiska säkerhetstjänsten. Han blir hemkallad med anledning av att han börjar närma sig en ålder som bättre lämpar sig för kontorsarbete. Han har haft många uppdrag i utlandet genom åren och behärskar både ryska och tyska. Det visar sig att hans arbetsgivares olika underavdelningar konkurrerar med varandra och chefernas karriärstegar är viktigare än nationens front mot skadliga krafter. Som nyligen hemkommen medarbetare förhåller han sig lite avvaktande men skyler den allt starkare misstron mot sakernas tillstånd med sina yttre handlingar. En agent är vältränad i sådant.

Jag får också en guidad tur i Londonkvarteren, där oligarker köpt de dyraste bostäderna på de finaste adresserna med pengar som dolts i skatteparadis. Finansvärldens systematiska penningtvätt och mörkläggande av dubiösa aktörers kapital blir sågad vid knäna.

Precis som i tidigare verk av le Carré, är det inte skjutvapen och snabba bilfärder som är kärnan i intrigen, snarare ägnar han sig åt en studie i relationer. Banden mellan människor är aldrig enkla, och det är inte heller banden mellan olika nationer eller olika samhällsorgan på inrikesplanet. Författaren tecknar – mig veterligen – aldrig relationer som något statiskt utan de påverkas av både historia och nutid. När händelserna inträffar får vi del av huvudpersonens förstärkta gemenskap med hustrun. Ett par rader som uttrycker deras ömsesidiga lojalitetsförklaring lyser av kärlek, trots att mannen haft några eskapader utanför äktenskapet.

Boksidorna ger även plats åt en våldsam kritik mot Trump och Putin. Inte heller döljs kritiken av de Torypolitiker som dragit den brittiska nationen i Brexit-träsket. Alla omnämnda slår i sina medborgare de mest befängda föreställningar. Och här får jag en känsla av att drivkraften hos en av agenterna faktiskt är skamkänsla. Alltså, att agenten avskyr Storbritanniens politiska ledning som brutit samarbetet med Europa. Han önskar hitta en öppning för att landet ska förhindras bli beroende av Trumps förödmjukande villkor i framtida förhandlingar.

Min önskan att få prata om teman som rättvisa kontra ryggradslöshet tillsammans med min pappa har yttrat sig starkt i mötet med denna bok. I tanken minns jag med värme andra gånger när vi delat bokupplevelser över en lunch. Gott så.

Similar Posts:

• Självdistansen är en styrka
• London runt i ett par vandringsskor
• Den ultimata Suede-texten
• En konservativ sörjer sin flock
• På andra sidan välfärdssamhället

En roman som har med Stalin som karaktär och google maps i källhänvisningarna kommer inte att slösa tid få att fokusera på blomstrande lyrik, men Berghäll lyckas ändå just tack vare sitt karga och knäppa språk skapa poesi. Berghälls karaktärer öppnar munnen och säger repliker i stil med ”Jag, liksom alla kommunister, ställer mig bakom mina ledare för en väpnad kamp för att göra landet kommunistiskt!”. Ett nyskapande grepp att låta alla karaktärer spelas av robotar, så som man föreställde sig robotar på 60-talet. Jag roar mig med att läsa dialogen högt med blygsamma försök till karaktärernas brytning (finsk, rysk, amerikansk) och underligt nog får meningsbyggnaden alla repliker att framstå som italienska.

Bisarrt nog beskrivs ingen av karaktärernas utseende. Man kan projicera exakt vem som helst i vilken roll som helst. Undantag är agenten CP, som beskrivs som en ”stilig herreman”, och den amerikanskryska spionskan Irina/Erica/Mary som beskrivs som ”attraktiv”. Jag föreställer mig Rolf Lassgård i rollen som Jan Seger. Min misstanke är att Patrik Berghäll föreställer sig sin Jan Seger ungefär som Patrik Berghäll iförd en frack på ett par skidor, eller naken och älskandes en vacker men farlig rysk spion.

