Så sent som i april i år utkom Marguerite Duras mörkt myllrande roman Vicekonsuln på Lind & Co. Nu, en kort tid senare, ger Ellerströms ut både Atlantmannen och Horan på den normandiska kusten – två tunna volymer att bära med sig överallt och återkomma till gång efter annan. Horan på den normandiska kusten är […][...]

För ett tag sen gjorde vi en temasida här på dagensbok.com om de genrer som brukar betecknas som autofiktiva, Att skriva liv. Självbiografiska romaner, självbiografier, biografier, fiktiva biografier och allt vad det är – ofta med luddiga gränser sinsemellan. Anne B Ragdes nya, Jag har ett täcke i tusen färger, får väl räknas till denna […][...]

Om jag inte redan hade vetat att Teju Cole är Tranströmer-fan vill jag gärna tro att jag hade gissat det redan innan kapitel 19, där den namnlöse berättaren citerar Tranströmer rakt av för att försöka förstå sin plats som hemvändare till sin gamla hemstad Lagos. Det är något i språket, något i blicken, som lugnt […][...]

Plötsligt hör hon ett prassel intill porten. – Kom igen då, hör hon Florent väsa. Sedan ser hon båda sina äldre bröder kasta sig upp på sina cyklar och försvinna iväg. Arment har en boll på pakethållaren. – Vänta på mig! tjuter Kosse och försöker springa efter, men de är för snabba. En scen jag […][...]

De gick till husläkaren och fick beskedet att samtliga värden var utmärkta. Med andra ord som vanligt. De var friska, hade tiden för sig, skulle hinna åtskilligt innan… Anna och Jan trodde inte att de kunde bli gamla eller sjuka. De trodde att framgång var en garanti för en god hälsa och ett gott liv. […][...]

Är det verkligen fred vi vill ha – till varje tänkbart pris? Mikael Wiehes rader ekar i mitt huvud när jag läser Kazuo Ishiguros nya roman The Buried Giant. Lär vi oss något av historien? När de gamla kommunistimperierna Sovjetunionen och Jugoslavien brakade samman under trycket av sina egna motsättningar och sin ineffektivitet ledde det […][...]

Är detta en roman, en populärt hållen vetenskaplig text med ambitionen att roa, eller ett intressant litterärt projekt? I en ironisk och lätt raljerande stil möter vi ”berättarjaget” hippocampus, den del av hjärnan som håller reda på våra minnen och vars uppdrag det också är att påverka framtiden. För utan minnen och kunskap om det […][...]

Hjärtat pumpar runt blodet i vår kropp och gör oss levande. Inte konstigt att vi hela tiden återkommer till det, och använder hjärtat som en metafor för kärleken, sorgen och smärtan. Ibland kan det dock kännas uttjatat, som att de olika skildringarna går på repeat och liknar varandra. Går det att skriva om hjärtat på […][...]

Sofie Sarenbrants förra roman Visning pågår avslutades med en riktig cliffhanger. TV-serier gör ofta sådant, men böcker gör det mer sällan. När jag avslutade Visning pågår hisnade jag och visste inte riktigt hur jag skulle uthärda tills det att Avdelning 73 skulle komma. Och så gjorde den det. Med darrande fingrar och pirrig förväntan kastade […][...]

Cheryl Glickman har ett system. Hon har rutiner, ett arbete och en hopplös förälskelse i en tjugo år äldre man som i sin tur visar sig vara besatt av en sextonåring. Det är kanske inte så mycket för att mota bort den bokstavliga, psykosomatiska klumpen hon har i halsen, men Cheryl har ett system. Det […][...]