Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

Men så en dag faller en man ihop på gatan utanför Edits blomsterbutik och Edit får lära känna hans fru, Sylvia. Sylvia visar sig vara allt det som Edit inte är själv men som hon dras till likt ett flygfä till ett ljus: hon är extravagant, färgstark och tydlig i världen. De två inleder ett konstnärsprojekt tillsammans som snart övergår i något annat, något svårdefinierat men präglat av nya, starka känslor för Edit. Hennes tillvaro börjar allt mer kretsa kring Sylvia, allt det som Edit får bara av att befinna sig i samma rum som henne, allt liv som omger henne. Men frågan är om Sylvia ger Edit mer liv, eller om hon suger åt sig av det lilla liv som Edit faktiskt har själv.

Elin Michaelsdotter debuterar med en stillsam roman där jaget Edit står tydligt i centrum och utgör stora delar av blickfånget. Det är ett jag som ger känslan av att hon när som helst skulle kunna blåsa bort, så försiktig är hennes framtoning i världen. Och kanske är det däri bokens utmaning ligger – att lyckas hålla kvar intresset hos läsaren för en karaktär som är så genomskinlig.

Michaelsdotter lyckas tyvärr inte ända fram med detta. Bokens största behållning är den gradvisa skiftningen i Edits känslor gentemot Sylvia – det är ett snyggt hantverk som ökar spänningen mellan karaktärerna och som tydliggör Edits egna konturer. Men fram till dess är de stämningar som Michaelsdotter målar upp tyvärr inte tillräckligt grundade för att de riktigt ska drabba en: man anar en enorm sorg hos Edit och det hintas om en pappas bortgång men man får aldrig helt möjlighet att förstå detta, eller varför Edit är så himla ensam. Man förstår att Mirina är en viktig person för henne, men deras relation fördjupas inte tillräckligt mycket för att den ska bli något annat än en detalj i bakgrunden. På samma sätt finns en tydlig tematik med döden och livet, men också denna hade behövt fördjupas mer för att axla den roll den har i boken.

Känslan när man läser Blommorna är att det finns många tankar bakom texten som inte fått komma fram, kanske av rädsla för att skriva läsaren på näsan. Men resultatet blir tyvärr att man aldrig riktigt dras med i vad som händer Edit. När boken är slut känns det egentligen inte som att jag har lärt känna henne alls – vilket tyvärr förtar mycket av en bok som är så buren av sin huvudperson.

Similar Posts:

• Vägen mot slutet
• Kärlek Då och Efteråt
• Feel-good-roman i hospicemiljö
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Att mista sin bästa vän

A har mobbats svårt som barn i en musikklass i den lilla staden St. Karins utanför Åbo. Senare sökte hon sig till ett konstgymnasium och vidare till universitet i Åbo men ärren från grundskolan smärtar ständigt. Av alla yrken blir lärarens hennes. Om än motvilligt och utan glädje.

Under de helvetiska åren som mobbningsoffer, av både klasskamrater och lärare, fick A en ödessyster. Med och mot sin vilja. Utstötthet är inget man vill dela. Ira är om möjligt än mera utstött, har bytt skola flera gånger, utsatts för dränkningsförsök på skoltoaletten och blev med tiden så gott som stum. Förutom att hon vid första anblicken gav ett halvdött intryck.

I mörkret när A springer på sin nattliga tur i regnet i utkanten av Åbo, blir hon påkörd av en bil. Ira, som A knappt sett (bara hört henne berätta om dränkningsförsöket på en föreläsning i pedagogik) sen högstadietiden, är den bakom ratten. Skadan och chocken gör att A inte vågar ge sig till känna i mörkret. Men väl hemma i sitt eget kaos börjar hon leta efter Ira på nätet. Ira, som numera är författare och har gett ut flera romaner, är omöjlig att hitta uppgifter om. A skyndar följande dag till biblioteket och läser om deras gemensamma skoltid och episoder som hon själv utsatts för. Ira har helt kallt snott A:s värsta förödmjukelser.

