Mellan vinter och himmel är en varsamt skriven roman. Den behandlar stora teman på ett skickligt sätt, men utan att behöva använda kraft i berättandet för att få det att tränga igenom texten fram till läsaren. Detta är en av romanens största styrkor. I växlande perspektiv möter vi gitarrspelande, svårmodiga och alltid bortvända Martin, som […][...]

Medan jag läser Joyce Carol Oates Foxfire brinner det i förorter och debatteras, för jag vet inte vilken gång i ordningen, om unga, arga män (vilka de nu egentligen är) och utanförskap. Det som slår mig är både likheter och skillnader mellan (media-)verklighet och roman. I romanen är det 1950-tal, och fem tonårstjejer växer upp […][...]

Tre helt vanliga kvinnor i kris sammanstrålar av en slump på ett koloniområde en sommarkväll. Var och en har de problem med en svinpäls till karl. Veeras man super envist sönder och samman deras liv och lägenhet. Erikas sambo vill slänga ut henne hals över huvud, utan att betala igen ett öre av allt hon […][...]

Det börjar nästan som en saga: ”Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet.” Okej, en saga med besvärande övertydlig fallossymbolik, kanske. Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon ljuger. Med de meningarna har Fay Weldon egentligen summerat upp sin i […][...]

”Big girls don’t cry … They get even.” Den är kanske lite fånig, sentensen som pryder framsidan till Jenny Hans och Siobhan Vivians Burn for burn. Jag faller ändå pladask. Vet inte vad det är som gör hämnd till ett så evigt spännande romantema, men det är det ju. Nervigt. Lockande. Komplicerat. Tonårstjejerna Lillia, Kat […][...]

Om vi börjar här: Kommer ni ihåg Nam Les Båten, som kom för några år sedan? En novellsamling skriven av en vietnamesättad australiensare, med berättelser från flera olika världsdelar, flera olika tider, men med fokus på andra synvinklar än de gamla vanliga västliga. En sorts ”världslitteratur” … som utvikning, förlåt, men jag hatar det uttrycket, […][...]

Jag gillar normalt romaner där huvudpersonen får en fix idé som den sedan håller kvar vid oavsett allt motstånd. Läsare och författare förenas i att den här konstiga idén, den måste vi följa till dess logiska slut. Ett exempel är Max Frischs roman Stiller. Stiller återvänder efter en längre bortavaro och vägrar gå med på […][...]

Det finns någon slags lockelse över DDR, den lika paranoida som totalitära statsbildning som jag inte riktigt kommer över. Kanske är det någon form av nostalgisk projicering till en svunnen era, då man inte konstant behövde ta aktiva val, utan kunde luta sig tillbaka till TV1 och TV2 och låta staten bestämma över sin pensionsförvaltning. […][...]

Efter tre alltmer irriterade mejl om att Emmi vill säga upp sin tidskriftsprenumeration, känner sig Leo tvungen att upplysa henne om att han heter Leike, medan hon försöker mejla tidskriften Like. ”Du är den tredje som skriver till mig för att säga upp sin prenumeration. Tidningen måste verkligen ha blivit dålig.” Nio månader senare lyckas […][...]

När Pats mamma hämtar hem honom från kliniken har han bara ett mål i sikte: att förbereda sig för det lyckliga slutet. Pat tänker sig livet som en film, med Gud som regissör. Just nu ser det mörkt ut, men om han bara anstränger sig för att bli en bättre människa så kan han lägga […][...]