I det antika Rom sades det att ”den som önskar fred bör förbereda sig för krig”. Påståendet är inte invändningsfritt. Inom fredsrörelsen brukar det hävdas att resultatet är kapprustning och att riskerna bara ökar. Oavsett vad som är rätt kan det konstateras att Sverige i långliga tider ägnat sig åt krigsförberedelser i syfte att vidmakthålla fred. Och vårt land är det som haft fred längst av alla nationer.
Men vilka förberedelserna är håller man förstås hemligt. Dock öppnas arkiven med tiden. Planläggningen under perioden efter andra världskriget fram till 1980 har studerats av yrkesofficeren och historikern Bengt Wallerfelt i en uppsats som alla kan läsa.

Direkt efter andra världskriget tänkte sig överbefälhavaren att Sverige isolerat kunde bli anfallet av en stormakt. De nordiska länderna diskuterade en försvarspakt, men planerna rann ut i sanden 1949. Med tiden bildades såväl Nato som Warszawapakten. Då växte den så kallade marginaldoktrinen fram inom svensk krigsplanering. Den byggde på att stormakterna och deras block skulle se varandra som huvudmotståndare. Därmed kunde varken Öst eller Väst avdela annat än mindre styrkor till ett angrepp mot Sverige, tänkte man. Många känner nog igen resonemanget att vi ska ha en försvarsmakt som är så pass stark att det ska framstå som orimligt kostsamt att alls angripa oss.

En annan tongivande doktrin var den om neutraliteten. Överbefälhavaren planerade för anfall såväl från Väst som från Sovjetunionen. I verkligheten blev Sverige dock en del av Väst, skriver Bengt Wallerfelt. Samarbetet med USA gav oss tillgång till avancerade tekniska komponenter på samma villkor som övriga Nato-länder för utveckling av vapen och annan militär utrustning.

Man drog nu slutsatsen att Sverige befann sig under USA:s kärnvapenparaply på samma sätt som Norge och Danmark. Att detta samarbete skedde i varje fall med regeringens innersta cirkels goda minne torde vara ställt utom alla tvivel.

Med andra ord tänkte sig politiska och militära ledare att Sverige skulle få hjälp. Det betyder inte att krigsplaneringen någonsin var enkel. Sverige är stort, kusterna är långa och älvarna i norr breda. Industrin ligger i stor utsträckning vid den sårbara ostkusten. Befolkningen är koncentrerad till den sydligaste tredjedelen av landet. Mobiliseringen behövde vara blixtsnabb men riskerade i realiteten att dra ut på tiden.

I den här typen av krass planering kommer sanningar i dagen som det inte är menat att vanligt folk ska ta del av.

Tog en angripare Sydsverige och/eller Norrland var det illa, men förlorade vi Mellansverige med Stockholm, då var i praktiken kriget slut.

Det egentliga Sverige är Svealand, Mälardalen och Stockholm får man förstå!

Planeringen försvårades även av att det inom försvarsmakten rådde oenighet om prioriteringarna och en dragkamp om resurserna. Företrädare för armén, flygvapnet och marinen; de tre vapenslagen, försökte alla få så mycket som möjligt av kakan till det egna ansvarsområdet.

Flygvapnet lyckades nog bäst, om man får tro Bengt Wallerfelt, marinen sämst. Det är talande att lilla Sverige under hela den studerade perioden utvecklade sina egna stridsflygplan till enorma kostnader samtidigt som infanterister skulle förflyttas på cykel dragna efter traktor. I mer avancerade arméer transporterades soldaterna i splitterskyddade pansarfordon. En annan konstig sak var att det förekom mycket lite övningar mellan armé och flygvapen i konsten att samverka.

Bengt Wallerfelts uppsats är initierad. Analysen framstår som klok. Men den är inte populärt hållen, målgruppen var inte allmänheten. Två redaktörer, Olof Santesson och Kent Zetterberg, har anpassat texten till denna bok. Mer bilder, mer grafik och kanske också väl placerade faktarutor hade gjort materialet mer tillgängligt. Troligen finns det dock många specialintresserade som har utbyte av boken.

Similar Posts:

• Freden intressantare än kriget
• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Nyttigt kritisk blick på USA
• Under en enväldig krigarkung
• Dramatisk dagbok från 1600-talet

Hynek Pallas tar avstamp i morden och de omfattande protester som följde och som tvingade premiärministern att avgå. Men hans avsikt med den här boken är att berätta Slovakiens nutidshistoria. Efter murens fall 1989 vällde en stark optimism fram när Sovjetunionen gick under och ett stort antal länder befriades från det kommunistiska oket. Vi tänkte att demokratin skulle breda ut sig, att freden var säkrad.

Men nu har det gått mer än tre decennier. Facit är inte så bra.