Jakten på den försvunna Ira blir intensiv och med lögner och förslagenhet står A efter en halv dag bakom Iras lägenhetsdörr. Ira öppnar genast, som om hon bara väntat. Deras ”reunion” blir en ”danse makabre”; Ira tvingar A att höra en låt från skoltiden och ur den tidigare stumma Ira rinner en ständig ström av ord. Ira släpper inte greppet och taktfast (vad annat?) för hon runt den utmattade A i sin dammiga, nersläckta lägenhet i en dans till en låt som hon mässar orden till … med drag av över- och underkastelse, av sexuell invit och våldtäkt. Timmarna går i ett töcken av minnen, gråt och utbrott. Gränsen för död är hårfin. Det är otäckt.

Kanske blir det ändå en sorts försoning. I alla fall har A en äldre lärarkollega som klippa. Med ett stort hjärta i sin gubbiga, nikotinluktande kroppshydda. Och Ira, kan det bli en sorts vänskap? De har viktiga saker framför sig …

Men frågan är om barndomens och tonårens mobbningshelveten någonsin kan försonas, rehabiliteras? Författaren Rauma, som skriver självupplevt, visar att vuxenlivet ger avstånd men också ett liv med fruktlösa terapier, ångestdämpande medicinering, missbruk och självskadebeteenden, ensamhet, sämre val, sämre kroppslig hälsa och ofta förtida död. Hon är noga med att lägga skulden utanför individen, det är inte det enskilda barnets fel utan ett systemfel byggt på konkurrens och självhävdelse. Själv har hon uttalat att det var som att ”stiga ner i helvetet” under skrivprocessen. Det enda positiva var att ha orkat få boken skriven.

Meningarna är långa och svindlande och kapitlen likaså. Innehållet serveras kompakt på över fyrahundra tätt skrivna sidor och kräver mycket av läsarens koncentration på grund av alla utvikningar och fördjupningar. Det är mörkt både mentalt och miljömässigt. A lider av magkatarr, hennes knä blöder, hennes lägenhet vattenskadas. A är ofta totalt genomvåt och kall. Intrigen vindlar fram som en roadmovie på en skraltig cykel gata upp och gata ner i ett ödsligt Åbo där regnet öser ner. Samtidigt är texten rasande skickligt skriven. Särskilt om man ens litet känner till Åbo får man en föreläsning som heter duga om Aura å, istidens lämningar, de första kyrkorna, biskop Tomas, Finlands första tivoli, tiden som huvudstad, tsar Alexander I, hertig Karl Johan, Åbo brand, Portan och Paavo Nurmi samt tidiga textilfabriker, domkyrkan, 1900-talets rivningshysterin, kända krogar och torg och så vidare, så vidare. Litteraturvetaren Janina Orlov har skickligt översatt från finska med sina gedigna kunskaper om Åbo, Åbobo som hon varit.

Längst bak i boken finns flera sidor med källhänvisningar till facklitteratur, poesi, skönlitteratur och musik. Omslaget är en mörk version av verket ”Blir du lönsam, lille vän?” och på insidan finns det i original. Läsningen stimulerar, lär och överraskar i A:s sköra men mycket intelligenta sällskap.

Förstörelse är ett verk värt Finlandiapriset. Nyskapande, originellt och framför allt viktigt. En långa radda obehagliga sanningar som helst glöms bort. Vi har alla upplevt mobbning; som åskådare, medlöpare, offer eller lärare?

Boken är grym. Om skolliv i Finland på slutet av 1990-talet när Pisa-resultaten inom några år skulle toppa och skolexperter från hela världen skulle komma resande för att studera den finländska skolan. Även idag rankas Finland som landet med världens bästa utbildningssystem. Raumas generation av nu unga vuxna borde få leva goda välutbildade och harmoniska liv i ett Finland utsett av FN, för sjunde året i rad, till världens lyckligaste land. Vilken paradox …

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Existens är i presens
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Var tog alla tjejer vägen?

