Recension

: September
September Kristoffer Leandoer
2013
Natur och Kultur
7/10

Livsresa mot ett semikolon

Utgiven 2013
ISBN 9789127133747
Sidor 303

Om författaren

Fotograf: Sara Mac Key

Kristoffer Leandoer (född 1962) är bosatt i Stockholm och en skönlitterär mångsysslare: romanförfattare, poet, översättare från franska och engelska och biträdande förläggare. Han har också varit redaktör för BLM och kritiker på bland annat Svenska Dagbladet med inriktning framför allt på ny fransk litteratur. Han har skrivit vuxen- och ungdomsromaner, diktsamlingar och essäer.

Sök efter boken

I September placerar författaren sin läsare i en anhörigstol bredvid en sjukhussäng där det ligger en cancersjuk, döende, icke namngiven kvinna. Genom retrospektion följer vi en utstakad tidslinje, från barndom till insjuknande, med plötsliga inslag från sjukhusrummet som ständigt påminner oss åt vilket håll livsödet bär, mitt i den levande berättelsen. Det är en vacker och varsam berättelse om att försöka forma sitt liv, om att sedan försöka acceptera att det inte blev som man tänkt, och att tvingas ta farväl av det tidigare än man väntat.

Det som skildras är en livslång kamp med identitet och hur den skapas genom identifikation med omvärlden lika mycket som distansering från densamma. Hur man skapar sitt jag, jaget som konstruktion, är ett genomgående tema i romanen som tycks genomsyra hela huvudkaraktärens förhållningssätt och alla hennes mer och mindre sympatiska attityder. Lika stor plats som konfrontationen med sin identitet tar, lika mycket måste hon efter bästa förmåga förhålla sig till de sociala roller som hon tycker sig upptäcka i sin omgivning. Vad tillhör egentligen människan, och vad är skådespel? Som läsare är man osäker på skillnaden och kanske är det just detta som huvudkaraktären också får erfara under sin uppväxt, att en tilldelad roll kan ta över en hel människas vara, hur rollen tar över identiteten. Kanske är det detta som kommer påverka hur hon förhåller sig till sin omvärld och kategoriserar sig själv genom den under resten av sin levnadstid.

Historien tar vid i prästhemmet på Söder i Stockholm. Här finns en frånvarande, passiv men charmerande far som är omtyckt präst och senare kyrkoherde, en elak hushållerska och tillika barnjungfru, och framförallt: en kall och avvisande, strategisk och ytlig mor, en prästfru som tar sin roll på så stort allvar att relationen med dottern blir lidande.

Från början är identifieringen okomplicerad. Den unga huvudkaraktären förstår inte sin mamma utan tyr sig till faderns intellekt och litterära allmänbildning, som speglar hennes egen. Redan som barn börjar hon förhålla sig kritiskt till litteraturen, inser prestigen i att kunna citera, parafrasera och alludera på litterär kanon så väl som hennes egen djärvare litterära smak, och försöker genom litteraturen binda sin undflyende far närmare sig.

Men efter ett oförglömligt svek från faderns sida får huvudkaraktären svårare att förhålla sig till honom. Hon tvingas av lika delar pliktkänsla och medkänsla gå i pakt med sin mor. De blir sammansvetsade för livet, ofrånkomligt bundna till varandra i en relation som sliter på huvudkaraktären. Relationen till modern slutar aldrig förfölja henne, och återgivandet av denna komplicerade, infekterade symbios är stundvis starkare än till och med romanens sjukdomsskildring.

Redan som barn lär hon sig humorns slagkraft och förstår att använda den som skydd mot omgivningens kritiska attityder. Tungan ömsom försvarar henne, ömsom slinter och gör omvärlden ofrivilligt illa. Hon lär sig aldrig kontrollera den. Också litteraturen följer henne. Hon börjar studera i Lund, och provar att vara a-ka-de-mi-ker, den, ska det visa sig, högst värderande stavelsekombinationen i hennes liv. Vass humor och tillhörighetskänsla till akademin blir grundstommen i hennes identitet. När hon sedan insjuknar använder hon just dessa egenskaper för att lätta upp sjukdomen: ”jag har blivit ett semikolon”.

Detta är en fantastisk roman på många sätt. De tydliga miljömarkeringarna tillsammans med rika litterära referenser skapar en påtaglig geografisk så väl som litterär närvaro, inlevelse. Den kan läsas lika mycket som ett förhållande mellan människa och miljö som ett mellan människa och text, liv och dikt. Den klarar också av att trovärdigt presentera ett metaperspektiv, där den döendes tillbakablickar blir lika mycket en naturlig inre tankeprocess som en dialog med narratologin. Leandoers delvis finstämda, delvis osentimentala bearbetning av språket är beundransvärd: De tematiska upprepningarna väver samman språket till ett följsamt flöde av historia och minnen. Det är bara på ett fåtal ställen som dessa upprepningar kan upplevas omotiverade, och det är ändå inte dessa formuleringar jag minns tydligast nu i efterhand, utan de verkligt lyckade.

Men efter 300 sidor och ett helt liv i revy förblir jag kritisk mot porträttet av huvudkaraktären. Hennes tankar och beteenden får aldrig någon riktig förklaring. Jag tänker att en så analytisk, och dessutom estetiskt orienterad karaktär borde förmå mer introspektion än vad som åstadkoms i texten. Det är givetvis möjligt att det är ett stilistiskt grepp, och man kan nog förklara det som en naturlig konsekvens av retrospektionen. Trots detta kvarstår faktum: En livshistoria är nedtecknad, men utan att tränga in till kärnan av den tillvaro som presenteras.

Med detta sagt vill jag understryka att det är en av romanens få brister. Den flyter bekymmerslöst över sidorna, den fängslar utan att blir kravfull, det är en tacksam, rik text att läsa.

Christina Skagert

Publicerad: 2013-02-04 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-03 22:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5082

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?