Och en sådan farlig rysk spion! Mary/Erica/Irina är ursprungligen en amerikanska i Sovjetskt fångläger. Hon blir inplockad på ett kontor och uppskattad att vara vacker nog att utbildas till ”svala”, en agent med uppdrag att ”förföra” män och få information från dem. Varför man valt att utbilda en amerikanska i ett fångläger snarare än en riktig kommunist framgår inte. Det är inte som att man inte kan skramla fram en annan vacker sjuttonåring ur den ryska folkmassan. Finns det verkligen inte en enda ryska vacker och smart nog för att agera som spioneskort? Men det spelar egentligen ingen roll.

Irina tar uppdraget att posera som journalist för New York Post som rapporterar om finsk inrikespolitik på plats. Om du tror att finsk inrikespolitik är ett hett ämne i New York nu kan man tänka sig att det var nästan ännu mer relevant för den genomsnittlige New York-bon år 1948. Men ska isdrottningen Irina lyckas stå emot Jan Seger, denne man bland män? Hon må vara iskall men han är utbildad av Mannerheim själv, han har en moralisk kompass fastspikad på hjärtat och en lever som måste se ut som en skrikande valnöt. Arenan är krattad.

Man väljer kort sagt inte att läsa boken för den psykologiska intrigen och karaktärsutvecklingen. Man väljer antagligen inte att läsa boken alls. Ett sådant misstag! Läsare, ett sådant misstag att inte läsa denna bok! Tillbringa julen med en ondskefullt skrattande Stalin, passionerat älskande spioner, champagne, lappar från CP, finsk snö och bastande. Jag skulle kunna skriva denna recension för alltid. Låt mig läsa in denna roman på ljudband så ni kan höra hela boken tillsammans med mig! Läs den vid min grav! Riv ut mina ögon och ersätt dem med hopknöcklade sidor från denna bok! Jag vet inte om jag ska ge denna bok en nolla eller en tia, så jag ger den en tvåa som kompromiss.

Similar Posts:

• Rysslands baksida
• Bortglömda
• Ryssen kommer
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Att inte kunna sluta fantisera och planera

Som ni märker tar Stephenie Meyer verkligen i från tårna här, och många sidor tillägnas Julianas ihop- och isärskruvning av apparater. Trots att Juliana jobbade med att utveckla effektiva tortyrmetoder för en namnlös skräckorganisation, så är hon egentligen en väldigt omtänksam kvinna. Hon må ha utvecklat extremt smärtsamma sätt att få fram information, men de sätten var ofarliga! De gjorde så ont att folk höll på att förlora förståndet, och att de alltid avslöjade allt hon behövde veta (t.o.m. de supertuffa manliga militärerna som ingen annan kunde knäcka, är Meyer noga med att påpeka), men hon skadade dem inte på riktigt. I själva verket var hennes mål att utveckla preparat som inte skulle göra ont alls, bara få terroristerna att avslöja alla sina hemligheter, och sen i lugn och ro sitta i fängelse resten av livet. Att många terrormisstänkta hålls under så omänskliga förhållanden att de nog hellre skulle dö än tillbringa resten av livet i den amerikanska regeringens ”vård” är behändigt nog något som aldrig nämns. Jag antar att Meyer aldrig sett de läckta filmerna från Abu Ghraib och Guantamo.

För att ytterligare visa vilken hänsynsfull tjej Dr Juliana Fortis är, så får vi se hur hon varje morgon plockar isär sina dödsapparater, så att ingen ska utsättas för dem av misstag. Det tar flera timmar från hennes upptagna liv varje dag, men så schysst är hon! Sen måste hon sätta upp dem igen i flera timmar varje kväll, trots att hon är helt slutkörd. Hon är nämligen väldigt karaktärsfast också. Hon har valt ut sin bil noggrant för att den ska vara Världens Minst Uppseendeväckande Bil, och den kör hon i flera timmar varje dag till olika småstäder för att hitta stadsbibliotek med precis rätt antal människor inuti, så att hon kan kolla sin topphemliga mejl för att motta anonyma topphemliga uppdrag som frilansande läkare/kemist/förhörsledare. Oftast passar hon på att stjäla böcker om hemliga agenter också. Hon påpekar att det är väldigt fult att stjäla från bibliotek, men hennes liv står ju faktiskt på spel. Tänk om någon deckarförfattare har skrivit något om hemliga agenter som hon kan använda sig av? Då vore det ju dumt att missa det, bara för att man inte vill stjäla.