Hon hette Bertha Wellin, och hennes partitillhörighet var inte den enda synbara paradoxen i hennes liv. Jo, jag måste kalla det paradox. Visst kan – kanske till och med bör – ens politiska ställningstaganden vara något större än den egna situationen. Att gå in i ett parti som inte vill ha en och inte vill att man ska komma till tals verkar ändå nästan dödsföraktande.

Det är som sagt inte det enda motsägelsefulla med Wellin. Hon går in i en offentlig roll, men håller sitt privatliv mycket privat. Hon är med och grundar och leder Svensk sjuksköterskeförening och verkar för sjuksköterskornas förbättrade villkor, men vill absolut inte kalla det fackförening. När föreningen ändå bli det avgår hon som ordförande i protest. Hon argumenterar för särbeskattning – att gifta par inte beskattas som en enhet, något som gjorde det mer eller mindre olönsamt för kvinnor att yrkesarbeta – långt innan det skulle bli verklighet med 1970-talets kvinnorörelse.

Om jag inte redan visste att sjuksköterskans var en spännande yrkeshistoria – jag läste och recenserade Åsa Mobergs biografi över Florence Nightingale när den kom ut för en femton år sedan – så hade jag vetat det nu. Det yrke Bertha Wellin utbildade sig till i slutet av 1800-talet var ett mycket speciellt yrke. Ja, inte bara ett yrke – ett kall. Det krävdes gudsfruktan och allvarstyngd skötsamhet, dygnet runt. Sjuksköterskeyrket var inget man bara lade av sig när arbetsdagen var slut. Den var förresten aldrig slut.

På många sätt påminde yrket om att gå i kloster. Sin sjuksköterskeuniform förväntades man bära även på eventuell fritid, och uppträda därefter. Sjuksköterskorna var knutna till sin utbildningsinstitution, som fungerade som ett ”moderhus” livet ut. Hemmet bestämde vart sköterskorna skickades för att arbeta, och förvaltade också deras lön. I gengäld tog det hand om dem vid sjukdom och efter pensionen. Det var som ett eget litet samhälle.

Det är en ganska traditionell biografi över Bertha Wellin Sara Heyman har skrivit, från vaggan till graven. Det som kommer lite i vägen är hur lite som finns sparat från det ickeoffentliga livet. Wellin var som sagt privat. Mycket privat. Det gör att det ibland är svårt att komma henne riktigt nära.

En stor del av det hon skrev och sa, eftersom hon sa det i riksdagen, finns lyckligtvis bevarat. Hon talade inte bara politiskt, hon drev också sjuksköterskeföreningens tidning och skrev flitigt där. Hennes politiska och yrkesmässiga resonemang går därför väl att följa. Men det privata … Hur spännande hade det inte varit att ha fått läsa brev och meddelanden mellan henne och Emmy Peterson, kvinnan (och kollegan) som hon levde tillsammans med livet ut. Hur var deras relation? Hur resonerade de kring den?

Tystnad, det tystade, är ett förbannat ting.

Similar Posts:

• Från kall till profession
• Den lysande damen
• Partipiskan viner
• Mot det oundvikliga slutet?
• Var finns arbetet i litteraturen?

Och sen dök den lilla symbolen för meddelande upp på telefonen.

Och hon tänkte, tänk om det är hon, tänk om det är hon

och det var hon.

Eller vänta. Det kommer en sida innan dessa. Den är tecknad som tre broderade tygstycken:

Elise hade alltid trott

att det var väl

bara att skärpa sig.

Men det är inte så lätt att skärpa sig. För Elise, mitt i livet och med allting ordnat för sig, har blivit förälskad. Dagmar besvarar hennes känslor, men båda är gifta på varsitt håll, och ingen av dem vill riktigt ge upp den trygga tillvaron heller. Eller sluta träffa varandra.

Kanske hade Elise man haft lättare att sätta ner foten om hon kommit hem och sagt att hon var förälskad i en annan man? Nu blir det inte så. Elise lever ett tag i villfarelsen att det går att ha båda delar – tills hon tvingas inse att också maken gått vidare. Men har hon det? Och vad vill Dagmar, egentligen?

