Christine Falkenland har aldrig varit någon fegis-författare. Hon trycker skämskudden rätt upp i ansiktet på läsaren. Där bakom kan vi gråta, äcklas och förundras. Närvaron i hennes poesi är som en tafsande hand – något man gärna vill undkomma, men också något annat; något lockande, fascinerande, farligt och främmande. Få författare i Sverige – kanske […][...]
























