Det är en ovanlig morgon i Oregon: det har snöat ett par centimeter och skolorna är stängda. Mias familj bestämmer sig för att åka och hälsa på några vänner. Alla är glada, familjen är av den harmoniska sorten, och naturligtvis händer det som inte får hända – trafikolycka. Mia finner sig själv stå oskadd i […][...]

Jag sitter vid mitt köksbord och läser Bodil Malmsten – De från norr kommande leoparderna. Jag fortsätter till soffan, sedan bussen och avslutar läsningen på konditoriet i centrum i området där jag nu bor. Det är höst 2009. Boken utspelar sig under maj 2007 till april 2009. Nyss med andra ord. Finanskris. Jag har minne […][...]

Det är ju ett viktigt jobb han får, vår berättare, enkelt men viktigt. I en bräcklig mellanamerikansk demokrati, där militären fortfarande har stor makt och människor fortfarande vandrar omkring med levande minnen från tortyrkamrar, har han fått till uppgift av katolska kyrkan att redigera ihop 1100 sidor med vittnesmål från 422 massakrer under inbördeskriget. Sida […][...]

Carina Burmans åttonde roman har en något avskräckande titel. Baksidestexten är också lite läskig: ”Kärleksroman är en modern sedesskildring från rockmusikens, dataspelens och deckarnas tidevarv.” Den som författade baksidan borde verkligen ha läst boken först. För Kärleksroman handlar varken om rock, spel eller deckare utan om människor i olika skeden av medelåldern som tampas med […][...]

Om jag vill påvisa bristerna i ett verktyg finns det i princip två sätt att göra det: a) Jag kan använda verktyget som det är tänkt, och peka på problemen som uppstår eftersom verktyget inte fungerar fullt ut. b) Jag kan använda verktyget felaktigt, och säga ”Hallå! Kolla, det funkar ju inte!” trots att det […][...]

Eller ja, det är i alla fall vad den vill utstråla. Men kan en bok vara gay? Och vad skulle det i så fall betyda? Att den handlar om människor som är homosexuella? Att språket är konstigt och handlingen icke-linjär? Att hela läsupplevelsen är något aldrig tidigare erfaret? På baksidan av den engelska utgåvan är […][...]

Det börjar bli kallt. Löven och gräset i Tessinparken glittrar och frasar av frosten. Under de stjärnklara höstnätterna kan det hända att Erik lägger sig på rygg och tittar på molnens färd över himlen. Han tycker att de ser ut som ”Minas hår i badkaret”. Mina var Eriks flickvän tills för ungefär fyra månader sedan. […][...]

Det är inte bara stålet som förenar bruksorten Hofors i västra Gästrikland med skrovet till Pansarkryssaren Potemkin i Sergej Eisensteins stilbildande stumfilmsklassiker, utan även den fysiska kollisionen som utgör inledningen i Molly Johnsons proletärroman Pansarkryssaren. För Pansarkryssaren är tveklöst en proletärroman även om den jämfört med de stora svenska arbetarförfattarnas raka, socialrealistiska prosa tar ut […][...]

Det här är den första boken i serien ”Vampire Academy” och en i raden av alla vampyrböcker som ska fylla tomrummet efter Twilight-serien. Jag brukar alltid vara skeptisk mot de böcker som oundvikligen kommer i kölvattnet efter en stor succé, men i det här fallet var det obefogat. Den spelar visserligen inte i samma liga […][...]

Det tar lång tid för mig att komma in i när du är som yngst, mycket längre tid än vad det brukar ta för mig att komma in i dikter. Oftast ligger de bara där på papperet, orden, och är ytterst närvarande, redo för att upplevas men den här gången är min läsning avvaktande, distanserad […][...]