Människorna är små och känslorna stora i Anneli Furmarks serieroman Gå med mig till hörnet. Hennes skira vattenfärger fångar något melankoliskt, känslan av att ständigt vara på väg att förlora något viktigt. Samtidigt finns här en kraft, en värme. Elise gråter och slåss med flyttkartonger, dricker vin och skrattar med väninnor. Hennes ansikte löses bokstavligt talat upp i smärta. Hon gör slut och hon kommer tillbaka.

De har skojat om det där, hon och Dagmar. Kulturtanternas Brokeback Mountain. Fast är det så skojigt, egentligen? Om en är beredd att offra mer än den andra? Om det ens är så, eller bara blir så? Hur tar man ansvar för att allting bara liksom blir som det blir?

Är det värt det?

Similar Posts:

• Sorgen har flera färger
• Inte så närgånget om närhet
• Lögner, lager och livet liksom
• Hålet i hjärtat
• En önskan om verklighet

Andrea är inte en huvudperson man faller för på första sidan. Hon är trulig, besvärlig, låg och surmulen. Vilket man ju kan identifiera sig med, för all del. Hon som liksom inte vill besvära andra med sin närvaro, men inte riktigt vet vart hon ska ta vägen heller.

Istället faller jag som läsare för Andrea när nuet övergår i Då, och Andrea faller för Hedvig. De skapar genast sin egen värld, en värld av för mycket alkohol, av musik och dans, av Hedvigs långa, trassliga hår. Av hennes drastiska, dramatiska närvaro.

Det är en värld som konkurrerar ut alla andra. Som steg för steg isolerar Andrea från andra, får henne att försumma och alltmer strunta i sina kompisar, sin familj, sina studier. För att Hedvig kan vara så underbar, ja, men också för att Hedvig visar sig som alltmer svartsjuk och lynnig. Att hålla Hedvig på gott humör är ett heltidsjobb. Mer än så. Det är en omöjlig, övermäktig uppgift.

Samtidigt som dået rör sig genom ett destruktivt kärleksförhållandes nedåtgående spiral, öppnar sig ljusglimtar i det där hopplösa nuet. Rävås bollar två olika kärlekar här, en berusande, förbrännande och en mer … värmande. Fast bränt barn skyr elden, heter det ju. Hur ska man kunna veta att man inte bara gör om samma misstag? Om det är man själv som är den utlösande faktorn, den som skapar osäkerhet och illvilja? Som förtjänar det och inget annat?

Märkligt nog råkar jag läsa två romaner för ungdomar eller unga vuxna om destruktiva kärleksrelationer precis i rad, den här och Karl Modigs Slagsmål. Båda rör sig mellan två tidsplan, med ett Då och ett Nu, men med väldigt olika tempo. Där Modig växlar snabbt, låter minnesbilderna bryta in fragmentariskt, skriver Rävås i längre avsnitt. Det ger romanen ett annat temperament, en långsammare färd mot brutalt mörker och skälvande ljus.

För det finns hopp om att ett Nu, också ett Efteråt, trots att det är sårigt, faktiskt också kan tillåta en nystart.

Similar Posts:

• Att skada
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Om kärlek och identitet som får plats
• Nedtonat och svalt om ungdom och död
• Hemligheter, lögner och näthat

För Ántes familj är renskötande samer, och det är de traditionerna han vill vara med och föra vidare. Det är hans liv.

Men så finns också Erik, Ántes bästa kompis, som han har börjat utveckla andra känslor för. Ibland känns det till och med som att de där känslorna skulle kunna vara besvarade, fast Erik ju har flickvän. Och vem har hört talas om homosexuella renskötare?

Inte behöver man precis vara same för att känna igen sig i det lilla konservativa samhällets slentrianmässiga homofobi – den är tyvärr inte särskilt exotisk – men det är också spännande med den här romanens miljö, där renskötsel är en lika självklar del av vardagen som skolbussen eller sociala medier.

Samtidigt är det speciellt att söka sin identitet i en grupp med samernas såriga historia. Lite av en slump kommer Ánte över en gammal fotobok med ”rastyper i Norrbotten” av en Harald Lundgren (en av någon anledning lätt förklädd version av rasbiologen Herman Lundborg). I hans torra, rasistiska noteringar om undermåliga samer går det inte heller precis att känna igen sig.

