När jag först plockar upp Jodi Taylors Tiden väntar inte på någon vet jag egentligen ingenting om romanen, författaren eller St Mary’s historiska forskningsinstitut. Jag tycker mest att omslaget ser lite sådär trivsamt gotiskt ut. Fast vid närmare granskning är det inte fladdermöss som avtecknar sig mot den djupblå natthimlen, utan pteranodoner. Kritaperiodens stora flygödlor. […][...]

Nina Storm jobbar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd som fördelar pengar till olika kulturprojekt. Hennes chef Diana a.k.a. Draken har psykopatiska drag och har till på köpet fifflat med pengar, något som kvällstidningen Expressen fått nys om. Tack och lov har Nina Storm en förtrogen på jobbet, HR-chefen Robert. Han är besatt av antika […][...]

I en värld härjad av pandemin rör sig ett diktjag in bland träden, söker sig in under träden. På så vis får jaget, och läsaren, tillgång till en drömsk dimension präglad av helgonbilder, gudomlighet och myter när trädens essens får blomma ut i olika former. Det är storslaget, rituellt och mässande, men det finns också […][...]

Varför gillar man vissa romaner mera än andra? Innehållet – minnet av en ungdomskärlek – är ordinärt men något i stilen, borrandet i intrigen och berättarens närhet gör att man från de första meningarna sugs in i monologen. En ältande, kältande monolog som man kanske aldrig skulle stå ut med i verkliga livet. Något som […][...]

Det börjar redan på bokens omslag, det gull-äckliga. Längst fram i mitten ett gammaldags julbokmärke, en urgullig dock/flicka med ditritad detalj i form av en kniv med blod droppandes från det vassa stålbladet. Bredvid henne står en tecknad grön figur med ett människohjärta hängandes i en kedja runt halsen. Figuren har bister min och blodiga […][...]

Lea kommer till New York och efter en natt på ett vandrarhem läser hon lägenhetsannonser och hittar snabbt en som kan passa – Alice söker någon att dela sin lilla tvåa med. Så börjar en sommar som är ett mellanrum mellan barndomen och vuxenlivet, med ansvarslöshet och vänskap och andra spelregler – när en hyreshöjning […][...]

Språkets ögonblick kom först utan viljan att förändra mitt i en vild och segrande förlust En segrande förlust? Carolina Thorells senaste diktsamling är full av vad som först kan verka vara motsägelser. I oftast ganska fåordiga dikter och med enkla ord, alltid med gott om vit sidyta runtomkring, fångar hon naturen, livet, kärleken – och […][...]

Det faller sig så att bara någon dag efter att jag skriver den här texten ska Fernanda Melchor komma på besök i Stockholm för ett författarsamtal. Jag känner en märklig dragning dit, precis som jag efter ett tag känner en märklig dragning till romanen Orkansäsong. När jag skriver det här är det också så att […][...]

Vänligen bygg inga berg är en fyndig titel på denna diktsamling som utspelar sig i en ICA-butik. Vi får följa författaren och kassörskan Linas blick i mötet med kunder och kollegor. Lina har ett rakt språk som jag finner väldigt tilltalande. Med en direkthet förmedlar hon det hon vill säga utan svulstiga krumbukter. Det som […][...]

Jag har alltid tyckt att storstaden är den mest exotiska platsen. Precis som djungeln har den så många nivåer, så många parallella världar, så många perspektiv. I sin nya diktsamling tar Ida Linde med läsaren ner i storstadens kärna, tunnelbanan. Det är där de alla möts, människorna, och det är därigenom de transporterar sig mellan […][...]