Utvecklingen i Slovakien är ett exempel. Det är inget glädjepiller. Robert Fico, premiärministern som fick avgå efter dubbelmordet 2018, valdes i oktober åter till landets regeringschef. ”Slovakien är näst Bulgarien EU:s mest Rysslandsvänliga land” skriver Hynek Pallas. Kriget i Ukraina är inte Rysslands utan Natos fel…

En okunnig människa i Väst kunde lätt tro att slovaker, ungrare och serber skulle vara vaccinerade mot totalitärt förtryck efter 40 år av kommunistisk diktatur. Hynek Pallas kallar vrångsynen för ”Václav Havel-effekten”.

De moraliskt högtstående dissidenterna som borgade för att regionens naturtillstånd var den liberala demokratin är numera döda eller undanskuffade. I själva verket finns det åtskilliga skäl för stora delar av majoritetsbefolkningen att inte omfamna demokrati, rättsstat och en sann historieskrivning. En del av dessa skäl är materiella. Mark och fastigheter har stulits från judar och sudettyskar. Det är inget man vill lämna tillbaka. EU-bidragen ämnade för den stora minoriteten behövande romer hamnar i andras fickor.

Andra skäl är mera symboliska, men inte mindre viktiga för det. Efter järnridån skapades nationella identiteter i de centraleuropeiska länderna där offerrollen ofta har en särskild plats.

När locket lyftes på 1990-talet bjöds (…) på en giftig mix av xenofobi och misstänksamhet som skapats av slutna samhällen. De verkliga offren enligt den officiella berättelsen i dessa länder var de egna nationella befolkningar som lidit.

Varför någon skulle vilja lägga sin röst på en politiker som säger att det är synd om en, kan verka konstigt. Men offerkoftan ger en status av underdog. Den som det är mest synd om har rätt till något. I förhållande till bortkörda judar eller utstötta romer kan det vara viktigt med en självbild av ännu mera offer, det saknar betydelse att det är fejk. Offerkoftan samverkar också med berättelsen om ”vi och dom”. Inte nog med att man är annorlunda, man är också den förorättade parten.

Hynek Pallas undersöker romernas tröstlösa misär och besöker de små lämningar av judiskt liv som finns kvar i Slovakien. Den förhärskande berättelsen är att de tyska nazisterna var ensamt ansvariga för Förintelsen. Slovakiska medhjälpare talar man inte om. Samma sak med tiden under den ryska tummen. Människorna var antikommunistiska hjältar och offer. Ingen vill kännas vid regimstödet som miljontals medborgare gav under 40 års tid. Men historieförfalskningen har ett pris.

På ena sidan finns alltså de som menar att diktaturåren var totalitära, med en absolut makt och kontroll som var pålagd utifrån utan folkligt stöd. (…) På andra sidan finns de som pekar på hur detta har blivit ett bekvämt narrativ, ett som skymmer hur mycket från kommuniståren som har överlevt i samhället och som återkommer i politiken.

Hynek Pallas skriver att samhällen med en traumatisk historia fastnar på stället om de nöjer sig med ”att bara hänga medaljer på selektiva delar av historien”. Det är en viktig insikt som inte är specifik för Slovakien och övriga Centraleuropa.
USA har slaveriet, Kina kulturrevolutionens massvält och massakern på Himmelska fridens torg, Tyskland har Förintelsen och dagens Ryssland ska vi inte tala om…

Men ett land som Sverige då, som i jämförelse med andra har ganska lågmälda trauman? Hur kommer det sig att vi trots det har plats för politiker som förfalskar historien och erbjuder väljarna offerkoftan?

Till en början samlade massprotesterna efter mordet på Ján Kuciak och Martina Kušnírová tiotusentals på gator och torg i såväl Slovakien som Tjeckien. Så omfattande folkliga manifestationer hade inte setts sedan Sammetsrevolutionens dagar. Det ingav hopp. Men sen kom pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ihärdigheten har avtagit och stora delar av det slovakiska folket har återgått till att välja ledare som erbjuder offerkoftans kvalmiga värme.

Hynek Pallas berättar genom en mängd intervjuer med vitt skilda personer. Läsaren får möta aktörer i civilsamhället, samhällsforskare, historiker, filmregissörer och musiker. Intrycket kan bli spretigt. Urvalet av intervjupersoner kan framstå som godtyckligt. Men allt eftersom läsningen pågår framträder en fängslande mosaik av fakta, åsikter och erfarenheter.

Similar Posts:

• Ständigt utestängda
• Att angöra ett nytt land
• Romers historia i Stockholm
• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

Nino Haratischwili är född i Georgien men lever sedan många år i Tyskland och skriver sina omfångsrika romaner på tyska. Genombrottet kom 2014 med Det åttonde livet (Till Brilka), på svenska 2021 på samma förlag, och där berättar hon om åtta personer ur samma familj i Georgien. Vi får hänga med i Georgiens svindlande historia från år 1900 fram till våra dagar. Det är omöjligt att inte beröras av de liv som levs i Tsarryssland, i Sovjet och i den sönderfallande unionen och efter det i det självständiga Georgien.