Var det här hans historia? Det kändes inte så. Han kunde inte hitta sig själv i bilderna, såg inga kopplingar. Ville inte vara en del av det – det var ett tungt arv att bära – men samtidigt ville han det ändå. För vem var han annars?

En utomstående. En som inte hörde till.

Men finns det någon möjlighet att höra till, och samtidigt få vara den man är? Måste man inte också då vara ”normal”, en kille som hånglar och ligger med tjejer? Som skaffar flickvän, och så småningom en fru? Som alla kan glädjas åt, istället för att bli märkligt provocerade?

Allra mest är detta kanske ändå en medryckande roman om bubblande, elektrisk förälskelse. Om den första, försiktiga, magiska beröringen, om värkande osäkerhet, om längtan och spirande hopp.

Similar Posts:

• ABC i HBT
• Samisk fantasy från Skåne
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• Kärlek Då och Efteråt
• Jodå, visst finns det snö och visst finns det snö

Jag blir lite kär i boken redan på försättsbladet, där författarna har citerat min gamla favoritlåt, Hello Saferides ​”My best friend”​ – den som har refrängen “damn! I wish I was a lesbian”. Men jag blir inte besviken när jag fortsätter läsa heller. Författarna går metodiskt igenom varför du som heterotjej bör vara missnöjd med den roll som förväntas av dig i ett förhållande med en man, varför det är bättre att vara lesbisk, och hur du ska göra för att “konvertera”. På så sätt är den verkligen den handbok den utger sig för att vara.

Men den är också så mycket roligare att läsa än handböcker brukar vara! Formatet är luftigt och lättillgängligt, bitvis nästan som en antologi. Insprängt mellan författarnas informerande eller argumenterande stycken återfinns texter av en rad framstående figurer inom feminism- och HBTQ-rörelsen, som författaren Maria Svedland, skådespelaren och komikern Nour El Refai, författaren och sociologen Carin Holmberg, och skådespelerskan Bianca Kronlöf. Detta varvas också med rena intervjuer, små informationsrutor (om t.ex. bra sätt att ha tjejsex på), och täta illustrationer av två av mina favoritserietecknare – Liv Strömqvist och Nina Hemmingsson.

En vän till mig brukar säga att vi kommer att flamsa oss hela vägen fram till revolutionen. Lite känns det som att det är vad Lodalen och Tudor gör i den här boken, för under humorn finns ett stort allvar. Samma strukturer som föder det där vardagsgnabbet som författarnas heterovänner har tröttnat på ligger också till grund för det våld och den diskriminering mot kvinnor som är en faktum i samhället idag. Tonen i boken är positiv (den kommer ju med en lösning!) men det går inte att ta miste på att författarna tar problemen med det ojämställda samhället på allvar.

Även om jag på sätt och vis gjort en resa från straight till homo, så passar jag inte riktigt i målgruppen för den här boken – heterotjejer som fått nog av killar. Som transperson “blev” jag lesbisk i och med att jag började identifiera mig som kvinna. Jag lever fortfarande i samma förhållande som när jag för omvärlden såg ut att vara man, det är etiketten på förhållandet som har förändrats – hur andra ser på oss.

Och det för oss in på några av de saker jag saknade när jag läste ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Ett par gånger nämns helt i förbifarten att man som lesbisk måste förhålla sig till omvärldens attityder, men det följs inte upp. Samhället går visserligen framåt, men homofobi är ett faktum. Att behöva ta hänsyn till sådant som ifall landet man turistar i erkänner ens äktenskap eller om en viss miljö ens är säker att vistas i som öppet lesbisk, är ändå värt att nämna. Boken må vara en reklamkampanj för att bli lesbisk, men det hade känts rimligt att också ta upp några av de potentiella problem som man kan stöta på – inte minst för att det är bra att vara förberedd om man ska ta sina första stapplande steg in i lesbianismen.

