Tänk dig att som läsare få känna ett oförargligt, sympatiskt samspel med berättaren. Att själv få söka sig djupt in berättelsernas avskalade språk. Bunden till ytan men hur samspelet sänker lyktor djupt ned i vårt mänskliga bråddjup, med undertoner eller rakt på sak konkret. Hur läsprocessen blir stundtals fruktansvärt skrämmande, samtidigt ljuvlig, med denna förutsättning. […][...]

Den varelse, ur vilken en parasit hämtar sin näring, är ett värddjur. Redan romanens titel beskriver dess centrala relationsstruktur, den mellan värddjuret och parasiten. När huvudkaraktären Anna reser till Borneo förvillar hon sig i en suggestiv tropisk skogsmiljö, och blir stucken på insidan av låret. Väl hemma har vad som till början verkade vara en […][...]

Man kan dra paralleller mellan Hundstjärnan och flera samtida svenska uppväxtskildringar inom bildungsromangenren. Jag som läst en del av denna uppsjö finner gemensamma nämnare i till exempel Linderborgs Mig äger ingen, Alakoskis Svinalängorna och Niemis Populärmusik från Vittula. Innerliga skildringar av barndomens snåriga stigar, vuxenvärldens absurda strukturer och ofta smärtsamma påverkan på barnet och dess […][...]

I September placerar författaren sin läsare i en anhörigstol bredvid en sjukhussäng där det ligger en cancersjuk, döende, icke namngiven kvinna. Genom retrospektion följer vi en utstakad tidslinje, från barndom till insjuknande, med plötsliga inslag från sjukhusrummet som ständigt påminner oss åt vilket håll livsödet bär, mitt i den levande berättelsen. Det är en vacker […][...]

Det finns ett hus någonstans i Slovakien, där du möter dina värsta mardrömmar. De som stigit in i detta hus har kommit ut på olika sätt förändrade, ingen blir sig riktigt lik igen. Vissa tappar förståndet av skräck. Andra finner lycka i att nu ha upplevt det värsta som kunde hända; efter detta finns det […][...]

Skuggsida är en bok som gör mig en aning kluven. En välskriven berättelse med skickliga miljöbeskrivningar och komplexa karaktärer, vad mer kan en begära? Jag vill ge den här boken till alla de som säger ”jag läser inte deckare” underförstått ”jag läser bara god litteratur” för att visa dem vad de går miste om. Vad […][...]

Jane Austen skrev oförglömliga romaner, men mig veterligen besökte hon inte samma historia flera gånger. Därför är det svårt att föreställa sig att hon själv skulle ha skrivit en fortsättning på berättelsen om Elizabeth Bennet och mr Darcy. Nu har deckardrottningen P.D. James gjort det i stället. Det var med stora förväntningar jag började läsa […][...]

JAAAAAAA. Ursäkta mig, ibland blir jag lite för glad av litteratur. Även om jag inte vill sätta högsta betyg. Men alltså, såhär: Jag läste många bra böcker 2012. Jag läste tunga, viktiga, välskrivna, påsannhistoriabaserade böcker, jag försökte skriva intelligenta, resonerande recensioner om dem, däremellan varvade jag ner med steampunk och omlästa ryska klassiker, och det […][...]

I Mariette Glodecks tredje roman återvänder hon till karaktärerna i debuten Röda vita rosen från 2005. Milla, Måns, Carl, Jens, Pepsi, Tove, Frida och Teddy är nu på väg att lämna tjugo-någonting för att fylla 30. En ålder då till synes små beslut och händelser förändrar hela ens liv. Det är ambitiöst att ha åtta […][...]

Jag har gått runt länge och småläst Nina Bouraouis Enstörig när jag äntligen sätter mig för att formulera mig kring den. Boken tillhör redan last season, men är ändå en sådan som tar längre tid än en säsong att processa. Jag tänker att det är en bok värdig sommarlovet. Den sortens sommarlov vars lästid bara […][...]