Hursomhelst. En mycket genomsnittlig dag på ett väldigt anonymt bibliotek i en precis tillräckligt stor småstad, får Juliana ett mejl från sin forna arbetsgivare som säger att de behöver henne för ett stort och farligt fall. De lovar att inte döda henne och utlovar dessutom en ”informell ursäkt” för att de försökt mörda henne upprepade gånger. Juliana tvekar, men inser sedan att hon inte vill leva på rymmen från Onda Organisationen resten av livet. Dessutom har hon en plikt mot sitt hemland.

Efter väldigt många fintar och omvägar och körningar fram och tillbaka över halva USA, smarta förklädnader och utläggningar om sin överlägsna överlevnadstaktik, så träffar Juliana till slut sin forna arbetsgivare (hon överraskar honom flera dagar tidigare än planerat på en uteservering där han alltid äter lunch. Han är nämligen inte smart nog att frångå sina vardagliga rutiner, till skillnad från Juliana).

Efter många sidor förklaringar om en oerhört ondskefull man som vill sprida ett dödligt virus i hela USA, inser Juliana att hon måste hjälpa till att stoppa det Värsta Attentatet Någonsin. Hon kidnappar den maktgalne terroristens viktigaste hjälpreda, som är väldigt attraktiv och jobbar som lärare för barn i slumområden. Dessutom tillbringar han varje semester med att åka och bygga bostäder för hemlösa. På helgerna tränar han ett lag fattiga flickor i en sport de älskar. En riktigt hyvens kille, förutom att han också tydligen är tokig terroristhantlangare. Juliana funderar på om han kanske har en personlighetsklyvning. Han blir förresten jättekär i Juliana på en gång, för trots att hon inte inser det själv, så är hon inte bara världens mest begåvade kvinna, hon är dessutom väldigt attraktiv. Trots att Juliana torterar honom så vägrar han tro på att hon är ond, och sen inser Juliana att han inte är ond heller, utan att Onda Organisationen bara lurar henne. Det finns en död ond tvilling också, men han visar sig vara inte död och inte ond heller, bara lite grov i munnen och överdrivet muskulös. Han har också svikits av Onda Organisationen, och tillsammans med Juliana och sin bror (som är så kärlekskrank att det är pinsamt) ger de sig iväg för att få hämnd och skipa rättvisa.

Att läsa hur Daniel (snälla tvillingen som Juliana torterade) betygar sin kärlek för sin plågoande mindre än 100 sidor efter att hon orsakat honom värsta tänkbara smärta är minst sagt obehagligt. Av alla överdrivna, felaktiga, obehagliga, och underliga delar i Kemisten är det Daniels totala hängivenhet till Juliana som stör mig mest. Innan någon undrar, så nej, han är inte traumatiserad eller drabbad av Stockholmssyndromet. Det är Äkta Kärlek. Han är inte arg eller sårad i en sekund ens, han visste nämligen så fort han såg Juliana (strax innan hon drogade och kidnappade honom) att hon är god och dessutom hans livs stora kärlek. Att hon torterade honom var ju bara ett misstag, sånt kan hända vemsomhelst.

Nästa gång någon pratar om hur vansinnigt destruktiv kärleksrelationen i Twilight var, så ska jag rekommendera dem att läsa Kemisten istället. Trots sina brister hade historien om Bella och Edward ändå något som gjorde mig glad, och jag ville att de skulle få varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Det var en rosenskimrande och lite skev saga med föråldrade ideal, men Kemisten är en kallsvettig mardröm med så vansinniga idéer om kärlek och lojalitet att jag blir lite illamående.

