Ja, jag är medveten om att många som läst den här boken tycker att den är fantastisk. Att det är en Nobelpristagare vi snackar om här, att den fåordiga, avskalade stilen anses nyskapande och varit stilbildande. Att författaren dessutom i sig själv är som en illustration av sin egen stil: den tyste, starke mannen som […][...]

När jag första gången läste Margaret Mitchells klassiker Borta med vinden fascinerades jag säkert av den amerikanska södern under inbördeskriget på ungefär samma sätt som jag fascinerades av fantasyvärldar. Jag gick i högstadiet och hade minst sagt vaga begrepp om de historiska sammanhangen. Sammanhangen, ja, för det handlar ju inte bara om tiden som skildras, […][...]

Få amerikanska romaner har nog ett sådant rykte som Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Den ska inte bara ha medverkat till att avskaffa slaveriet och nämns ofta som exempel på att litteratur faktiskt har makt att påverka, utan måste också vara en av de amerikanska klassiker som det refereras till allra oftast. Bara i […][...]

”Nej, ni får inte kalla er gula pantrarna. Herregud, var lite originella.” USA har alltid porträtterats som en smältdegel, där alla hör hemma, men problemet med den metaforen är att en smältdegel kräver en stöpform också, och den släpps inte alla in i direkt. Ibland behövs det verk som rör om. Det är slående hur […][...]

Journalisten Alex Haley besöker British Museum och fastnar framför Rosettestenen. Någonting med hur man lyckats uttolka hieroglyferna på den genom att jämföra olika tecken väcker en tanke. Vore det möjligt att tyda de ord och namn hans egen familj berättat om i generationer, de som härstammar från den urfader släkten kallar ”afrikanen”, han som ska […][...]

Jag har en bekant som hävdar att Gustave Flaubert behandlar Emma Bovary illa. Orättvist, liksom. Det är inte särskilt logiskt, hur en romankaraktär skulle kunna vara något mer än författaren som skapat henne. Eller också är det väldigt logiskt? Måste inte fantasins alla möjligheter alltid vara större än boksidan, än verkligheten? I alla fall kommer […][...]

Harold fyller 32 och ska firas av vännerna hemma hos Michael. Samtidigt hör Alan, en gammal collagevän till Michael, av sig. Han är upprörd och vill komma förbi. Han har kanske lämnat sin fru. Vad den konservative Alan inte vet är att Michael och hans vänner är bögar. Som om gruppen inte vore nog full […][...]

Förr eller senare, när man inte bygger något längre, när man inte odlar något längre, när man inte tänker nya tankar längre, så blir den dominerande industrin upplevelserna. Äventyrsbaden, temaparkerna, företagen med en filosofi, virtual reality-arkaderna, slumturismen, och naturligvis bordellerna. De där organisationerna som i slutändan säljer känslan av kontroll och ett gott samvete till […][...]

En dagbok. Den första anteckningen är daterad 6 februari 1887, Hotell Montague i Quincy, Massachusetts: Oroande upplevelse i går kväll i Fru A:s hem. Inte så dramatisk – bekväm, men ganska patetiskt sjaskig miljö – och bara en svagt olycksbådande atmosfär (speciellt i kontrast till Valpurgisnatten som presenterades av den där skamlöse charlatanen i Portsmouth, […][...]

Varför tog jag på mig att skriva om Edgar Allan Poe? Jag förstår mig inte på Poe. Jag förstår ju hans litteraturhistoriska betydelse. Hans inflytande är och har varit enormt. Jag har bara svårare att se varför jag ska läsa Poe idag, utanför någon som helst kurs i litteraturvetenskap. Det är skräckromantik som inte skrämmer […][...]