Även Bristen på ljus handlar om Georgien, men nu börjar historien på 80-talets slut och tar oss fram till typ idag. Berättaren är Keto och handlingen kretsar kring henne och hennes tre vänner Dina, Nene och Ira. De växer upp i ett vacklande självständigt Georgien där den starkes lag gäller, där krigshandlingar, vapen och heroin bestämmer hur livet ser ut. Keto och hennes vänner försöker navigera mellan dessa parametrar och de har gudeskelov varandra att hålla i när det svajar, för de vuxna är inte mycket att lita på. De flesta vuxna har tappat kompassen och vet inte vart de ska vända sig. De unga har aldrig haft någon, så de tar ut nya vägar allteftersom livet kränger. Det frestar på att leva på det sättet, det kostar kraft och all energi de kan uppbåda.

En del av romanen utspelar sig i nutid där Keto, Nene och Ira ses på en retrospektiv utställning av Dinas fotografier i Bryssel. Det var länge sedan de sågs och de har en hel del ouppklarat mellan sig. Det var komplicerat att växa upp i Tbilisi under 90-talet och man skulle kunna säga att de fyra vännerna valde olika överlevnadsstrategier. Dina var den frihetsälskande kämpen som försökte hålla världens grymheter på avstånd genom att betrakta dem genom en kameralins. Nene fick sin rörelse- och handlingsfrihet begränsad av sin farbror, den allsmäktige gangstern Tapora, men med charm och list skapade hon sig sina egna nischer. Ira var extremt duktig i skolan och bestämde sig för att studera juridik för att hjälpa till med att få hemlandet på fötter. Keto ritade, ritade och ritade men lärde sig att renovera konst istället för att skapa egen. För att göra det hela än mer komplicerat, var Ketos bror Rati och Nenes bror Zotne inte bara konkurrenter i maffiosovärlden, utan båda besinningslöst förälskade i Dina. Keto var kär i Lewan, Nene var kär i Lewans bror Saba och Ira, hon älskade Nene.

Som ni förstår är det ingen enkel historia. Det finns mycket att berätta och Nino Haratischwili gör inget hafsverk utan berättar lugnt och metodiskt. Hon växlar mellan Bryssel och Tbilisi, går tillbaka och fram igen i tiden och tappar aldrig tråden. Och som läsare tappade jag inte heller tråden, men kom på mig själv med att önska att berättelsen skulle vara mindre smärtsam, att historien skulle vara lite snällare mot Keto, Dina och de andra. Men jag tyckte att slutet innehöll hopp – och det är jag oändligt tacksam för!

Similar Posts:

• Östern är en känslig sak
• Det avslutande väderstrecket
• Bara Tanja blev kvar
• Debutantvecka: Tonår och flyktingskap
• Från Sovjet till Putin – tio boktips

Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna samt Ukraina. I boken Bakom och bortom järnridån presenterar hon en jämförelse av ländernas samhällsutveckling efter andra världskriget och efter Sovjetunionens fall. Hon har fördjupat sig i andra statsvetares bidrag, diplomatisk korrespondens och mediers utrikesbevakning. Hon har också genomfört en mängd intervjuer på plats. De två huvudfrågorna har varit: Hur gick det till när ledande samhällspersoner började utforma styrelseskicket mot ett mer demokratiskt sådant? Och varför blev resultaten så olika?

I bokens första del ges en bakgrund till respektive land – Estland, Lettland, Litauen och Ukraina. De hade tillhört olika imperier och förbindelser till grannstaterna var inte heller enhetliga. Redan när de fortfarande var en del av Sovjetunionen hade republikerna sin egen jordmån där universitetscentra eller industriell utveckling frodades på varierande sätt. Bennich-Björkman finner belägg för att det fanns ”flera Sovjet”.

Det lokala styrande kommunistpartiet i de fyra republikerna intog nämligen olika förhållningssätt till medborgarna inom det tänkande och skapande samhällsskiktet. Likaså har den centrala nivån i Moskva agerat ombytligt gentemot republikernas lokala kommunistpartier. Kreml beordrade om utrensningar och deportationer för att komma åt antisovjetisk verksamhet. Tidpunkten för dessa hade betydelse för intelligentians comeback och bäst klarade sig Estland. Omvittnat är också så kallade tövädersperioder – det vill säga de tidsskeden när kontrollen av republikerna och dess medborgare inte var lika kännbar.

I konkret mening, har det handlat om att ge utrymme för människors behov av skapande och deras vilja att bevara sin historia, förklarar Bennich-Björkman. Exempelvis att invånare tillåtits arbeta med återuppbyggnaden av hus i gamla stadskärnor, göra städinsatser på kyrkogårdar eller samlas i diskussionsklubbar. I fallet Estland fanns möjlighet att diskutera teorier inom marknadsekonomi också innan murens fall (!) och Sovjetunionens upplösning. Bennich-Björkman benämner de här rörelserna som existentiellt motstånd och i varje republik utformades idéströmningar på skiftande sätt beroende på hur det sett ut tidigare i historien och hur personer inom det lokala kommunistpartiet balanserade situationen.