På samma sätt saknar jag en kommentar om hur HBTQ-communityt kan vara svårnavigerat, och har sina interna schismer och motsättningar. Det är med stor glädje som jag noterar att författarna inkluderar transkvinnor och intersexpersoner när de pratar om lesbiskhet. Jag blir också glad över att transkvinnan Aleksa Lundberg fått delta med ett avsnitt i boken. Men faktum är att inte alla lesbiska ciskvinnor är lika inkluderande, och det är inte bara transkvinnor som kan känna sig ovälkomna. Marknadsstrategen och opinionsbildaren Shadé Jalali nämner i en intervju hur hon inte togs på allvar i flatvärlden på grund av sina feminina attribut. Hon säger: “Jag förstod att om jag ska attrahera tjejer så får jag sluta attrahera killar. Så heteroattireljerna åkte av”. Det är synd att det uttalandet inte leder till någon följdfråga. För nog finns det ändå i vissa kretsar en hierarki, där “butchflatorna” med sina maskulina attribut står högre i kurs än de mer feminina “femmeflatorna”? På samma tema nämner Nour el Refai i förbifarten sin beundran för “Gold star lesbians”, det vill säga kvinnor som aldrig haft sex med en man. Och nog finns det väl grupperingar där de “riktiga” guldstjärneflatorna är mer välkomna än de bisexuella, nykonverterade, eller de som rentav undrar, tvivlar, eller experimenterar? Det är i alla fall min erfarenhet.

Det här är inte alls den attityd som författarna för fram – tvärtom! Hela deras budskap är ju att du som förmodad hetero är välkommen att smaka på konceptet med samkönade förhållanden – kanske tycker du rentav om det! Men det är attityder som finns, och de hade varit värda att nämna i avsnitten som handlar om hur man som nykomling tar sig in i flatgemenskapen.

En annan sak jag som hjärntvättad av akademin hade velat se mer av är källhänvisningar. Många intressanta påståenden förs fram – att män i snitt gör av med 80 % av ett gemensamt hushålls resurser, till exempel – men jag skulle gärna vilja veta hur beräkningen är gjord. Jag tror säkert att författarna har underlag för sina påståenden, men jag vill kunna läsa vidare, gräva djupare.

Med detta sagt är ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk​ en rolig och informativ bok som tar upp många viktiga frågor. Och om du är en av de där missnöjda heterotjejerna kanske den rent av blir livsomvälvande. Det är svårt att verkligen se och förstå en maktstruktur så länge man är en del av den. Det blir uppenbart för mig och andra transpersoner när vår plats i samhället, och dess förväntningar på oss förändras under transitionen. Många av berättelserna i ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk vittnar om en liknande insikt: genom att börja ha förhållanden med kvinnor blir de aspirerande lesbianerna plötsligt medvetna om bristerna och maktstrukturerna de varit blinda för i sina heteroförhållanden. Och någonstans är det vad jag tar med mig när jag läst färdigt. ​Liten handbok i konsten at bli lesbisk​ känns som en vänlig knuff i homosexuell riktning som säger: om du inte trivs som hetero, så testa! Kanske blir bilden tydligare när du undersökt alternativen. Och vill du stanna är du välkommen.

Similar Posts:

• Någonting måste ju förändras
• Hurra för fittans år!
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• En bögtjej med lesbiska erfarenheter väcker tankar om vad kön är
• En högst levande kropp i en högst levande bok

Senast det hände mig var när jag skulle skriva om skilsmässoantologin Happy, happy, en klok och mångfacetterad bok om att det kanske trots allt inte är nödvändigt att stanna i relationer man mår dåligt av. Det kändes som en ganska rimlig slutsats – tills man lyssnade in debatten. Där gick människor – uppenbarligen utan att ens ha läst boken – helt bärsärkagång kring hur ondskefull och egoistisk den var. Tänk fundamentalistiska islamister inför Muhammed-rondellhundar. Bärsärkagång.

