För att slå ihjäl några timmar börjar jag en slö söndagseftermiddag läsa Elin Boardys Mot ljuset. Sedan kan jag inte slita mig. Berättelsen om Elly omfamnar hela min dag och kväll och lättar, märkligt nog, upp de regntunga skyarna utanför fönstret. Detta är en sträckläsningsbok; något att sluka. Jag läser fort. Hungrigt. Så slår det […][...]

När dagensbok.com hade sin födelsedagsfest i höstas fick jag äran att presentera Mian Lodalen. Jag hade ingen koll på henne och googlade samma dag för att ha nåt vettigt att säga. Hon kallade mig för gumman och skrattade gott åt att jag missat sju av hennes utgivningar när jag presenterade henne, och jag skämdes lite […][...]

I i en både känslig och intelligent recension av Marguerite Duras roman De små hästarna i Tarquinia i Svenska dagbladet skriver Elisabeth Hjorth om vad Anina Rabe skriver i sitt förord till De små hästarna i Tarquinia. Det blir lätt så när man skriver om Duras. Text refererar till text som handlar om en tredje […][...]

Karaktärerna i Stockholm Rosé bär namn som Daphne, Theresia kallad Tessan (som väl är) och så bokens jagperson Desdemona med smeknamnet Destiny (jag kan inte avgöra vilket som är värst). Tessans lillasyrra går endast under den benämningen och jag drar en lättnadens suck samtidigt som mina tankar flyger iväg i otäcka banor om vad hon […][...]

Elsa Gustavsson från Elsas mode är tillbaka. I den andra delen av Sofi Fahrmans planerade trilogi har Elsa fått anställning som moderedaktör på Bladet, Sveriges största tidning, och hennes första uppdrag blir att bevaka modeveckan i New York. Det är lätt att känna igen Elsa från första boken. Hon är överambitiös, överenergisk och övertrevlig. Till […][...]

Gides roman Den omoraliske är en bok som blir bättre efter det att den är slut. Det är en bok som först i efterhand till fullo går att överblicka och förstå. Genom nästan hela läsningen tycks den mig svårgenomtränglig. Det är som att läsa en idéroman utan att ha en aning om vilken tes den […][...]

Ostalgie är ett av de modernare tyska orden och är en sammansättning av Osten och Nostalgie och syftar på den nostalgivåg för DDR som svepte genom Tyskland vid millenniets början. En nostalgivåg som främst riktade sig mot det vardagliga livet snarare än den marxist-leninistiska politiken som låg till grund för arbetar- och bondestaten, även om […][...]

På en semesteranläggning utanför Kapstaden, Jumping Monkey Hill, sitter en grupp författare från skilda afrikanska länder och låter sig granskas av det brittiska värdparet. De är ju bara så intresserade av afrikansk kultur – och reflekterar inte ens över att de stenhårt väljer ut vad av det workshop-deltagarna producerar som får räknas som verkligt afrikanskt. […][...]

Jag funderar över ordet ”ru”. Jag har läst den här boken nu, men jag saknar en ingång i den, ett sätt att få det svala, välbeskrivna, ofta gripande stoffet och den fragmentariska berättarstilen att bli angeläget. Jag tror att jag kanske hittar det i titeln. Ru betyder ”bäck” eller ”flöde” på franska, på vietnamesiska betyder […][...]

När gick det snett? Inbrottet? Nej, före det. Festen? Den spelade in, men det var inte då det började. Zack? Visst, absolut, det skulle vara enkelt att säga att det var Zack. Men så var det inte, eller hur? Det var före Zack. Före Ryan. Före Max och Derrick och det där med plånboken. Före […][...]