En alternativ titel på den här boken skulle kunna vara Kemisten, eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska min Förhörsledare.

Similar Posts:

• Ryssen kommer
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Sinnelag: Logisk och arg
• Något tjatigt, men underbart romantiskt
• Spänningsroman i makligt tempo

Här finns spionage och kontraspionage, smuggling och vapenhandel, korrupta industrimän, i bästa fall naiva politiker, flera mystiska dödsfall, gamla nazister, ambitiösa journalister, infiltratörer på de mest oväntade ställen och ”desinformation” som får fäste och fortfarande decennier senare lever sitt eget liv.

Anderssons bok bygger i huvudsak, men inte enbart, på material ur Stasis egna arkiv, som blivit tillgängliga i Tyskland efter Berlinmurens fall. I Tyskland finns också före detta Stasi-medarbetare som är beredda att i intervjuer berätta om sin verksamhet. Där tycks åtminstone ha gjorts seriösa försök att göra upp med vad som skedde under Kalla kriget. I Sverige måste nog läget beskrivas som annorlunda, och Operation Norrsken är en påträngande uppmaning att ändra på det.

Det är en oerhört spännande bok med många ambitioner – ibland kanske för många. Andersson är påläst och engagerad, men kanske har förlaget haft väl bråttom att få ut boken? Flera bitar kunde gärna byggts ut till egna böcker. Andra tjänar kanske mer som exempel på Stasis sätt att arbeta, vilket i sig är oerhört fascinerande, oroande och på ett befängt sätt också roande. Mer än en gång visar sig den information organisationens många snåriga avdelningar samlar in i själva verket vara medveten desinformation, producerad av någon annan, ännu hemligare avdelning inom samma säkerhetstjänst.

Eller ta statssekreterare och Stasiofficer Alexander Schalck-Golodkowski, disputerad 1970 från Stasis högskola i Potsdam på en avhandling om ”okonventionella metoder att införskaffa hårdvaluta”. På den vägen blir han chef för ett statsägt företagsimperium om ungefär 150 företag – Kommersiell koordinering, ”i dagligt tal kallat KoKo”. Hade man ens kunnat hitta på något liknande?

Men KoKo-företagens roll i det ekonomiskt ohållbara DDR är just att ”införskaffa hårdvaluta” och det gör man genom alla upptänkliga ljusskygga affärer. Inte minst agerar man mellanhand mellan krigförande länder som Iran och Irak, i desperat behov av vapen, och västerländska företag som svenska Bofors.

Det är förstås här Anderssons material kunde spela den kanske mest angelägna rollen. Stasiarkiven innehåller uppenbarligen mycket detaljerade anteckningar från mängder av möten med svenska företagare. De borde kunna kasta nytt ljus över både svenska företags och politikers agerande under Kalla kriget – och är det inte, som Andersson menar, dags att försöka gå till botten med det här nu? Gång på gång visar sig Sverige indraget i tveksamma vapenaffärer. Skulle vi möjligen kunna göra ett uppriktigt försök att ta reda på hur det egentligen gått till?

Similar Posts:

• Kallt krig i det varma vårvädret
• En gränsmänniska
• Staten och kapitalet
• Bortglömda
• Västgötalagen ser dagens ljus igen

Christa Wolf är en av de främsta författare från DDR som även hade betydande internationella framgångar. Hon var medlem i det styrande partiet SED, men kom samtidigt att ta ställning mot delar av dess politik, något som resulterade i att hon 1976 uteslöts ur författarförbundet. När DDR upplösts är det mot sin bakgrund som oppositionell som hon hämtar ut sin Stasiakt. Men mitt i all läsning om sig själv som övervakad hittar hon till sin egen förvåning även akter där hennes roll är en annan. Där är hon övervakaren.