Konceptet att kvinnor inte skulle vara tvungna att stå ut med män till vilket pris som helst provocerar uppenbarligen och ja, jag har svårt att förstå det. Jag menar, vill jag att du ska vara ihop med mig för att du gillar mig och vill vara det, eller vill jag att du ska vara ihop med mig för att du blir utfattig och inte klarar av att byta en glödlampa och tror att dina barn blir narkomaner annars?

Jag skulle ju föredra det förstnämnda, men det andra alternativet verkar tydligen minst lika rimligt i skrämmande många debattörers ögon.

Okej, men hur långt är steget till att hävda att alla borde bli lesbiska då? Det är väl ingen självklart slutledning? Och om man hävdar det, är man inte självklart ute efter att provocera då?

Ja och nej. Visst är Liten handbok i konsten att bli lesbisk skriven väldigt mycket med glimten i ögat. Det är en riktigt rolig, lättsamt snygg och inte alltid särskilt nyanserad bok. En motbok, skulle man kunna säga. Den bygger på författarna Mian Lodalens och Matilda Tudors återkommande erfarenhet av att höra heteroväninnor klaga över sina relationer och sucka att man egentligen borde bli lesbisk. Den är ett uttjatat ”Jamen, bli det då!” och en tankeväckande logisk argumentation.

Vi har ju hört siffrorna till döddagar. Kvinnor tjänar mindre. Tar större ansvar för hem och barn. Utsätts oftast för våld av sin partner eller före detta partner. Har sämre sexliv (trots att det egentligen inte finns någon skillnad på mäns och kvinnors orgasmmöjligheter). Mindre, svårare, mer utsatta än … män, ja, men också än lesbiska.

Så den logiska slutsatsen är väl att det faktiskt vore bättre att vara lesbisk? Mer pengar, bättre karriär, mer fritid, fler orgasmer – och en jämställdhet i relationer och föräldraskap som det enligt beräkningar lär ta närmare 200 år innan heterosexuella når upp till. Det är med andra ord inte taget ur luften när Lodalen och Tudor sätter rubriker som ”Därför vill du att din dotter blir lesbisk”, ”Därför vill du att mormor blir lesbisk” och ”Heterosexuella kvinnor kommer till himlen – flator kan komma hur många gånger som helst”.

Okej, jag håller inte alltid med om beskrivningarna av det glåmiga heterosexet (jag kan till och med tycka att sex utan en tydlig slutpunkt låter ganska störigt), men – och vad jag tror är mer betydelsefullt – jag kan sukta ihjäl mig efter en sexualitet som inte hela tiden måste släpa på heterosexualitetens enorma bagage, på alla nojor och maktspel och dåliga erfarenheter. Att slippa hela tiden ha i bakhuvudet det Liv Strömquist tecknar i en av alla serier som illustrerar boken (av Strömquist, Nina Hemmingsson, Karolina Bång, med flera), där en tjej står i en bar och småflirtar med en kille och samtidigt tänker:

Undrar om han kommer att våldta mig om jag följer med honom hem? Vi kanske kan gå hem till mig istället, för där kommer grannarna att höra om jag skriker … Åh, jag ångrar att jag tog de här skorna, de är så dåliga att springa i … Har jag pengar på mobilen om jag måste ringa polisen? Han verkar ju ändå rätt trevlig … Vad var det nu jag lärde mig på självförsvaret? Knä, strupe, skrev … Eller?

Man kan definitivt använda Liten handbok i konsten att bli lesbisk just som en konkret handbok. Den börjar som en övertalningskampanj, skjuter in mängder av olika människors berättelser och erfarenheter och ger konkreta handlingsplaner och guider till allt från flatsex till lesbisk populärkultur.

Man kan förstås också använda den mer som en tankebok, en tankeställare. Hur tror och tänker jag egentligen kring sexualitet? Min sexualitet? Vad är medfött? Vad är inlärt? Vad är formbart och flexibelt? Redan Alfred Kinsey (som gjorde enorma intervjustudier i USA på 1950-talet) hävdade att de allra flesta människors sexualitet snarare än i ett av två klart åtskilda läger, befinner sig på en skala däremellan.

