Norra England. Dimma. Stora stenhus. Uråldriga små byar med misstänksamma invånare. En ensam, naiv besökare från storstan som upptäcker att den lilla byn har en Mörk Hemlighet. Behöver man ens ett spöke där? …Jo, man gör nog kanske det. Att läsa Kvinnan i svart är som att flyttas tillbaka till en förment oskyldigare tid, och […][...]

I Anna Hallbergs förra diktbok, Colosseum, Kolloseum kom några av de mest obehagliga raderna redan på samlingens första sidor: en död brun lem rummet håller om schubert, februarivinter den är fortfarande fuktig utan puls […] från oxe till människa […] tänderna sjunker i biffen genom stekytan in mot kroppen […] det är i munnen oxen […][...]

”När jag inte kan peka ut de ögonblick jag lever för; kan jag peka ut de ögonblick jag lever i trots av. Naturen är störd av vinter, jag är det.” Det här är en bok att kliva in i och ge upp sig till för att den verkligen ska komma till sin rätt. Den är […][...]

Tonen slås an direkt. En litterär agent dyker upp på en skolgård och frågar några ungdomar om de har lust att vara med i en bok. Vilket de tackar ja till. För Det jag redan minns av Mats Kempe är inte bara en fantastisk ”roman i 16 noveller”, det är också litteratur om litteratur. Vi […][...]

Lars Noréns senaste bok, Ingen, får mig att tänka på strängteorin. Inte för att jag kan kan förklara eller ens förstå den, utan för att den får mig så totalt ur balans. (Strängteorin är en modell inom fysiken som ämnar beskriva materiens allra minsta byggstenar.) I Ingen vänds och vrids det på självaste livets väg mot död. Orden […][...]

Oktober 2013. En båt fattar eld och sjunker. Människor drunknar i havet utanför den italienska ön Lampedusa. Alla var de på flykt. Alla försökte de ta sig över Medelhavet, från Afrika till Europa. Minnen av nyhetsbilderna flimrar förbi när jag läser J.M. Coetzees senaste roman. Huvudpersonerna, den medelålders mannen och pojken, färdas också över ett […][...]

Enligt baksidestexten är Höglandet en skräckthriller med stark samtidskänsla. Trots det så rös jag faktiskt inte speciellt mycket när jag läste den, men å andra sidan läste jag halva boken på puben och den andra hälften i badkaret (måhända för trygga och ombonade miljöer för rysningar). Boken handlar i alla fall om två isländska par […][...]

Som ett kassettband ser den ut, boken Ma. Både innehåll och form minner om svunna tider. Diktsamlingen är full av ekon; från det förflutna, från de döda, från hela världen. Ma är Ida Börjels senaste diktsamling. Ma är också det japanska tecknet för tomhet, glapp, ockuperat utrymme, rumslighet. Ma kan också vara gudaväsen, tid, massa, […][...]

En namnlös kvinna färdas till en ö för att besöka sin farbror. Han är en praktiserande alkemist och i den mystiska tillvaron hos farbrodern finner sig kvinnan snart vara indragen i ockulta skeenden utanför hennes kontroll. Hon misstänker farbrodern för de magiska attackerna och för att rädda sig själv ur hans våld undersöker hon ön […][...]

När jag började läsa Chimamanda Ngozi Adichies Americanah gjorde jag det mest i ett försök att slå ett litet hål på den stora vita fläcken, som täcker min litterära karta över afrikanska författare på samma sätt som ett Atlas gör från tidigt 1800-tal. Jag vill helt enkelt ta del av det moderna Afrika. Det Afrika […][...]