Wolf var nämligen en så kallad informell medarbetare, IM, till Stasi ett par år under det tidiga sextiotalet, då hennes tro på det socialistiska samhällsbygget fortfarande var intakt. Det är mot bakgrund av de upptäckterna, och i besvikelse över hur den tyska återförening skedde, som Wolf antar en inbjudan till Getty-centret och lämnar Tyskland för att under en period bosätta sig i Los Angeles. Den självbiografiska boken Änglarnas stad beskriver just perioden i Los Angeles, en självvald exil som sammanfaller med att hon hängs ut i den tyska pressen och där hennes tidigare roll som samvetsgrann oppositionell plötsligt blivit den som feg medlöpare.

Inledningen är träffande, där Wolf som anländer till ett soligt Los Angeles först måste passera tullen där tulltjänstemannen frågar ”are you sure this country exists” när hon visar upp sitt DDR-pass. Det blir också skillnaden mellan den kollektiva socialiststaten DDR och det individualistiska Kalifornien, och den kulturkrock det innebär att byta så radikalt skilda miljöer. Resonemang om vad som är frihet, att välja på tjugo olika tandkrämsmärken eller att ha en tryggad försörjning. Svaret är inte entydigt och Los Angeles-kravallerna som precis avslutats tydliggör effektivt att allt på intet sätt är perfekt i den fria världen. Exilen skapar en vilsenhet inför en inre resa där hon rannsakar sitt eget liv.

Det blir en därmed också en resa bakåt i tiden, i minnet eller i samtal med andra intellektuella. Uppväxten, socialismen och kanske främst den tyska skulden som ingen i hennes generation kan bortse ifrån. I en passage minns hon hur hon vid krigsslutet färdades med sin familj västerut, för att möta de amerikanska trupperna istället för att möta deras sovjetiska allierade. Men hästarna orkar inte hela vägen och de slutar på den östra stranden av Elbe och därmed blir familjen medborgare i bonde- och arbetarstaten DDR istället för att bli medborgare i den kapitalistiska förbundsrepubliken. Om bara hästarna hade hållit ut några kilometer till, hur hade hennes liv blivit? Hade hon alls blivit författare? Vad hade hon skrivit om?

Upplägget är minst sagt intressant och det är med största intresse jag ger mig i kast med en författare jag tidigare bara hört talas om men aldrig läst. Ganska snart inser jag dock att lysande upplägg, därtill med verklighetsförankring skrivet av en ytterst kompetent författare, ändå inte behöver betyda samma sak som en rakt igenom angenäm läsupplevelse. De enskilda styckena är bra, eller till och med mycket bra, men någon helhet motsvarande ett romanbygge blir de aldrig. De tvära kasten mellan nutid och dåtid, mellan minnen och samtal, kräver mycket av läsaren och resulterar i en text som inte flyter utan snarare stakar sig fram.

Höga förväntningar resulterar alltför ofta i besvikelser och det är något som drabbar min läsning av Änglarnas stad. Kanske inte helt olikt de förväntningar Wolf hade på det socialistiska samhällsbygge som skulle resultera i en stat av jämlikhet och välstånd men som slutade i en paranoid stat som ägnade merparten av sina resurser åt att övervaka sina egna medborgare.

Similar Posts:

• Inte bara sjukhus
• Tysk fattigadel med själavåndor
• Historiens brasklapptäcke
• Lonely Planet DDR
• Spionpräster, aids-konspirationer och vapenaffärer

Med denna engagerande och högst välgjorda norska film i minnet, var det med största intresse jag läste den norske historikern Tore Prysers bok Kvinnliga spioner: agenter i Norden under andra världskriget. Max Manus tycks inte ha haft så väldigt mycket kontakt med kvinnliga spioner, för han nämns bara två gånger i boken. Men han engagerade i alla fall en av bokens spioner, den norska Gerd Vold, att gå med i motståndsrörelsen i Oslo. Hon arbetade som brevkontakt och kurir under täcknamnet Truls. Hon verkade också i Stockholm och senare i London.

