I dokusåpornas tidevarv är det svårt att imponera. Men Leona får vara med när en helt ny serie tar sin början. Människor placeras på en öde ö, två läger bildas där de ”fattiga” tävlar om att komma till de ”rikas” by – de som har lyxhotellet och det fina livet. Avancerar du från den fattiga […][...]

Vi måste sluta ses på det här sättet är en ungdoms- och ung vuxen-roman som berättar en öm och värkande kärlekshistoria. De båda författarna Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo skriver ur varsitt perspektiv så att boken växlar mellan två fokalisatorer, Hanna och Jens. Hanna är 18 år, går sista terminen på gymnasiet och drömmer om […][...]

Hade Kristian Lundbergs Yarden varit en lika angelägen bok om den inte varit självupplevd? Idag lever vi med en kändiskult där författare är svåra att skilja från sina verk. Budbäraren riskerar ta större plats än själva budskapet. I recensioner av Knausgårds Min kamp-serie har de stora tidningarna till och med antytt att det inte skulle […][...]

Det börjar år 2014. Inga barn föds längre. Inga. Media rapporterar att världen är i chock. Efter en tid föds åter barn. Men de är inte vanliga barn. Jag har aldrig längtat efter barn, aldrig känt ett behov, aldrig velat. Varken på ett personligt, politiskt eller filosofiskt plan. Det finns ett foto på när min […][...]

Vi älskade mockadrycken i väntrummet på Memorial Sloan-Ketterings öppenvårdsmottagning. Kaffet är inget vidare, och den varma chokladdrycken är ännu sämre. Men mamma och jag upptäckte att om man trycker på knappen för »mocka« får man ett exempel på hur två inte särskilt goda saker kan förenas till någonting riktigt välsmakande. Grahamskexen är inte heller så […][...]

Att gå skrivarkurs är numera bara ett av många sätt för författande människor att bli del i en skrivande gemenskap. Författarhandledning och gestaltningsövningar i all ära, men just den skrivande samvaron med andra, är en av de återkommande fördelarna människor i min närhet brukar ange när vi diskuterar skrivarkurser. Och jag är överens med dem. […][...]

I centrum för Norman Maneas roman Lyan står en grupp intellektuella exilrumäner i USA. Eller nej, inte en grupp i den betydelsen att de delar tillvaro. Inte nu. Det som gör dem till en grupp, som tvingar dem att se sig som delar av samma sammanhang, är deras gemensamma förflutna. Deras gemensamma erfarenhet av att […][...]

Den heter Nostalgia, inte Nostalgi. Det är inte fråga om att det var lite lagom bättre förr, det är ordets ursprungliga betydelse, grekiskans ”hemvändandets smärta”, ett nästan patologiskt tillstånd av saknad. Odysseus som kämpar sig mot Ithaka, Alexanders trupper som gör myteri vid Ganges och vänder hem, en kvinna som ligger i sin yngre älskares […][...]

Förr eller senare kommer Mircea Cărtărescu att få Nobelpriset. Och den framtida Peter Englund kommer att få stå inför TV-kamerorna och svara på de eviga frågorna – ”Varför hatar ni USA?”, ”Varför har ni valt en fullständigt okänd författare?” och ”Men är han inte väldigt svår och pretentiös?” Och sekreteraren kommer att skruva på sig […][...]

”Det finns hopp” säger pappan i boken vid ett tillfälle. Fast det är inte sant. Det finns inget hopp. Inte för den här familjen. Familjen består av en pappa och hans två barn. Den äldre brodern, Zackarias, från ett tidigare äktenskap och den sjuttonårige Gallus, vars mor bor någon annanstans och inte är kapabel att […][...]