I bokens andra del är fokus på de aktiviteter och beslut under 1990-talet som lagt grunden för hur länderna lyckats (eller inte lyckats) skapa sina demokratiska styrelseskick. I Estland bestämde de ledande personerna mycket tidigt att utvecklandet av företagen skulle separeras från det lagstiftande området. I Lettland uppstod en situation där ledande politiker blev alltför nära vän med företagsintressen, något som också var fallet i Ukraina. Bennich-Björkman refererar till en av sina intervjupersoner i Litauen och hans kommentar av 1990-talet:

[---] under detta decennium så märktes det att företagarna såg på partiet ”som verktyg för att nå privata mål”. Men därefter har många blivit alltmer etablerade och har snarare behov av stabilitet och institutioner än av direkta favörer från politikerna: ”De behöver inte punktinsatser från det politiska systemet, de behöver stabilitet”, [---]

De avsnitt som har fokus på Ukraina ger en välbehövlig bakgrund till landets mångåriga korruption. Två steg fram och ett steg bak är en bild som dyker upp i mitt huvud. År 2005 och 2014 har varit omtumlande år när befolkningen visat missnöje med landets situation och krävt ansvar av politiken. Det har inte heller varit någon fördel att ha den ryska nationen som granne.

Greppet att göra en jämförande studie av alla fyra länder är fruktbart på många sätt. Vare sig det handlar om betydelsen av universitetscentra eller relationer till grannländer har de undersökta länderna haft en egen särart som hade betydelse vid bildandet av självständiga nationer. Framträdande individers egna personligheter har inte heller varit oviktiga, vissa har varit lagda åt förhandlingar och gett rum för samexistens medan andra reagerat med motvilja inför kompromisser.

Boken är i sin form inte helgjuten. Delar av materialet har sannolikt författats i olika tider och under skilda förutsättningar. Det nämns också att Bennich-Björkman tagit vara på tidigare presentationer från andra sammanhang, något som kan förklara upprepningarna av resonemang. Att beskriva historiska förlopp och verksamma krafter i ett samhälle är inte enkelt. Jag är på det klara att många faktorer varit involverade när de baltiska länderna blivit egna nationer och att Ukraina haft ännu svårare utgångspunkter. Men ändå tror jag att texten kunnat bli något mer lättillgänglig.

Trots allt har all lästid varit värd sin möda. Jag har kunnat täppa till många kunskapsluckor i historia och samtidspolitik. De tre länderna Estland, Lettland och Litauen är verkligen olika. Bennich-Björkman visar att om de ekonomiska intressena integreras med den politiska maktutövningen så blir demokratin instabil eller åtminstone ”försenas” den påtagligt.

Avslutningsvis fascineras jag av tanken att morgondagens historia – den inträffar nu, idag. Utveckling sker aldrig per automatik eller enbart på ett teoretiskt plan. Det är levande människor i lagarbete som ser till att det uppstår förändringar som är betydelsefulla för de flesta människor.

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Jag? Jag är en människa.”
• Flexibilitetens övre gräns
• Det är komplicerat
• Uppror är nostalgi

Bönderna sålde fortfarande körsbär på torget – den sena sort som användes i traktens berömda körsbärskaka. Under binas guldsvärmar glänste bären vinröda i trågen.

Men skildringen av idyllen varar inte länge, utan utvecklar sig till en ödesmättad berättelse och involverar många tidsplan.

Avhoppade medborgare från tidigare Sovjetunionen eller nuvarande Ryssland ska inte tro att de ska känna sig trygga. Trettio år är ingenting, bäst att se sig om över axeln igen.

Det händer sig att avhoppare nummer ett hamnar hos sjukvården och experter måste tillkallas. Bland de fyra experterna är det tre som har namn och är spårbara. Den fjärde är inte någon känd. Efter ett tips är den hemliga avdelningen säker på att den fjärde är Kaitlin. Eftersom han är på listan över förrädare efter sitt avhopp vid Sovjetunionens sammanbrott blir han ett högaktuellt villebråd.

Därefter riktas läsarens fokus på Kaitlin, som arbetat som forskare i det gamla Sovjetunionen. Tillbakablickarna går till hans barndom när han provade farbror Igors uniformsjacka med prydnader och medaljer. Ett läshuvud med lyckade studier förde honom till tjänsten på laboratoriet. Där utfördes experiment för att skapa ämnen som skulle skapa konkurrenskraft i den geopolitiska maktordningen. Nutidsplanet är ett liv med ny identitet men det blev inte som han tänkt sig – det nya landet verkar inte vara intresserat av hans kunskaper. Hans skapelse är ämnet som får namnet ”debutant” och som dödar utan att lämna spår.

