Någon har höjt en pistol. Darrar inte på handen. Ljudet av dämpande skott hörs inte ut på Stentorpsvägen. De nakna kropparna i jacuzzin slås sönder av kulorna, bortom räddning. En flicka skriker rätt ut i natten. Jag läser stora delar av Vattenänglar under en spahelg. Dras in i Kallentofts språkfors, slött halvliggandes i en vilsam […][...]

Jag ringer mina bröder är skriven i ett rasande tempo. Man hinner knappt andas när man läser den. Hela boken är skriven som samtal och tankar. Telefonsamtal mellan huvudpersonen Amor och olika personer. Samtal med en mormor. Inre samtal. Vad är verklighet och vad är inte? Det är svårt att veta när man läser. Det […][...]

Det är här en berättelse som svischar fram, se bara på det vackra omslaget där bilden smetas ut som när man tittar ut genom ett fönster på ett tåg i farten. Jag tvingar mig själv att läsa långsamt, fixera blicken utanför det där fönstret för att inte missa ett enda ord och en enda bild. […][...]

Jag träffar deckarförfattaren Kristina Appelqvist på bokmässan i Göteborg. Hon är aktuell med sin fjärde bok De blå damerna (utgiven på Alfabeta förlag) där paret Lundgren-Alexandersson, dvs den unga rektorn Emma och hennes kärlek kriminalkommissarien Filip återigen kastas in i en mordutredning. En berömd van Gogh-målning stjäls samtidigt som en radikal chefredaktör hittas mördad. Kristina […][...]

I vårt sekulära samhälle, där kyrkbänkarna mestadels gapar tomma, tycks det religionens opium som Karl Marx talade om ha ersatts av ett annat: Sexets. Det verkar vara en synnerligen beroendeframkallande drog. Vi tycks aldrig få nog av att höra om det eller läsa om det. Och Sophie Adolfsson tycks aldrig få nog av att skriva […][...]

Året är 1990. Den unge studenten Hayat sitter med sin kursare Rachel i ett litet studentrum och berättar sitt livs historia: om den vackra, eteriska Mina som flyr från Pakistan till USA och hur hon gör en bombastisk, oförglömlig entré i hans liv. Mina tar sig an den unge Hayat. Hon ger honom ett exemplar […][...]

Det är en liten bok som ser ut som ett pass. Högst medvetet, för den handlar om gränser och om att vara flykting. Om att lämna en plats och åka till en annan för att man måste, inte för att man vill. Den handlar om att själv vara den som behöver hjälp och välvilja från […][...]

När jag med tajt deadline kastar mig in i Betvingade har jag hört Simona Ahrnstedt berätta om den flera gånger. Om boken och om genren hon skriver i, romance, som är den största litterära genren ute i världen men som knappt existerar i Sverige. Visst är vi svenskar lite tillbakadragna, lite fina i kanten och […][...]

Läser man recensionerna av Magnus Dahlströms Sken (Svd, Aftonbladet, DN, GP) så är det några saker recensenterna är överens om. 1) Sken är en fortsättning på Dahlströms förra roman Spådom. Där följde vi 3 män i arbetsplatsmiljö. Här följer vi 3 kvinnor i arbetsplatsmiljö. 2) Ett grundläggande tema i Sken är kvinnans underordning, hennes omöjlighet […][...]

Jag får snabbt två väldigt tydliga bilder av landet FELICIA©, där Tarmo Rissanens debutroman utspelar sig. Först är det den omtalade kupan, den som har stängt in en liten värld innanför glas där det aldrig slutar snöa. En på samma gång fascinerande och mycket sorglig värld. Som barn kunde jag ägna timmar åt att bara […][...]