Oavsett hur man tar den erbjuder Liten handbok i konsten att bli lesbisk en konkret lösning på ett konkret problem. Vi lever i ett ojämställt samhälle och 200 år känns ganska länge att vänta. Hur kan det mot den bakgrunden vara så jävla provocerande att kvinnor skulle kunna bestämma sig för att försöka ta lite mindre skit?

Similar Posts:

• Här är den slutligen: the gay agenda!
• Hurra för fittans år!
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• Kroppen och sexualiteten
• Gränsöverskridande historia

Vad den konservative Alan inte vet är att Michael och hans vänner är bögar. Som om gruppen inte vore nog full av spänningar ber Michael vännerna att tona ner sig lite, bara tills han fått iväg Alan, men Alan går inte. Och allteftersom kvällen blir blötare förändras Michaels agenda. Nu vill han leka en lek, och syftet med leken är att äntligen tvinga Alan ut ur garderoben.

Mart Crowleys pjäs The Boys in the Band hade urpremiär 1968 och fyllde alltså 40 för några år sedan. Då kom den ut i den här jubileumsutgåvan med förord av Tony Kushner, mest känd för sin egen ikoniska mastodontpjäs, Angels in America, med undertiteln ”A Gay Fantasia on National Themes”.

Debutanten Crowley, skriver Kushner, ”borrowed heavily from the most famous American play of the decade, Who’s Afraid of Virginia Woolf?”. Det är sant. Och det är precis lika lätt att dra trådarna framåt i tiden, till Kushner själv. Det är en helt annan sorts pjäs, visst, men karaktärerna är klart besläktade. Jag föreställer mig till exempel hela tiden rollerna i The Boys in the Band besatta av skådespelare jag sett i olika uppsättningar av Angels in America, inte minst han som spelar den gifte mormonrepublikanen Joe i tevefilmatiseringen av Kushners pjäs som Crowleys Alan.

Formen går dock tillbaka på Edward Albee, på Eugene O’Neill – slutna familjedramer där karaktärerna tycks fångade inom fyra väggar, skaver mot varandra, ältar sina relationer och tillkortakommanden. Hos Crowley är den biologiska familjen eller det äkta paret utbytt mot vänkretsen, och tonen är ofta rapp, vass, rolig, elak och utelämnande i en salig blandning. Woody Allen möter Sex and the City möter Torka aldrig tårar utan handskar.

Well, one thing you can say for masturbation … you certainly don’t have to look your best.

If we … If we could just … not hate ourselves so very much. That’s it, you know. If we could just learn not to hate ourselves quite so very much.

På något sätt har tiden kommit ikapp The Boys in the Band. Också där sätter Kushners förord – ett alldeles ovanligt bra förord – fingret på något väsentligt, tror jag. När den var en av få skildringar av homosexuella gjorde den succé, men blev också problematisk. Är inte Michael och hans vänner väl stereotypa? Bör de verkligen representera alla homosexuella? Med större mångfald, fler olika skildringar, kan Michael få vara bara Michael, måste inte vara sådär omöjligt representativ. Fast deprimerande nog har ju till exempel Jonas Gardells romantrilogi fått precis samma kritik.

Jag har, av flera förklarliga skäl, aldrig varit homosexuell man i New York i slutet av 1960-talet, men jag har till exempel varit tonårstjej på en mindre ort. Man kan läsa den trånga kretsen kring Michael med dess galghumor, självhat och värme i sitt historiska sammanhang, absolut, men den har också en viss bäring på vänkretsar i allmänhet. Hur man speglar sig i varandra, kräver av varandra det man inte vågar själv, straffar sina närmaste för sina egna hemligaste fel.

Varför går inte bara Alan? frågar sig Kushner och flera med honom. Varför slänger de inte bara ut honom? Varför går ingen alls? Det är egentligen den ständigt pockande frågan i hela den här dramatiska traditionen. I Crowleys tvetydiga, svartgnistrande gestaltning känns den lika angelägen idag som när pjäsen skrevs.

Similar Posts:

• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Medan de kysstes
• Glittret som döljer tårarna
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Angels and mormons and gays, oh my!