Närheten till döden gör att funderingar på det passerade livet tar plats. Här utforskas de i lite varierade tongångar. Gemensamt för personerna med dessa tankar är att de har en stark självbild som sakta har börjat krackelera.

All denna hängivenhet för ett högre syfte – så lockande och så skrämmande på samma gång. Lebedev har blick för den där gränsen som passeras och blir oåterkallelig. Vilket pris kan ambitioner ha? Kan man överhuvudtaget undgå kittlingen när nyfikenhet och intelligens mixas?

Tydligare kan det väl inte bli när Lebedev på försättsbladet valt att citera ur Goethes Faust:

Kusin och skälm, jaså du möter mig
i rätta stunden? Jag vill tacka dig.
En lycklig händelse att du är här!
Jag måste verka, därför att jag är.
Nu vill jag komma in i arbetstagen.
Du kan väl hjälpa mig – du är förslagen! *

Visst skulle jag kunna läsa berättelsen som en thriller också, eftersom kapitlen omväxlande är skrivna ur jägarnas perspektiv, de som omnämns som sergeanten och majoren. När de åker på sitt uppdrag att finna Kaitlin följer de handboken för agenter fullt ut och de är vältränade för det. Trots alla förberedelser och all erfarenhet får de rollen som berättelsens skälmar för att låna ordvalet hos översättaren till Goethe-citatet. De är effektiva men det är inte alltid verkligheten följer agenters scheman, något som ger ett lättsamt anslag i mitt tycke. Samtidigt skildras hur en av dem störs av återkommande minnen från terrorkrig. När han tänker på sin 16-årige son, en mjuk och ömtålig människa, tar en besvärlig osäkerhet plats. Det här gör att jag får byta läsart än en gång och jag undrar om romanen som helhet kunnat tjäna på att utesluta situationskomiken.

Lebedevs utmärkta gestaltningsförmåga gör ändå intryck. Jag kommer främst att minnas hur nära jag kom alla personer han gör så levande och mänskliga.

*Översättare Britt G. Hallqvist, 1956

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Djävulsk briljans
• Låt oss tala om Debutanten och Formen och Sovjet
• En postsovjetisk odyssé

Det är inte en sedvanlig, kronologisk skildring av ett händelseförlopp. Kapitlen är istället snarare närmast fristående essäer på olika teman som alla knyter an till just Sovjetunionens kollaps. Ett kapitel handlar exempelvis om vilken roll som dissidenter spelade för kollapsen, ett annat handlar om säkerhetstjänstens roll och överlevnad, ett tredje fokuserar specifikt på landet Belarus efter Sovjets kollaps, och så vidare.

Det jag främst kan sakna är en essä som fördjupar sig i de omvälvande förändringar som skedde i spåren av Sovjets kollaps. För även om jag finner Gerners argumentation om att det på vissa områden – som exempelvis säkerhetstjänstens roll i samhället – finns en stor kontinuitet mellan Sovjetunionen och det moderna Ryssland, så finns det ju en lång rad områden där enorma förändringar skett. Det gäller ju inte minst landets ekonomi: från att ha varit en centraliserad planekonomi, så har man avreglerat och privatiserat hejdlöst. Stålbadet som landet gick igenom gjorde att man gick från att ha varit ett av världens mest jämlika länder, till att vara ett av världens mest ojämlika, på oerhört kort tid. Det här är aspekter som passerar förbi som hastigast i Gerners bok, men som tyvärr inte ges den uppmärksamhet jag tycker de förtjänar.

För den som inte redan är välbekant med de huvudsakliga momenten i händelseutvecklingen under Sovjets kollaps kan det ibland dock kanske vara lite svårt att hänga med i alla detaljer här. Det här är därför kanske inte den första bok man ska sätta i händerna på någon som är intresserad av denna historia. Men för den som vill ha en fördjupande tillbakablick över dessa skeenden är det här flera riktigt välskrivna och intressanta essäer.

Similar Posts:

• Lenin & Co
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Jag? Jag är en människa.”
• En gigant bland giganter

400 000 medborgare evakuerades och fick börja nya liv i samband med freden. Många har funnit sin försörjning i Sverige, så som pappan till bildkonstnären Pia Koskela. Hennes pappa föddes år 1918 och deltog i både vinterkriget och fortsättningskriget. Pia i sin tur, är född 1968 och när hon växte upp var hon som många andra sverigefinnar i hennes generation. Hon lekte, gick i skolan och hyste blandade känslor inför det finska arvet. Tänk om hennes familj kunde stått med en fot i något annat än den finska surmyllan? Ett uns av skam under barnaåren gjorde att hon vägrade att lära sig finska.

Men en dag när hon är vuxen ringer telefonen. Pappan – som de sista åren egentligen mått som bäst med sin Alzheimerdiagnos – är död.

Det blev aldrig av att de pratade om de två krigen och vad pappan varit med om.

