I början av Gå med mig till hörnet sitter huvudpersonen Elise hemma och tittar på tv. Katten spinner, maken stökar med något renoveringsprojekt och Netflix tror att de vet vad hon behöver. Och sen dök den lilla symbolen för meddelande upp på telefonen. Och hon tänkte, tänk om det är hon, tänk om det är […][...]

Emma Rävås debutroman, Jag händer jämt, tar sin utgångspunkt i ett Nu, ett Nu som är ett Efteråt. Ett nu där Andrea inte riktigt orkar med någonting, och där få personer längre orkar med henne. När hon försöker göra någonting ”normalt”, som att följa med sin lillasyster på en fest, triggar en lukt igång något […][...]

”Finns det homosexuella renskötare?” Frågan utgör rubriken till en diskussionstråd på Flashback, och till den återkommer Ánte hela tiden. Den gnager i bakhuvudet. För Ántes familj är renskötande samer, och det är de traditionerna han vill vara med och föra vidare. Det är hans liv. Men så finns också Erik, Ántes bästa kompis, som han […][...]

Liten handbok i konsten att bli lesbisk​ är enligt förordet född ur författarnas frustration över att ständigt höra sina straighta vänner beklaga sig över sina heteroförhållanden, och avsluta med “jag önskar att jag kunde bli lesbisk”. Tesen som Mian Lodalen och Matilda Tudor för fram är ungefär “vill du så kan du”. Och de gör […][...]

Så var vi där igen. Med en rolig, smart och peppande bok som man, om man bara läser lite planlöst på nätet om den, blir direkt mörkrädd av. Senast det hände mig var när jag skulle skriva om skilsmässoantologin Happy, happy, en klok och mångfacetterad bok om att det kanske trots allt inte är nödvändigt […][...]

Harold fyller 32 och ska firas av vännerna hemma hos Michael. Samtidigt hör Alan, en gammal collagevän till Michael, av sig. Han är upprörd och vill komma förbi. Han har kanske lämnat sin fru. Vad den konservative Alan inte vet är att Michael och hans vänner är bögar. Som om gruppen inte vore nog full […][...]

Innan – …..Sedan – …..Två ofullbordade satser. Som omger samma spricka. Så skriver Gardell nittio sidor in i del tre i sin trilogi och i dessa satser, dessa fyra ofullbordade satser, sammanfattar han själva grundpremissen i hela sin berättelse. Här ryms förnekelse och kärlek, friskhet och insjuknande, liv och död, instängdhet och uppbrott, ja alla […][...]

Identiteter, intressen, mötersplatser, organisationer, relationer, sex, föräldraskap, lagar, fobier, terminologi och symboler. Allt på strax över hundra sidor, med stor text, korta rader och massor av luft. Låter det orimligt och överambitiöst? Det är det uppenbarligen inte. Annika Ruth Persson är kanske mest känd för Augustnominerade ungdomsromanen Du och jag, Marie Curie. Med Är klänningar […][...]

Om man gått i skolan på 1980- och 90-talen, och alltså hör till Om detta måste ni berätta-generationen, kan det vara svårt att minnas hur skrämmande ungt medvetandet om nazismen och förintelselägren egentligen är. Eller att det finns mycket kring förföljelsen av olika grupper som fortfarande behöver utforskas och plockas fram ur skuggorna. Det är […][...]

New York 1985. Människor försöker leva – och överleva – sina olika existenser. Hiv/aids griper omkring sig medan det officiella Amerika försöker lägga locket på. Gud har stuckit och änglarna är förbannade. Roy Cohn är döende i aids, men officiellt inskriven för levercancer. Samtidigt som han kämpar med insikten att inga telefonsamtal och högt uppsatta […][...]