Tore Pryser, som sysslar med ett forskningsprojekt om tysk underrättelsetjänst i Norden 1930-1950, tänkte först ägna enbart ett enda kapitel åt det kvinnliga inslaget. Men han hittade alltså så mycket material att ämnet krävde en särskild bok. Han konstaterar att kvinnans roll under krig fortfarande är ett forskningsområde som är försummat, kvinnorna har blivit bortglömda.

Det är värt att notera att de flesta av de kvinnor som omnämns i den här boken och deras insatser under kriget glömdes bort av eftervärlden. De som hade gått tyskarnas ärenden ville själva bli bortglömda. Deras kolleger i sovjetisk tjänst drabbades snart av kalla kriget och kunde inte räkna med någon hjältinnestatus. Också de som arbetade för de västallierade, och då även det neutrala Sverige, glömdes snart bort. Kvinnor som inledde förhållanden med tyskar för att rädda fäder eller älskare, passade heller inte in i den nationella hjältebetonade historieskrivningen som i huvudsak har skrivits av män. Flera kvinnor som gjorde en värdefull insats för sina länder utpekades alltså efter kriget som förrädare. Och många fick alkohol- och nervproblem.

Inte ens kvinnohistoriker har ägnat sig åt att forska om de kvinnliga agenterna. Pryser tycker att flera av kvinnorna i boken han skrivit förtjänar egna biografier, och jag håller med. Han har packat sin bok till bristningsgränsen full av fakta. Det är som ville han kompensera och gottgöra all försummad forskning genom att pressa in det mesta inom dessa ca 200 sidor. Det blir väldigt många namn, händelser och öden och Pryser tvingas avsluta många kapitel abrupt, för att skynda vidare till nästa agent.

Kvinnorna det handlar om var alltså aktiva i spionverksamhet under perioden 1938-1945, på svensk neutral sida, västallierad sida, för norsk motståndsrörelse, på sovjetisk eller tysk sida. Men de allra flesta kvinnor i boken tjänstgjorde i den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr eller inom den tyska säkerhetspolisen eller säkerhetstjänsten. Flera var också dubbelagenter och någon så kallad negativ agent, vilket innebär att man inte vet att man jobbar för sin egen fiende. Man blir själv lurad. Kvinnorna som var agenter hade olika nationell bakgrund: tysk, svensk, norsk, dansk, finsk och rysk. Boken är illusterad med svartvita fotografier.

Pryser har gått igenom källmaterial i Norden, Storbritannien och USA, arkiv som först under senare år har gjorts tillgängliga för forskare. Särskilt har han haft nytta av det svenska SÄPO-arkivet, vars material gällande åren fram till 1949 nyss gjorts tillgängligt för forskning.

Jag försöker under läsningen suggerera mig tillbaka till den tid då det kunde kännas som något tämligen naturligt att bli spion: 1940-tal och det egna landet ockuperat av främmande makt, som man inte sympatiserar med. Ofta var det journalister, skådespelare, dansöser, som naturligt hade breda kontaktnät, som engagerades som spioner. På tysk sida kunde det också vara kvinnor vars män var i tysk tjänst, eller de som på eget initiativ tog kontakt med tyskarna för att rädda fästmän, män eller andra familjemedlemmar.

Fasansfulla brott har begåtts av spioner, som avslöjade motståndmän och gav tips om judar som försökte fly, vilket ledde till att dessa personer avrättades eller sändes till koncentrationsläger. Kvinnor hade en fördel som agenter, särskilt om de var vackra och attraktiva kunde de ha stor makt. En del var mycket bra på att låtsas vara förälskade, här nämner Pryser som exempel den svensk-danska Jane Horney. Detta gällde även den svenska, mycket skickliga dubbelagenten Karin Lannby, som under en tid bodde ihop med Ingmar Bergman. Men som sagt, när kriget tog slut, glömdes kvinnornas goda insatser bort, och de onda kunde nästan bagatelliseras. Kvinnorna fick mildare straff än männen, benådades ofta eller sattes på fri fot efter en tid. Ingen av kvinnorna blev heller avrättade efter kriget. De som dömdes till döden fick istället livstids fängelse.