En tyst överenskommelse som växte till en klump vi alla kände av men ingen varken orkade eller vågade ta tag i.

Inuti Pia verkar det som att frågorna om pappans släkt ändå alltid funnits där. Och när pappan är borta och inte längre kan berätta börjar hon gräva djupare med hjälp av krigsarkiv och resor. En del fakta kan hon googla fram och annat hittar hon bland fotona i de egna familjealbumen. Också hågkomsterna från en ”hemvändarresa” hon gjorde tillsammans med mamma och kusinen Tamara sammanfogas i berättelsen.

Materialet är omfattande men följer en kronologisk ordning på två plan. Dels den historia som pappans familj bär på och som länkas till krigsåren, dels den arrangerade bussresan till Östra Karelen år 2003.

Tillhörigheten till pappans familj djupnar i och med grävandet. Så många öden och borttappade kontakter. Två systrar till pappan försörjde sig efter kriget som sömmerskor på Fredriksons hattfabrik i Jyväskylä i mellersta Finland. Andra syskon hade försvunnit ur sikte. Aldrig heller träffade författaren sin farfar och farmor, som hon ser på fotografierna:

Jag sögs in i bilderna. De var bevis på att ett vanligt liv hade levts, innan allt. Pappa var snygg & hade livet framför sig, mina fastrar välklädda & vackra samtidigt som de säkert kämpade med livspusslet som mammor (& snart änkor & med små barn). Farfar Sergei såg sträng ut medan farmor Irinja hade nåt bus i blicken.

De möten som uppstår under bussresan till nuvarande Ryssland har också betydelse. Ett kloster som resenärerna guidas till badar i sol och skiner av guld. Vid ett stopp med bussen vill en försäljare sälja en mugg halvmosiga smultron. Berättarjaget tackar nej och fortsätter sörpla i sig sin Coca-Cola som är fem gånger dyrare än bären. Att hon själv har ett materiellt överflöd i jämförelse med värdbefolkningen är ett obestridligt faktum.

Att välja collageteknik för en skildring som utspelar sig på olika tidsplan är perfekt. Fotografier, handskriven text, tidsaxlar, släktträd, teckningar och pratbubblor samsas på sidorna. De egna teckningarna fångar ansiktsuttryck och klädstilar från både förr och nu. Fotografierna av familjemedlemmar vars konturer börjat flyta ut påminner om den flyende tiden – också den som flyr just i detta ögonblick. Pratbubblorna fångar mustiga samtal och tankar som fyller huvudet.

En särskild eloge vill jag ge Koskela för det öppna förhållningssättet till allt hon skildrar. I uppslaget om striderna i de finska vinterskogarna har hon tagit med ett utdrag ur en rysk soldats dagbok, som vittnar om veckolånga svältförhållanden. Anteckningarna visar att männen i uniform varken kände sig som hjältar eller losers. De ville bara bort från helvetet.

Koskelas bok är tänkvärd inte bara för de reflektioner som gäller dåtidens krig. Jag gillar även hur hon skildrar människorna hon möter under resan bakom den finska gränsen. Ibland hör jag så mycket klyschor om nationalkaraktärer, vilket kanske särskilt gäller människor i Ryssland. Repliker yttras ibland i tanklöshet: ”Det vet man väl hur en ryss är”.

Förr om åren kunde även jag få höra ”Det vet man väl hur en finne är”, vilket väckte blandade känslor. Jag hade ingen koll på om det var positivt eller negativt. Livet i Sverige för min finska mamma och pappa blev händelserikt. Min bror och jag har svenskt fotfäste men vi besöker ibland vår släkt i Finland. Och där kan vi minnas allt fint och allt sorgligt men ändå känna hur livet bar oss allihop.

Similar Posts:

• Att dela ett odelat liv
• En pappas historia
• Där livskraften aldrig dog
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Gråt i gränstrakterna

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen”

Amerika upptäcktes inte av Columbus. Ingen kan med riktig säkerhet veta om Edmund Hillary var först upp på Mount Everest. Och så vidare. Men att Gagarin var före alla andra, därom råder inga tvivel.

Om människans dröm att kunna flyga symboliserar Friheten (avhandlat av Lotass i boken Aerodynamiska tal), är rymdens lockelse starkt förknippad med döden, eller snarare pånyttfödelse genom död. Det här är ett vanligt tema i sf-litteraturen, tänk bara på 2001: A Space Oddysey av Arthur C Clarke. I Kosmos finns vår verkliga vagga, och dit måste vi återvända för att finna sanningen om oss själva.

Detta har Lotta Lotass tagit fasta på i sin berättelse om rymdfartens första steg. Även om de drivande krafterna till att skicka folk ut i rymden var kalla-kriget-politiska, blev de i bägge supermakterna oerhört populära företeelser. Och i Tredje flykthastigheten finns ett ständigt växlande berättarperspektiv som likt en kollektivistisk tanke bokstavligen lyfter Gagarin ut i det blå.

