38 minusgrader har jag nog faktiskt aldrig upplevt, men nog har jag längtat bort. Bort vart som helst, bort från trista rutiner och folk som inte fattar. Bort från olösliga problem. Lever man i 38 minusgrader är det kanske inte så konstigt att den där längtan får en särskild riktning. Söderut. Söderut längtar Karla, söderut […][...]

Svaret på frågan ifall Maria Svelands Gråleken är något att läsa låter på ett ungefär ”Ja, den är lättläst och hyfsat spännande. Bra underhållning för stunden, ta med den till stranden i sommar”. Och med det avses inget negativt – för läsning kan handla precis lika mycket om att finna spänning/glädje/skräck/vad-man-nu-föredrar för stunden som att […][...]

Längst ner till vänster på omslaget till Helena von Hofstens Hon hör inte hemma här står det ”roman”, men jag har svårt att sluta tänka på boken som poesi. Visst finns narrativet där, en berättelse och karaktärer som utvecklas – fördjupas och förändras – över sidorna. Men redan första intrycket av boken tycks säga ”poesi”. […][...]

Bostadsområden med sämre rykten finns utanför Stockholm, Göteborg men också utanför storstäderna i Europa, såsom Paris, London eller Bryssel. De kännetecknas av stora höghus med en brokig skara invånare, vars föräldrar eller far- och morföräldrar kommit från andra länder. Det många glömmer bort är att barnen som vuxit upp där är nära vuxenåldern och är […][...]

När jag läser Freja Erixåns debut Över min döda kropp kan jag inte låta bli att tänka på Nina Hemmingsson. Hos båda serieskaparna möter vi ful-sympatiska karaktärer som med sådan självklarhet låter sina repliker skära igenom varenda social norm på ett sätt som gör att vi som läsare bara kan drömma om att ha en […][...]

Att spela klassisk musik är att bli ett med musiken, ett med ditt instrument och ett med känslan du vill förmedla till publiken. Du går helt in i det för att kunna projicera det ut igen. Men i en kvartett adderas ett till lager: du måste bli ett med de tre andra du spelar med. […][...]

Tekla Knös var vid 1800-talets mitt en adelsdam och poet, idag bland annat känd för att AF Lindblad tonsatte några av hennes dikter, och för att det finns ett punkband som tog hennes namn som bandnamn. Hennes dikter är mycket freudianska, och handlar till exempel om ynglingar och ungmör som sätter av i galopp ”mot […][...]

Sprängrifte är en liten by mitt ute i ingenstans på den kinesiska landsbygden. Eller rättare sagt, det var det; nu är det ju 2000-tal och byn har växt till en jättestad med skyskrapor, flygplatser, internationella investerare, och nog med pengar att anställa en framstående författare som Yan Lianke att skriva stadens historia. Så han ser […][...]

När det inte finns någon väg ut ur världen, vart beger man sig då? Så lyder undertiteln i Jón Kalman Stefánssons senaste roman Ásta. Meningen är typisk för sådana meningar som går att hitta i denne isländske poet och författares böcker. Och ja, språket är poetiskt och ja, då också vackert, men vackert skildrade är […][...]

Fjorton svenska upplagor har utkommit sedan 1973. Bröderna Lejonhjärta är en fantasyklassiker som blivit översatt till närmare femtio språk. Det är en saga i svart och vitt – det finns inga gråskalor i människornas strid mot diktatorn Tengil. Astrid Lindgren fick visst kritik för det där svart-vita när boken först gavs ut. Och människan rör […][...]