Att rekommendera denna bok känns lite svagt. Den borde snarare vara en obligatorisk läsning, även om det är svårt att läsa den annat än i småportioner, eftersom den är så faktaspäckad. Boken ger förutom kunskap om kvinnliga spioners verksamhet, en inblick i hur ett samhälle kan fungera eller fungerar under krig och ockupation. Det händer under sådana omständigheter oerhört mycket under ytan och människor är kapabla att ta stora risker för att rädda närståendes liv, men också för att stödja de ideologier de tror på. Men det fanns också agenter som tog sig an uppdragen av ren äventyrslust eller helt enkelt för att tjäna pengar.

Similar Posts:

• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• En Jan Seger för mänskligheten
• Vänskap, kärlek och sjutusan till kvinnor
• Hitlers folkstat
• Kvinnliga krigare stiger fram ur glömskan

Ofta får illegalisten ägna flera år i mållandet åt att konstruera sin trovärdighet och etablera rätt kontaktnät innan det verkliga arbetet kan börja. Kulturen ska kännas in, språket ska slipas till felfritt och ett fullt normalt socialt liv ska utformas – allt för att inte väcka misstänksamhet eller attrahera kontraspionaget. Till slut har en ny och tillräckligt vattentät identitet skapats och sökandet efter information påbörjas. Societetskretsar, politiker och affärsmän är guldgruvor som delar med sig till rätt namn och titel. Högt uppsatta militärer kan gärna prata bredvid mun om man bara byggt upp en tillräckligt förtrolig vänskapsrelation under tillräckligt många års tid. En ytterligare källa är överlöpare från motståndssidan, som antingen av ideologiska skäl eller mot betalning byter arbetsgivare. Yrket kräver en nästan övermänsklig uppsättning färdigheter: skådespeleri, övertalningsförmåga, handlingskraft, och en omfattande sakkunskap i flera olika ämnen.

Berättelser och porträtt från denna yrkesgrupp finns i Boris Grigorjevs Illegalister – KGB:s hemligaste spioner. Förstås är ämnet av läsvärt dramatisk natur, det är ett högt spel dessa världspolitikens dolda aktörer spelar. I största fall avgör de hur politiska val och krig utfaller. Det är också fascinerande att påminnas om att alla de typer av karakteristika och förvecklingar som mest förknippas med spionromanen gott och väl lika gärna utspelar sig i verkligheten. Vissa moraliska övertramp i illegallisternas sätt att förbruka oskyldiga ger dessutom en dimension utöver yrkets historiska och dramatiska innebörd. Ett exempel är Sjamil Abdullazionovitj Chamzin, född 1895 i Archangelsk, som helt ogenerat letar upp en fattig gammal kvinna vars son varit försvunnen i tjugo år och lurar henne att han nu återvänt. Detta i syfte att styrka sin falska identitet.

Grigorjev, själv före detta överste inom KGB, skriver med sakkunskap och engagemang. Men att vara insatt är inte detsamma som att vara en berättarbegåvning eller god stilist. Porträtten blir ofta mekaniska och snålt tecknade. De händelseförlopp och anekdoter som ges är torftiga och manusartade. Dessutom finns en starkt heroiserande underton som i ena stunden omskriver illegalisterna som hedersamma motallaodds-vinnare i en urstolt yrkeskår och i andra stunden ursäktar dem som oskyldiga brickor i sin tids världspolitiska spel. Lägg till att denna utgåva är tveksamt översatt och bristfälligt korrekturläst. Intresserad? Av kapitlen kan ”Den tyska löjtnanten Paul Siebert”, ”Vem mördade Trotskij?” och ”Den store karaimen” för all del rekommenderas. Inte intresserad alls? Du överlever med en annan bok.

Similar Posts:

• Att tjäna ormen och skålen
• Syns inte, finns inte
• Är det här demokrati?
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Litteraturen som hot och löfte