Men det är även berättelsen om hur den enkle bondpojken blir pilot och kosmonaut och Sovjetunionens hjälte, en framgångssaga som finner sina självklara beundrarskaror i öst likväl som hos konkurrenten i väst. Här ryms också andra rymdpionjärer, kosmonauter och högt uppsatta militärer.

Persongalleriets många ryska namn kan bli rätt svåra att skilja åt för ett svenskt läsaröga, och ett personindex hade inte skadat. Inte blir Bröderna Karamazov en sämre bok av att huvudpersonerna presenteras i en behändig lista? I den nämnda Aerodynamiska tal, som tematiskt föregår (förutspår) denna bok, berättas det om flygets uppgång utan att ett enda namn nämns. Där funkade greppet, här blir det bara förvirrat om man inte kan sin kosmonautologi.

Tredje flykthastigheten är långt från en rysk version av Rätta virket, och än mindre en lika lättillgänglig sådan. Lotass prövar läsaren med redogörelser om rymdkapslars konstruktion och återinträdets vinklar och hastigheter i en aldrig sinande ström. För att göra det klart: det handlar om rymden och dess erövrare i avsaknad av sociala sammanhang. Det är individen med staten och bägge mot skyarna.

Följaktligen finns också en skrälldus ord som doftar sentimentalitet och öststatsterminologi: Sputnik, kosmodrom, Vostok, dysa. Och så det underbara ordet ”rymdskott” istället för rymdfärd, kanske inte speciellt ryskt, men det vittnar på sitt lilla vis om Lotass säkerhet med språket.

Men mest beundransvärt med Lotass bok är hur hon lyckas ställa jord mot rymd, tyngd mot tyngdlöshet, natur mot teknik. Rymdfarten beskrivs som ett skinande teknikparadis, en ofattbar dröm om det omöjliga, en elitistisk strävan efter det perfekta. Mot detta ställer hon enkla och fattbara medel som en snöig slätt vid resans slut med spår av hare och varg. Där finns också förvrängningen i sinnelaget hos de som reste bortom atmosfärens gräns. Där finns nederlaget.

Sist och slutligen blir det den enskilda upplevelsen som är bestående, storpolitiken och berömmelsen till trots. Känslan av att befinna sig sin egen värld. Rymden är kista och livmoder på en och samma gång, ett kosmos där tankar famlar fritt.

Segern över systemens tröghet.

Similar Posts:

• A Starman waiting in the sky
• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: När reptilhjärnan har ordet
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor
• Favorit i repris: Släpp sargen, Pretty Boy

En lång, inledande del av boken handlar om utvecklingen av vetenskapen genetik i Darwins och Mendels fotspår. Förhoppningar om att kunna öka jordbruksproduktionen världen över drev många agronomer att söka nya möjligheter i växtförädling genomförd på vetenskaplig grund. Nordquist skildrar ingående hur forskare i Sovjetunionen byggde upp anläggningar och resurser i form av genbanker för växtförädling. I fokus för den skildringen står genetikern och växtförädlaren Nikolaj Vavilov, som vigde sitt liv åt att samla in fröer från världens alla hörn. Men Nordquist skildrar också hur denna nya vetenskap kom att bli högeligen politiserad i Sovjet. Vavilov kom således att bli kritiserad, inte minst av barfota-forskaren Trofim Lysenko, som ifrågasatte själva grunderna i genetiken, exempelvis själva förekomsten av gener eller DNA (eftersom han menade att detta stod i strid med marxism-leninismen), och istället lanserade helt egna teorier om hur växtförädling därför skulle gå till. Trots att Lysenkos teorier fann föga eller inget stöd i empiriska studier (”lysenkoism” har sedan dess också blivit ett begrepp för pseudovetenskap …) så lyckades han få enormt mycket politisk makt i Sovjet. Detta inte minst – att döma av Nordquists skildring – tack vare att han var skicklig på att anamma en retorik som tilltalade den styrande eliten i Sovjetunionen, och då framför allt Stalin personligen.

I nazi-Tyskland sökte man under samma tid på samma sätt använda sig av genetik. Som är väl bekant försökte man här också aktivt använda sig av eugenik, ”rashygien”, vilket också diskuteras i den här boken. Just det känns kanske som lite väl mycket skåpmat. Mer spännande är istället när Nordquist skriver om nazi-Tysklands planer för hur man skulle använda allt ”Lebensraum” i ockuperade områden i Östeuropa. Just här skulle nämligen också genetik, växtförädling och – inte minst – de sovjetiska genbankerna komma att spela en stor roll, vilket alltså är bakgrunden till den stora fröstöld som senare kom att ske.

Så långt känns boken huvudsakligen både intressant och spännande, om än med en del utvikningar som med fördel kunde kapats bort. Särskilt givande är det att läsa om politiseringen av vetenskapen genetik i Sovjetunionen, och då speciellt om maktkampen mellan Vavilov och Lysenko.

