Recension

: Månvarv
Månvarv Alice Sebold
2008
Brombergs
3/10

Det kunde ha blivit så bra

Utgiven 2008
ISBN 978-91-7337-046-2
Sidor 341
Orginaltitel Almost Moon
Översättare Ulla Danielsson

Om författaren

Fotograf: Rebecca Sapp

Den amerikanska författaren föddes den 6 september 1963. Hon har skrivit den självbiografiska boken Efter våldtäkten, den bästsäljande Flickan från ovan (The lovely bones på engelska) och senast Månvarv.

Sök efter boken

Det handlar om ett synnerligen tabubelagt ämne: En dotter som dödar sin egen mamma. Bokens första mening är mycket stark: "När allt kommer omkring var det enkelt att döda mor." Tyvärr är den också den största behållningen med den här boken, som skapar förväntningar den sedan inte infriar.

Den medelålders Helen har i hela sitt liv fått stå i sin psykiskt sjuka mors skugga. En mor som aldrig någonsin visat henne någon kärlek eller ömhet. En mor som efter makens död helt förlitat sig på sitt enda barn. En mor som belönar dotterns självuppoffringar med att kalla henne för slinka. Till slut brister det för Helen, som kväver modern med en handduk.

Efter mordet skildras ett dygn då Helen försöker sopa igen spåren efter vad som har hänt, samt spårar ur på andra sätt, till exempel genom att förföra sin bästa väninnas son. Detta blandas med återblickar från Helens barndom, där syftet är att man ska förstå hur hon kunde drivas så långt som till att mörda sin egen mamma. Problemet är att man inte gör det. Inte jag åtminstone.

Författaren lyckas visserligen utmärkt med att framställa modern som en tokisk person som sakta suger livet ur sin omgivning, men samtidigt får man ingen förklaring till varför Helen inte gör det enda vettiga och a) skaffar hjälp åt sin mor b) tar sig så långt därifrån som möjligt eller c) båda föregående alternativ.

Att mordet sker alldeles i början av boken kan vara en förklaring till att den sedan faller så platt. Frågan om hur det ska gå för Helen; om hon ska lyckas komma undan med mordet, om hon äntligen blir fri eller om hon ska göra som sin far och ta livet av sig gör att man läser vidare, men riktigt spännande blir det aldrig.

Kanske beror det på att Helen inte lyckas väcka läsarens sympati? Ärligt talat så struntade jag i hur det skulle gå för henne. Allt är liksom så dysfunktionellt och dystert att man undrar om det över huvud taget finns något kvar som är värt att rädda.

Kanske beror det på att författaren fokuserar på fel sak? Borde hon ha lagt mer fokus på de existentiella frågeställningarna i stället för på hur Helen ska klara sig undan upptäckt? Det som kunde ha blivit en stark och minnesvärd skildring av familjedynamiken blir i stället en halvbra spänningsroman. Den som hoppas på en ny "Flickan från ovan" kommer att bli besviken. Jag förväntar mig mer av Alice Sebold.

Som en fotnot kan jag nämna att Tryckfelsnisse har varit framme och vänt på namnen på baksidestexten av boken. Helen får sin mors namn, Clair, vilket blir lite ironiskt med tanke på att hon hela livet har kämpat för att komma bort från sin mamma, samtidigt som hon dragits till henne.

Sofia Luthman

Publicerad: 2009-01-11 00:00 / Uppdaterad: 2009-01-11 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3178

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?