Men när Nordquist når efterkrigstiden blir det tyvärr mindre givande. Här skildras förvisso några spännande historiska anekdoter, exempelvis hur en av de ledande SS-officerarna bakom plundringen av de sovjetiska genbankerna efter kriget kom att ta sin tillflykt till Sverige och den svenska växtförädlingens Mecka (Svalöv), för att undkomma att dömas för sin medverkan i nazismens brott mot mänskligheten.

Mycket av skildringen i bokens avslutande del handlar dock om den växtförädling som kom att ske under efterkrigstiden, med centrum i USA, och med fokus på Norman Borlaug och den ”gröna revolution” som han kom att bli avgörande för. Denna ”gröna revolution” skulle komma att leda till kraftigt ökande jordbruksproduktion i flera länder världen över, tack vare mer högavkastande grödor i kombination med omfattande insatser av bland annat konstgödsel och bekämpningsmedel. I den ”gröna revolutionens” fotspår skulle sedan följa genmodifiering, något som med ny utveckling under senare år har blivit allt mer potent.

Såväl den ”gröna revolutionen” som genmodifieringen skulle dock också komma att bli politiskt kontroversiella, exempelvis på grund av att den ökande produktionen var ekologiskt ohållbar då den byggde just på massiv användning av farliga miljögifter. Och det är här som skildringen inte längre känns lika givande. Nordquist skriver i och för sig om såväl förhoppningar på den ”gröna revolutionen”, som den kritik som riktades mot denna. Det kan förefalla vara en journalistiskt neutral skildring att återge båda sidor i en debatt, men problemet är att skildringen här känns betydligt blekare och ytligare än när han ett par kapitel tidigare exempelvis skildrar maktkampen mellan Vavilov och Lysenko när vetenskapen i Sovjetunionen hade politiserats. När det handlar om kontroverserna kring modern växtförädling nöjer sig författaren många gånger med att redovisa de olika lägrens ståndpunkter, och gräver inte alltid särskilt djupt för att verkligen utreda vem (om någon) av de sentida kombattanterna som har fog för sina respektive argument.

Sammanfattningsvis är det till en början en spännande och intressant skildring av genetikens utveckling, avarter och konsekvenser – såväl positiva som katastrofala – under 1900-talets första årtionden. Skildringen av den mer sentida utvecklingen hade dock förtjänat en betydligt djupare utredning än vad den här får.

Similar Posts:

• Sovjets kollaps dissekerad
• Ett hungrande Ukraina
• Tyskland på randen till revolution
• Farfar var genetiker?
• Politik och litteraturkritik

En mor och en dotter i en växelsång. Egentligen finns där två mödrar och två döttrar, eller tre döttrar, för varje mor är en dotter, även om varje dotter inte är en mor, men de är två som för ordet. Båda inleder från allra första början, den som är bortom det de kan minnas, kan veta. Att födas är att dö en smula. Att födas är en början på ett liv – och på vägen mot det oundvikliga slutet.

Det är poetiskt och obehagligt. Det är fysiskt och svävande på samma gång och personerna är på något sätt ytterst verkliga samtidigt som de är bärare av idéer. De är nära men främmande.

Modern använder sina kunskaper som läkare för att skapa liv åt andra som en botgöring för att hon själv inte orkar leva, och för att hon saknar moderskänslor. Hon är en ängel, en frälserska, ett under – och en mycket ensam kvinna som vandrar i dödsskuggans dal. Hon är fylld av den frihetslängtan som kan bära en genom allt men också förgöra en och hon balanserar ständigt på gränsen.

Dottern, som aldrig blev ammad av sin mor och som växt upp hos sina morföräldrar, får kväljningar av den mjölk som serveras i skolan. (Där har vi modersmjölken såväl bokstavligen som bildligen – den söta, den bittra, den mättande, den frånstötande, den som ger näring och den som tvingas i en.) Hon är fast i ett tvång att vara oklanderlig, eftersom hon inte har några som helst marginaler. Hur annars beskriva tyngden av ansvaret som läggs på ett barns späda axlar? Ansvar för en mor som inte är frisk, ansvar för en mors gärningar i det förflutna med en skuld och skam att bära vidare

Symbolerna och parallellerna fyller texten; där finns en hamster som dödar sin egen unge, obegripligt – eller alltför begripligt i en tillvaro som blivit en trång bur. Där finns också kyrkklockan som förlorat sin kläpp – liksom modern sin tunga, eller sin röst.

Möss och människor. Hamstrar och människor. Men det finns ett slut, ett märkligt, sorgligt, lyckligt slut, och det finns ett hopp om framtiden.

Similar Posts:

• Ömsint skildrad lettisk vardag.
• Låt oss tala om Debutanten och Formen och Sovjet
• En deckare kort och gott
• Flera Sovjet igår, egna nationer idag
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala